Ögats vitbalans?

[Fjellreven]

Hej!

Jag stod på tunnelbanan härom dagen och fick en (kanske) märklig fundering.

Vi alla vet ju att vitbalans är en central del i fotograferandet, och när jag stod där på tunnelbanan såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare.

Snön utanför fönstret var blå. Inne i tåget fanns flera vita ytor, som såg just vita ut, men den vita snön utanför tåget var som sagt blå.

Ändrar ens eget öga vitbalansen i bilden efter ljusförhållandena också, eller snarare, är vitbalans något man ens kan prata om i ögats/hjärnans värld?

Detta kanske är en korkad frågeställning, men det var något jag inte funderat över tidigare!

Mvh Fjellreven

 

[MrKarisma]

Den ser blå ut för den reflekterar himlens färg. Framförallt i skuggorna ser snön blå ut om solen skiner.
Hjärnan anpassar sin "färginställning" automatiskt hela tiden efter miljön.. iaf tror jag att det är så det funkar. Det är bland annat därför du inte kan sitt i ett rum med lysrör glödlampor eller annat konstljus i taket och försöka redigera bilder på en skärm, för då blir ögat lurat av de olika färgspektrana dessa ger.

 

[lusidor]

Hej!

Jag stod på tunnelbanan härom dagen och fick en (kanske) märklig fundering.

Vi alla vet ju att vitbalans är en central del i fotograferandet, och när jag stod där på tunnelbanan såg jag något jag aldrig tänkt på tidigare.

Snön utanför fönstret var blå. Inne i tåget fanns flera vita ytor, som såg just vita ut, men den vita snön utanför tåget var som sagt blå.

Ändrar ens eget öga vitbalansen i bilden efter ljusförhållandena också, eller snarare, är vitbalans något man ens kan prata om i ögats/hjärnans värld?

Detta kanske är en korkad frågeställning, men det var något jag inte funderat över tidigare!

Mvh Fjellreven

Precis så är det! Färger i största allmännhet är ju inget som "finns" i verkligheten. Det där "blå" och "vita" är något som hjärnan skapar för att hjälpa oss tolka omvärlden. Dt är alltså inte specifika våglängder av ljus som vi ser som en viss färg. Hjärnan vitbalanserar hela tiden.

Det lustiga är att vi ofta inte tänker på det, eftersom vår hjärna ibland kan vitbalansera olika delar av synfältet olika.

 

[Pekka M]

Javisst! Hjärnan anpassar sig snabbt. Hade du stått ute på perrongen så hade du garanterat tyckt att ljuset inne i tåget i stället såg väldigt gult ut.
Det här är också värt att tänka på när du justerar färgbalans m.m. på en bild i datorn. Har man stirrat på skärmen ett tag kan det vara bra att titta på något annat eller blunda en stund för att "neutralisera" hjärnan.

 

[Fjellreven]

Kul med trevliga svar!

Jo, jag vet att färger osv är något hjärnan hittar på. Läste precis en intressant sak, färgen Lila finns egentligen inte. Det är en färg hjärnan hittar på för att..ja...se något ^^

Tyckte det var en intressant frågeställning bara!

Det någon nämnde om att "ögat" kan vitbalansera olika delar av synfältet olika lät riktigt intressant!

Mvh Fjellreven

 

[Grevture]

Det här med hur vi och våra ögon och hjärnor uppfattar färger, vitbalanserar och tonmappar är fascinerande. Som någon slags "sanningsvittne" om hur saker ser ut är ju vår syn (och i synnerhet minneslagrade synminnmen) gravt otillförlitliga - dels för att vi anpassar det vi ser efter våra förväntningar och behov, dels för att vår fantasi förstärker och försvagar saker som vi "minns".

Bara en så enkel sak som att det knappt finns två levande människor som verkligen uppfattar exakt samma färger - vi har alla en aning olika färgseende. En del har ju så stora avvikelser att vi kallar dem "färgblinda". Utöver individuella skillnader finns det kulturella skillnader i färgseende (och i hur vi tolkar och "ser" bilder generellt).

Dessutom har ju olika människor olika tonomfång och olika kontrastkurvor. En del av oss ser mer skuggdetaljer och högdagrar (eller det ena eller andra av dem) än andra av oss gör. Plus att vi människor (till skillnad från kameror) kontinuerligt gör tonmappning, vi mäter omsom lågdagrar, ömsom högdagrar och lägger ihop resultatet i hjärnan till en slags HDR-bild av verkligheten.

Det här begränsas inte bara till färger, toner, vitbalans osv - olika människor ser mer eller mindre detaljer runt omkring oss. Vi "klonar bort" sådana detaljer i det våra ögon registrerar som vår hjärna bedömer vara irrelevanta. Vårt medvetna jag ser därför inte sådana detaljer - och minns dem inte heller. Vi hinner helt enkelt inte se och registrera allt omkring oss och hjärnan prioriterar bort sådant som förefaller oviktigt. Ett av de problem som drabbar många med autism är om jag förstått det rätt att de saknar mycket av förmågan att prioritera bland synintrycken (och vilka av dem som skall lagras) - vilket gör all form av förändring (som att gå en annan väg än man brukar) oerhört stressigt för dem. Små barn har ju ett oerhört detaljmninne, med stigande ålder lär de sig sedan att sålla mer och mer bland synintrycken (och när man nått 40 har sållningsförmågan ibland gått över styr och man glömmer mer än man borde

Tänker man på allt det här blir ibland delar av diskussionerna kring vad som är manipulering av fotografier lite lustiga - vi gör hela tiden ännu större "manipulationer" i våra hjärnor än de ändringar som en del blir upprörda av i fotografier.