Bildkomposition När man arbetar med bilder finns egentligen inga regler som säger vad som är rätt eller fel. Snarare handlar det om att lära sig se. Att lära sig se är att tillägna sig ett bildtänkande utan omvägar via andra uttryckssätt, (som t.ex. ord). Det finns spaltkilometer skrivet om detta men jag ska försöka ge en liten orientering i ämnet utan att bli alltför långrandig. Det blir alltså ytterligare ett orddokument i ett ämne som helst bör praktiseras utan ord.

Teckning/form

Det finns några grundläggande teckningsfunktioner man kan leka och experimentera med för att skaffa sig förståelse för hur det fungerar. Vi börjar med att titta på vad ett streck egentligen är. Den diagonala linjen i rutan nedan ska föreställa ett streck. Själva rutan föreställer ett pappersark. Låtsas nu att det är du som, med hjälp av en penna, har åstadkommit detta streck. Eller ännu bättre. Gör det på ett papper.


Man kan se det på två sätt. Antingen har man dragit ett streck på ett papper eller också har man tecknat två ytor. Den ena på ena sidan av linjen och den andra på den andra.

Om man vill öva sitt seende så kan man göra övningar liknande denna. Använd hela bildytan (papperet) och teckna former. Allt på bildytan existerar i förhållande till allt annat och det finns, om man så vill, inga streck. Alla delar i bilden har lika stor betydelse och finns bara i förhållande till de andra delarna. Begrepp som förgrund och bakgrund har ingen relevans i bildbygget.

En (bra) bild är oftast uppbyggd kring olika kontrast förhållanden och likheter i färg och form. Vanligt förekommande är överskärningar och perspektiv för att skapa ett bildrum. Med överskärning menar man att en form delvis täcker en annan form för att skapa ett rum.

T. ex. så här: I formen nedan täcker delvis den högra och visar på så sätt det inbördes förhållandet mellan dem. Vilken som är framför och vilken som är bakom. Ett annat vanligt sätt att visa samma sak är att utnyttja perspektivet. En form krymper i storlek ju längre bort den kommer. Eller att alla linjer strålar samman i horisonten om man använder centralperspektiv.


Ett lite "halvlyckat" exempel på detta är skylten för övergångsställe. En figur korsar en väg som förvinner i horisonten. Stiliseringen är så långt driven att de flesta nog inte tänker på att det är ett mycket stort djup i bilden. Dessutom är den inte universell som symbol, då det bara är vi västerlänningar som automatiskt tänker i centralperspektiv.


Använd kontraster i teckningen. Ställ stort mot litet, vasst mot trubbigt, hårt mot mjukt o.s.v.

Använd gärna ett formtema (se artikel om komposition) för att binda ihop bilden och styra ögats rörelser över bildytan. Ett formtema är en återkommande form som med viss variation förekommer på flera ställen i bilden. Formtema är inte helt lätt att arbeta med och är nog inget att börja med i de första försöken. Men när men väl kommer på hur det fungerar så är det mycket användbart.

Erfarenhetskorrigering är ett annat vanligt knep i bildarbetet. Man behöver inte visa allt för att allt ska kunna ses. De allra flesta ser nog formerna till höger som en rektangel trots att det egentligen är fyra vinklar som tillsammans tecknar en uppbruten rektangel.


Prova hur mycket du behöver säga för att bli tydlig när du arbetar med en bild. För det mesta blir budskapet klarare och samtidigt intressantare om man lämnar något till mottagaren att själv fylla i. Ett bra sätt att öva detta är att använda lösa former av t.ex. papper och flytta omkring på en yta. Bygg något figurativt och plocka sedan bort bildelementen ett och ett. Se när innebörden blir otydlig och vid vilken punkt den är tydligast. Det som inte fyller en form eller färgmässig funktion i en bild är kosmetika. Konsten är att få färg och form att samspela på ett sådant sätt att inget kan varken läggas till eller dras ifrån utan att bilden faller.

Teckna på hela bildytan samtidigt. Det låter kanske konstigt men så bör man åtminstone sträva efter att tänka. När man ändrar något i det övre högra hörnet så påverkar det ju även vad som sker i det nedre vänstra. Försök att röra pennan (eller musen) och inte fastna i någon detalj förrän kompositionen är klar. Annars hamnar man lätt i "fötterna-fick-inte-plats-sjukan" d.v.s. att man inte sett hela ytan från början utan tecknat detaljerat från den ena sidan till den andra, för att på slutet upptäcka att fötterna inte fick plats på papperat.

Börja med att disponera ytan (se artikel om komposition). Gör några enkla markeringar, punkter och streck, för att fastställa bildelementens inbördes placering innan något mer detaljerat görs. Teckna sedan "överallt samtidigt". Hoppa hela tiden mellan bildens olika delar så att den växer fram samtidigt över hela ytan. Om man vänjer sig vid att alltid jobba så, så utvecklas man snabbare och chanserna ökar att man åstadkommer något som liknar det man tänkt sig från början.


Om man tecknar av något kan man prova med att istället för att teckna motivet, bara teckna mellanrumsformerna. Tänk på att en bild lever efter sina egna lagar som inte alls är de samma som gäller för motivet. I bilden är mellanrummet mellan fingrarna av samma betydese som själva fingrarna är på handen man använder som motiv. En form är en form, oavsett motivet eller tanken.


En bilds tydlighet har egentligen inget med motivets utseende att göra. Om den hade det så vore det snarare en avbild. Titta på motivet och försök att "förstå" det. Bygg sedan en bild med färg och form, som återger vad du förstått om motivet men som inte nödvändigtvis behöver härma dess yttre i varje detalj. Jag ska försöka illustrera detta.


