Merläsning
Panelsamtal: Retuschör – Ett yrke på utdöende?
Föreläsning
Håller AI på att ta över produktionen av bilder – och vad innebär det för retuschyrkets överlevnad och för bildbranschen i stort? Bilddesign befinner sig just nu i en stor förändringsfas. Vilken roll spelar en yrkesutbildning för att driva utvecklingen åt rätt håll? Den 20 november bjuder Fotoskolan STHLM in till ett panelsamtal på Fotografiska med experter inom branschen som ger sin bild av framtiden.
Läs mer...
33 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Museum är det förvisso inte, så jag tycker inte att man ska använda den beteckningen.
Det är inte bara gnäll utan det handlar om att fotografiska effektivt slog ihjäl debatten om behovet av ett fotografiskt museum som pågått sedan 70-talet när de stenhårt lanserade sig själva som fotografiskt museum. Givetvis var det både medvetet och smart marknadsföring. Men jag tror inte att IKEA skulle komma undan med att kalla sina varuhus för möbelmuseum. Och fotografiska är just detta en sorts fotografins IKEA.
Fotografiska fyller en funktion, och kanske ett behov, men det är ett galleri (numera flera gallerier) och inte ett museum.
https://ikeamuseum.com/sv/exhibitions/ikea-katalogen-genom-tiderna/
Wolfgang: Så moderna var helt ointresserade av fotokonsten? Skojar du eller? De hade ju en avdelning då som tidigare nämnts, och som hette Forografiska museet. Det fanns ambitioner och man köpte och samlade in ( vilket är ett museums största uppgift) intressant och bra fotokonst, både äldre och aktuell för tiden. Men det rann sedan ut i sanden av någon anledning . Fast de har samlingarna kvar på moderna och det är Sveriges i särklass bästa och mest intressanta samling (kanske en av Europas bästa) av fotokonst, även om de numera bara visar fragment av den och alldeles för sällan. Hur mycket sv sånt finns hos Fotografiska?
Museum smäller väl lite högre än galleri, så det är inte så konstigt att Fotografiska försöker arbeta in att de är ett museum.
Namnet Fotografiska är också rätt smart eftersom det anspelar på Fotografiska museet (som var en fristående del av Moderna museet under ganska lång tid).
När Fotografiska startade tyckte jag att det lät lite konstigt med ett adjektiv som namn, men man vänjer sig. :-)
Min gamla arbetsplats har ca fyra miljoner bilder - det mesta historiska sådana och visst görs det intressanta utställningar bland men sedan den förra chefen och mycket kunniga chefen försvann så har även en hel del av arbetsstyrkan fått gå av ekonomiska skäl.
Ann-Sofi Forsmark var inte vem som helst utan den som skrev standardverket om "Stockholmsfotografer", vilket även ger en expose över fotohistorien i staden och nationen. Digitaliseringen har vad jag förstått i stort gått i stå.
Fotografiska skåpar enligt mitt förmenande ut alla stadens minnesinstitutioner när det gäller fotografi även om det mesta är samtida. Fotografiskas inflytande kan knappast överskattas. Vad hade vi innan det?
Några av mina finaste fotoupplevelser har jag f.ö. haft på Moderna Museet så de vill jag inte tala illa om, även om det var längesedan sist.
Jag vet inte riktigt, men Fotografiska anstränger sig hårt för att få oss att uppfatta dem som ett museum. Varför skulle de göra så om de inte tror att det medför högre status?
Vad består Fotografiskas samlingar av?
Senare gick Broman till storms emot de fria entréerna på statliga museer och ansåg att det var en osund konkurrens som han utsattes för underförstått att han också drev ett museum antar jag.
