Fredrik183
Aktiv medlem
Jo, och för att koppla till detta med överexponerad stjärnhimmel:
Det skall ganska mycket till för att överexponera själva himlen, men stjärnorna, speciellt de starkaste, är lätta att bränna ur.
Antingen att de får för mycket ljus vid själva exponeringen, eller att man drar för mycket i spakarna vid redigeringen.
Vad som händer då är att deras färger går förlorade, de blir vita. Kan se ut lite som att man strött vitt strösocker över bilden.
Stjärnor har färger mellan gult och blått, och de starkare tindrar även i hela spektrat då de står tillräckligt lågt på himlen. Vinterhimlens Sirius i söder är en mycket vacker sådan stjärna. Dessa tindrande färger fastnar dock inte på långtidsexponeringar, då de blandas ihop till vitt på bilden.
Egentligen är det förstås tekniskt fel att säga att stjärnorna blivit överexponerade om man dragit i reglagen så deras färger försvunnit, men effekten på den färdiga bilden är densamma, vita stjärnor.
Har funnit att motsvarande exponering 2 minuter exponeringstid, f/2,8 och ISO 1600 vanligen är gränsen för utbrända stjärnor. Mer exponering vid högre ISO än så bränner ur i för stor omfattning. Vid dessa tider får man förstås använda en kameravridare av något slag för att undvika stjärnspår. Men motsvarande 15 sekunder, f/1,4 och ISO 3200 bränner ur i samma omfattning, och då hamnar man i trubbel redan utan stjärnföljare.
Tycker man himlen blivit för ljus, kan man dra ner "exponeringen" vid redigeringen. MEN, natthimlen är inte svart mellan stjärnorna, snarare grå, nästan på gränsen till ljusgrå så som ögat ser den en klar natt på en mörk plats utan ljusföroreningar. I alla fall mina ögon
Det skall ganska mycket till för att överexponera själva himlen, men stjärnorna, speciellt de starkaste, är lätta att bränna ur.
Antingen att de får för mycket ljus vid själva exponeringen, eller att man drar för mycket i spakarna vid redigeringen.
Vad som händer då är att deras färger går förlorade, de blir vita. Kan se ut lite som att man strött vitt strösocker över bilden.
Stjärnor har färger mellan gult och blått, och de starkare tindrar även i hela spektrat då de står tillräckligt lågt på himlen. Vinterhimlens Sirius i söder är en mycket vacker sådan stjärna. Dessa tindrande färger fastnar dock inte på långtidsexponeringar, då de blandas ihop till vitt på bilden.
Egentligen är det förstås tekniskt fel att säga att stjärnorna blivit överexponerade om man dragit i reglagen så deras färger försvunnit, men effekten på den färdiga bilden är densamma, vita stjärnor.
Har funnit att motsvarande exponering 2 minuter exponeringstid, f/2,8 och ISO 1600 vanligen är gränsen för utbrända stjärnor. Mer exponering vid högre ISO än så bränner ur i för stor omfattning. Vid dessa tider får man förstås använda en kameravridare av något slag för att undvika stjärnspår. Men motsvarande 15 sekunder, f/1,4 och ISO 3200 bränner ur i samma omfattning, och då hamnar man i trubbel redan utan stjärnföljare.
Tycker man himlen blivit för ljus, kan man dra ner "exponeringen" vid redigeringen. MEN, natthimlen är inte svart mellan stjärnorna, snarare grå, nästan på gränsen till ljusgrå så som ögat ser den en klar natt på en mörk plats utan ljusföroreningar. I alla fall mina ögon
