Palletheking
Aktiv medlem
Jag jobbar inom psykiatrin och har en viss insyn i vårt socialförsäkringssystem. Jag hjälper en hel del människor att hitta rätt i de olika nätverken. Min uppfattning i frågan är att våra sociala försäkringar är mycket bra. Ytterst få personer skulle behöva försörja sig genom tiggeri. Det finns dock undantag. Människor med psykisk sjukdom som inte har insikt och förmåga att nyttja den hjälp som samhället trots allt har att erbjuda. Sen har vi människor som pga grava störningar i sin personlighet (inte ovanligt med missbruk) drar sig undan och omedvetet, ohjälpligt slinker igenom och faller mellan allas stolar. De förefaller kanske inte sjuka i de flestas ögon, utan snarare som besvärliga o jobbiga personer, människor ingen vill ha att göra med. Sanningen är att de lider av psykisk ohälsa som många gånger kan ligga i gränslandet till flera olika diagnoser. Utav dessa personer finns det tyvärr många outredda fall, där man kan misstänka olika former av neuropsykiatrisk problematik. I slutändan måste ändå ansvaret ligga på kommuner, landsting att hjälpa dessa människor, eftersom det ofta är personer som inte har släkt o vänner som står bakom dem. I andra fall har de pga sjukdom, psykisk ohälsa dragit sig undan den hjälp och stödinsatser de har möjlighet till. Både från staten men också familj o vänner som bara maktlöst kan se på när deras nära o kära går under. Jag hävdar att Kommuner o landsting bär ansvaret även där. De flesta kan vi hjälpa på ett eller annat sätt. Exemplet tiggare är ändå ett tydligt bevis på att det fortfarande finns brister i organisationen, kanske även i engagemang men det låter jag stå öppet. Jag tror dock att man skall akta sig för att ställa sig kategorisk i dylika frågor, man vet oftast inte allt som ligger bakom olika tragedier. Precis som i matematik, svaret (resultatet) kan vara oväsäntligt.