När det gäller utställningar så visst har fotografiska haft en del bra sådana, men det som skiljer en genomkommersiell utställningsverksamhet från ett museum är att den förra måste inrikta sig på utställningar som genererar intäkter i första hand, det ligger i sakens natur. Ett museum har till uppgift att förvalta och förmedla viktig fotografi utifrån helt andra preferenser. Detta innebär naturligtvis inte att de båda olika utgångspunkterna inte kan sammanfalla, men det finns också en annan synvinkel på detta. Ett museum har ofta ett förklarande uppdrag där det man visar görs i en kontext: Varför var denna fotografi viktig i tiden och vart ledde den vidare?
Så problemet är inte företeelsen som sådan, det är givetvis bra med så många tillfällen att se fotografi som möjligt, problemet är att man dödade debatten om behovet av ett fotografiskt museum.
Du och andra Alf har hängt upp er på Fotografiskas användning av ordet museer och Per pratar om att de inte har några samlingar. Jag och en del andra är glada åt vad de faktiskt åstadkommit med Sveriges fotografiska liv på riktigt och har svårt att hänga upp oss på namnvalet. Det är verkligen en bisak. I det nästan hatladdade språk som förekommer ibland anar man istället missnöje från fotografer med utställningsvillkor och ersättningar men Fotografiska har ju gjort att deras utställningar fått helt annan exponering än tidigare då några 100 passerade Galleri Kontrast och andra på Hornsgatspuckeln och annorstädes på Söder. Andra talar om IKEA och är förmodligen irriterade på att de lyckats och tar plats på andras bekostnad.
Fotografiska har inga samlingar att tala om säger ni och en del museer som i detta fall kan vara exemplet Stadsmuseet (det i Stockholm alltså), har massor av fotografiska samlingar som man samlat på sig i snart 90 år men som man mest låter ligga där som ett stort dåligt samvete. Samlingar man har svårt att ta hand om av olika skäl - främst då ekonomiska. Varje år hyvlar Stockholm vidare med hyveln över budgeten och det blir allt svårare att finansiera en allvarlig satsning på digitaliseringen av de drygt 4 miljoner bilder man säger sig ha i arkiven. Det blir heller inte enklare av att man inte haft någon dedikerad chef för Fotoenheten på säkert nära 10 år nu.
Museet satsade på att bygga Digitala Stadsmuseet på allvar från 2009 och 2012-2013 togs det i drift. Syftet var att göra alla digitaliserade samlingar både av fotografier, dokument och publikationer sökbara i ett enda webbgränssnitt. Ett annat huvudsyfte var att rationalisera museets fotoprocesser och bildflöden, så att museets fotografer och fototekniker kunde snabbare få ut museets bilder till allmänhet och den egna personalen.
Då 2009 fanns det drygt 10 000 historiska bilder digitaliserade. En av museets dåvarande fotografer som jobbat hela sitt liv på museet och just skulle gå i pension hade då fått ca 250 av sina bilder publicerade på den webb man hade då. 250 bilder av ett livsverk som institutionsfotograf. Första året Digitala Stadsmuseet fanns kunde en då nyanställd fotograf publicera hela 5000 nya fotografier främst på grund av de nu mycket effektivare rationaliserade bildflödena.
Tyvärr gick det inte alls lika bra med de drygt 4 miljoner historiska bilderna. Även fast vi nu hade helt automatiserade processer som i princip tillät att man bara dumpade en inskannad bild i en folder på sin dator och sedan tryckte på en enda knapp för inläsning, så digitaliserade man i princip inte fler bilder än tidigare år - mest för att man faktiskt inte ändrade sina övriga processer överhuvudtaget. Man brukade då klara av ca 3000 bilder på ett år. De flesta togs mot beställning till folk som skrev Stockholmiana.
Flaskhalsen var och är alltså själva digitaliseringen. Bilderna är till rätt stor del katalogförda och försedda med bildnummer i museets SQL-databas. Bilderna behöver bara förses med bildnummer i filnamnen så gifter systemet ihop bilden med SQL-databasens metadata och skriver in detta "on the fly" i XMP-metadataformat i både originalfilerna (TIFF (skannade äldre filer) och Adobe DNG (nyare digitalt födda bilder) samt i de JPEG som skapas automatiskt även de och som är de som används för visningen på webben.