Det jag kallar avbild har du ofta sett i s.k. "hötorgskonst" (som förekommer rikligt på internet). Bildmakaren har inte förstått riktigt vad det är han eller hon gör men gör ändå något som på något luddigt sätt liknar hur bilder brukar se ut. Ett exempel på detta är bilden i mitten, som visserligen på ytan påminner om "motivet" till vänster, men egentligen inte säger något alls eftersom den som gjort den inte ens förstått sina egna intentioner. Alltså inte studerat motivet ordentligt och sedan bestämt sig för en "angreppsvinkel". Bilden till höger kan man tycka vad man vill om rent estetiskt men det är tydligt att upphovsmannen eller kvinnan vetat vad han eller hon gjort men av olika skäl valt att göra en egen tolkning av motivet.
Det var lite grundkunskaper om teckning och form. Så då ska jag väl försöka säga något om färg också.

Färg

Färglära är en vetenskap så det blir inte mycket jag kommer att beröra här, men lite om färg i bildarbetet ska jag i alla fall säga. Däremot hoppar jag över det mer tekniska som additiv och subtraktiv färgblandning m.m. Det tas upp på ett annat ställe.

Färgen och formen är, så fort färg används i en bild, oskiljaktiga och förutsättningar för varandras existens. Möjligheterna med en bild ökar s.a.s. med kvadraten av sig själv för varje ny färg som förs in. Man får ytterligare en perspektivmöjlighet eftersom vissa färger verkar ligga längre in i bilden än andra, liksom man får stora möjligheter att manipulera med bildelementen genom sammanläsningar av färgfält (en färg som förekommer på en plats i bilden upplevs oftast ligga på samma plan i djupled, som den gör på andra platser där den också finns i samma bild). Puh!

Färgen är inte absolut. Det finns ingen absolut färg utan bara relativ. All färg är relativ till angränsande färger. Och följaktligen finns det inga varma eller kalla färger heller, utan bara varmare och kallare.

Gör följande försök. (med målarfärger) Måla en neutralt grå rektangel på en minst tio gånger större klarröd yta. Måla sedan en likadan rektangel på en klargrön. Jämför de båda rektanglarna. Du kommer att upptäcka att rektangeln på den röda ytan verkar dra mot blågrönt och att den är mycket mörk. Medan rektangeln på den gröna ytan är betydligt ljusare och verkar ha inslag av gult eller orange. Du har alltså använt färg "ur samma burk" för att måla två helt olika färger! Färgen är alltså relativ.

Ett annat experiment man kan göra är att prova gränsinduktionen hos en färg. Jag ska försöka illustrera detta här nedan.



Lägg märke till att de fyra mittersta fälten i bägge gråskalorna verkar vara gråskalor i sig. Mörkare till vänster och sedan ljusare ju närmare den högra kanten man ser. Alltså samma sak igen. Färgen är relativ till omgivningen.

Hur man upplever en färg beror också på vad man sett på precis innan. Gör följande experiment. Måla en gul fylld cirkel, ca 10 cm i diameter mitt på ett stort vitt papper. Stirra på den i en minut och flytta sedan blicken till det vita papperet. Du kommer att se en blågrön cirkel! Vad du ser är den första färgens komplementfärg (motsatsfärg i färgtoncirkeln).

Färgen beror alltså dels på omgivningen och dels på vad man sett på innan.

Tyvärr är det inte nog med det heller, för förutom det ovanstående beror färgen också på formen. En färg växer med sin yta. Ju större yta desto ljusare och mer dominant blir en färg. Detta är lätt att förstå om man tänker på vad som händer när man sätter en liten prick på ett papper. Är pricken tillräckligt liten upplevs den som svart. Ju större den blir desto ljusare blir den.


Omgivningen bör nog nämnas en gång till. Det finns en anledning till att konstnärer vill ha dagsljus och helst norrljus i arbetslokalen. Som vi sett hittils är ju färg något oerhört föränderligt och instabilt och fungerar egentligen bara som avsett om alla yttre förhållanden i "mottagarmiljön" är identiska med dem i "sändarmiljön". Nu är det ju aldrig så och inte heller behöver man tänka så väldigt mycket på det om man enbart arbetar på bildskärm med sådant som bara ska visas på bildskärm. Men en sista sak om omgivningen vill jag i alla fall nämna för att understryka hur mycket den betyder. Återigen ett experiment du kan göra själv för att lättare förstå hur det fungerar. Ta ett rött och ett blått föremål och ställ i fönstret innan det börjar skymma på kvällen. Se hur färgerna förändras allteftersom det blir mörkare. Strax innan det är helt mörkt kommer du att uppfatta det blå föremålet som nästan vitt och det röda som nästan svart.

En variant av samma tema är att med en uppsättning målarfärger blanda fyra likadana gråtoner fast bestående av olika färgkombinationer. D.v.s. en grå består av grönt, rött och svart. Och en av blått vitt och brunt o.s.v. Måla upp dom på ett papper så att det ser ut som en enda yta och belys den med olika ljuskällor. Tydligaste resultatet får man med olika typer av lysrör. Ytan som var jämngrå kommer att röra sig på olika sätt beroende på ljuskälla. Ibland kommmer ett fält att vara nästan svart och i nästa ljus blir samma fält vitt o.s.v.

Med det avslutar jag denna artikel om bildbyggnad för att återkomma med mer vid ett senare tillfälle.