Anders Petersen till Swedish Photography
I "Mental Hospital" skildrar Anders Petersen gränsen mellan galenskap och friskt tillstånd. Utställningen är aktuell på Swedish Photography i Berlin mellan 1 juni till 16 juli.
Petersen har under flera år fotograferat patienterna på ett mentalsjukhus i södra Stockholm. Resultatet får vi nu ta del av i utställningen "Mental Hospital" på Swedish Photography, grundad av svenska galleristen Nina Grundemark.
- Det är det nakna mötet, den råa, raka konfrontationen med andra och därmed också med mig själv, beskriver Petersen om avsikten med sitt fotograferande. Jag fotograferar människor som jag kan identifiera mig själv med och känner mig lockad av människor som lever utanför samhället. I alla mina fotografier försöker jag i huvudsak att skapa självporträtt, fortsätter han.
Under 2003 vann Anders Petersen utmärkelsen "Photographer of the Year" under fotofestivalen Rencontres de la Photographie i Arles. Han fick även ta emot det tyska Society’s Dr.-Erich-Salomon-priset under 2008 för sitt fotografiska livsarbete. Petersen föddes 1944 i Stockholm. År 1966 studerade han vid legendariska Fotoskolan ledd av Christer Strömholm.
Swedish Photography
Oranienburgerstrasse 27
Berlin, Germany
www.swedishphotography.org/
Läs Fotosidans tidigare artiklar i ämnet:
Joakim Eneroth först ut på Swedish Photography i Berlin
Läs mer
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
10 Kommentarer
Logga in för att kommentera
"Jag tycker vare sig det är annorlunda eller kraftfullt med transsexuella sprutnarkomaner som ligger utslagna i Tjernobyls ruiner. Det är en axelryckning, ungefär. Jag har sett det 1000 gånger."
Anledningen till att det dokumenteras är ju inte för att vara annorlunda som fotograf, utan för att de situationerna faktiskt finns och utspelar sig på riktigt, fortfarande, men det är ju jobbigt att ta till sig när vi lever och har det så gott ställt här.
Ett problem i detta är kanske att konst blandas samman mer med denna typen av dokumentära fotoprojekt då konsten konsumeras utifrån att den ska vara tillfredställande för den som konsumerar den medans det dokumentära projektet görs för att skildra ett ämne snarare än att vara konst, men för att finansiera sitt leverne får man hänga sitt dokumentära projekt i de fina gallerierna.
Personligen kan jag hålla med om att ibland känns det som om alla skall plåta utslagna och utstötta individer det är iofs väldigt få som gör det bra men det är många som känner sig kallade.
Kommer att tänka på Anna von Brömssen's reportage om Sebbes sista dagar i livet, vilket berörde mig så pass mycket att hela hushållspappersrullen tog slut efter att jag sett bildspelet. Men då har jag också en son som legat för döden några gånger och hennes bilder hittade den där undanstoppade rädslan.
Är det inte så att om vi själva inte kan relatera till svåra bilder så har de inte den riktiga genomslagskraften och blir egentligen bara tekniskt bra komponerade bilder? Bara en reflektion.