Med en digitaliseringstakt av 3000 bilder per år och en ryggsäck på drygt 4 miljoner bilder så lär det jobbet ta 1333 år om inget händer och vid det laget har nog detta problem löst sig själv för då finns nog inget kvar att digitalisera. Hur många år håller färgpositiv och färgnegativ? Mina dian har kroknat ofta i gröna RGB-kanalen redan efter 20 till 40 år redan. Museet har en hel viktiga tidiga färgbilder från fotografen Cronqvist man säkert inte vill mista men de torde vara några av de mest sårbara.
Stadsmuseet skriver att man idag har ca 60 000 bilder i Digitala Stadsmuseet. Tyvärr är inte fler än 27545 av dessa av typen gamla "historiska bilder". Det är 0,7% av 4 miljoner bilder man säger sig ha i magasinen snällt räknat. Betänker man det kanske Fotografiska inte står sig så illa i jämförelsen som museum heller!
Museet säger dock att man publicerar 323 000 bilder idag men det är en sanning med modifikation, för 263 000 bilder finns uppklistrade på s.k. gråark (grå pappersark med ett par till kanske 5-6 foton per ark som reprofotatas). Det är dock en digitalisering av en helt annan kvalitet för detta är ju svårt att söka i då själva metadata i detta fall står skrivet för hand på själva arken. Gråark är i princip fortfarande att betrakta som analoga.
Så här ser det inte bara ut på Stadsmuseet utan överallt. Stadsmuseets samlingar tillsammans med exv. Nordiska Museet och Länsmuseerna skulle kunna utgöra en ryggrad datamässigt för ett verkligt svenskt fotografiskt museeum och det är inget tekniskt omöjligt. Det finns DAM-system som exv. Fotoware där man kan jobba med virtuellt skapade XMP-databaser som skapas bara genom att man pekar på en toppfolder där bilderna finns på varje ställe. Sedan byggs index över varje samling som sedan kan sökas i ett enda sammanhang då XML-databaserna indexeras just med hjälp av det XMP-data som finns inbakat i de JPEG-filer som är bärare av XMP-metadatan. Om Staten menar allvar med digitalisering av våra kulturarv så måste man nog inse att man måste skjuta till pengar så det kan bli gjort. Jag tror de flesta inser att vi inte har över 1000 år på oss att få detta gjort.
Det kanske inte är så att vi ska tänka på en fysisk lösning av Fotomuseum-frågan. Den kanske mycket smartare kan lösas virtuellt istället. Ett bra skäl till det är också att det kommer bli bråk om var nu detta museum ska ligga. Numera ska ju institutioner lokaliseras till bygden av politiska skäl fast det stora befolkningsunderlaget för ett sådant museum fortfarande finns i de största städerna.
http://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/archives/5013-S%C3%A4rskilda-samlingar-(Gr%C3%A5ark-mm)/
Men Fotografiska är inte ett museum. Att det inte är ett museum betyder inte att det de gör är dåligt. Det har inte med det att göra. Det är en terminologifråga. Kalla en spade för en spade och inte för en grep.
Vi har nog med att distinktioner i språket suddas ut, utan att det ska till flera.
Och Alf J har en mycket bra poäng om debatten om behovet av ett fotografiskt museum.
Tiden tror jag redan kört förbi iden om ett fysiskt Fotorafiskt museum och det var just det jag förklarade ovan och vad man faktiskt kan göra det rent praktiskt. Idag finns relevant material utspritt på många institutioner och företag. Att fösa ihop det fysiskt känns inte särskilt smart idag. Idag finns tekniken för att istället göra detta virtuellt. Då kan källorna ligga där de ligger men ändå bli sökbara i ett enda sammanhang om man bara kunde enas om en metadatastruktur. I Sverige verkar detta ha varit stört omöjligt men i Norge har man kommit mycket längre sedan många år tillbaka. Staten måste styra ihop detta och stå för medlen om det ska bli någon digitalisering som kan öppna källorna för allmänheten. Idag är det mesta inlåst och otillgängligt.
Jag tror att du möjligen slår in öppna dörrar när det gäller åsikter om Fotografiskas betydelse för att sprida fotokonst.
Tiden tror jag redan kört förbi iden om ett fysiskt Fotorafiskt museum och det var just det jag förklarade ovan och vad man faktiskt kan göra det rent praktiskt. Idag finns relevant material utspritt på många institutioner och företag. Att fösa ihop det fysiskt känns inte särskilt smart idag. Idag finns tekniken för att istället göra detta virtuellt. Då kan källorna ligga där de ligger men ändå bli sökbara i ett enda sammanhang om man bara kunde enas om en metadatastruktur. I Sverige verkar detta ha varit stört omöjligt men i Norge har man kommit mycket längre sedan många år tillbaka. Staten måste styra ihop detta och stå för medlen om det ska bli någon digitalisering som kan öppna källorna för allmänheten. Idag är det mesta inlåst och otillgängligt.
Vi kan ju fortsätta att vårda magsyrenivån men det kommer inte att leda oss en tum vidare. Jag tycker det är en mycket viktigare fråga att lyfta att minnesinstitutioner åtagit sig att vårda vårt gemensamma kulturarv men faktiskt inte gör det i det exempel jag givit och jag är rätt säker på att det ser likadant ut på många ställen av rent ekonomiskt nödtvång. Problemet är bara att klockan går och att allmänheten undanhålls att ta del av mycket stora delar av detta kulturarv och det gäller i allra högsta grad vad som idag är begravt i många av bildarkiven.
I Stadsmuseets fall har snällt räknat knappt en procent av arkivinnehållet digitaliserats och hastigheten med vilket detta skett de senaste 6 -7 åren verkar snarast ha minskat. Museet skattade på 10-talet hastigheten till 3000 bilder per år och om 17000 tillkommit i samband med och efter Digitala Stadsmuseets start 2013 ca så blir det i snitt 2428 bilder. Jag talar nu om de bilder som gjorts tillgångliga för allmänheten. Även om det nu aldrig kommer vara så att allt kommer digitaliseras, så skulle det ta inte som jag tidigare sade 1333 år utan 1647 år att beta av den ryggsäcken på lågt räknat 4 miljoner historiska bilder som nu ligger i bara ett av alla dessa arkiv.
Det har gått att negligera detta väldigt länge nu för denna situation har uppenbarligen länge varit fullständigt okänd för stockholmarna i gemen. Det bildarkiv Stadsmuseet sitter på är inte bara ett intresse för stockholmarna utan i detta fall är det ingen överdrift att kalla det ett riksintresse. Stadsmuseet använder just det begreppet för att peka på särskilt skyddsvärda objekt men vad jag vet så har jag aldrig hört det ordet nämnas i samband med bildarkivet.
Inte på Wikipedia. :-)
Tror du att jag inbillar mig att bröderna Broman kommer att sluta att marknadsföra Fotografiska som museum för att jag klagar?
Det tror inte jag.
De som nu säger sig brinna för vår fotografiska historia här pä Fotosidan får väl fundera på om det inte snart är dags att dra en lans eller ett svärd för att rädda det som räddas kan av vårt fotografiska kulturarv. Detta är i högsta grad ett riksintresse som borde kunna samla inte bara fotografer av yrket och fotoentusiaster utan det borde faktiskt kunna intressera en större allmänhet bara man kunde nå ut till den på ett bra och relevant sätt.
"De som nu säger sig brinna för vår fotografiska historia här pä Fotosidan får väl fundera på om det inte snart är dags att dra en lans eller ett svärd för att rädda det som räddas kan av vårt fotografiska kulturarv."
Alltså behövs ett Fotografiskt museum.