Jag förstår att en del unga kan tycka det är intressant att pröva de analoga processerna, det gör jag men jag tror många av oss som växte upp med det analoga minns också dess stora begränsningar. Men inte behöver du väl vänta på någon framkallning om du vill Martin. Det är väl bara att soppa film och fotopapper om man vill gå in i det.

Mer eftertänksamt foto kan man få även med det digitala genom att foto digitalt som man tidigare fotade analogt. Man kan exv. välja att sätta sina gamla analoga 70-talsobjektiv på sin digitala kamera om man vill. Man kan avstå förslappande zoomar och istället köra med fast brännvidd och zooma med fötterna och gå nära och framförallt så kan man fokusera manuellt och avstå från Auto ISO och köra i M-läge.

Om jag uppfattat dig och andra så gillar ni som jag att gå på gallerier, museer och utställningar och många vill skjuta tekniken i bakgrunden och fokusera på själva bilderna. Men det är då jag tycker det blir lite luddigt i diskussionen, för om man har den ansatsen så spelar det väl ingen större roll vilken teknik man använt för att skapa bilderna. Jag tillhör inte de som tycker fotografier har någon särskild extra kvalitet bara för att de är gjorda analogt eller digitalt. För grejen är ju att man med det digitala idag kan mima väldigt mycket av det vi kanske trodde var unika analoga bildkvaliteter. En del här menar dock att vissa bilder inte skulle gå att ta digitalt som kan tas analogt. Jag tillåter mig att tvivla på det och tycker heller det inte är så viktigt.

Tvärtom är det väldigt mycket som man kan göra digitalt idag - och ganska enkelt med lite efterbehandlingstekniska kunskaper som inte ens den mest fantastiske mörkrumsfantom har en möjlighet att uppnå. De kontrollen är väldigt svår att matcha analogt.

Men jag vet exv. en arkitekturfotograf som arbetar analogt och sedan skannar in sina bilder. Men jag undrar om det inte mer handlar om vilka processer man trivs med än att det nödvändigtvis skulle ge några särskilda mervärden. Däremot kan jag se andra mervärden man med dessa processer går miste om. Jag tror dessutom att man riskerar att bli avsevärt mindre effektiv.

Nä jag själv förbannar i ett avseende att jag fötts för tidigt när det gäller att när jag tog många av mina resebilder i en värld som var en helt annan än i dagens världsomspännande enhetskultur. Jag hade älskat att ha det digitala redan på 70-talet. Då hade jag sluppit släpa på alla dessa filmrullar och jag vet att jag i en del fall även tagit klart bättre bilder rent tekniskt. På den tiden var det iland ett litet helvete att ens fokusera manuellt med mikroraster och snittbildsskivor. Med dagens focus peaking missar man aldrig på samma sätt. Autofokusen kan verkligen vara en välsignelse den med och jag minns än idag några bilder jag missat men velat ha, där jag stod och vred på min fokusring men inte alls hann med. Till och med mina gamla objektiv presterar bättre i vissa avseenden med det digitala. Tänk bara på det taskiga dynamiska omfång man hade i sina diafilmer och vilken begränsning 18 eller 21 DIN var (Deitsche Indistrie Normen) som i de filmerna höll sig på motsvarande ISO 50 eller 100 .

Det finns några stora fördelar med det analoga och det jag tänker på är att kamerorna inte alls hade så mycket elektronik (i min Pentax ME var det enbart exponeringsmätare och den enda automatiken var tidsautomatiken). Det gjorde kamerorna väldigt oömma och denna ME funkar än idag fast jag släpat runt den på långresor som backpacker mellan 1971 och 1986, vilket är 15 år. Jag skaffade inget nytt kamerahus förrän på 90-talet. Vilken skillnad är inte det mot det digitala köp och slänget. På drygt 10 år så är jag inne på mitt nionde hus. Det kan jag nog tycka känns lite konstigt om jag kollar lite i backspegeln. Det känns inte helt optimalt miljömässigt men om man vänder på det så vet jag inte om dessa framkallningsvätskor är så trevliga heller och vi slipper en stor del av film- och fotopappersindustrins nedsmutsning numera.

Jag tycker att Steidls beslut att presentera Robert Franks bilder på tidningspapper instoppat i ett pappersrör är ett klockrent exempel på hur material kan bära på symbolvärden och förstärka ett innehåll. Det var såklart ett fullt medvetet val att "nedvärdera" Robert Franks bilder på tidningspapper, på samma sätt som Daido Moriyama trycker sina bildprojekt på sladdrigt magasinpapper i stället för styvt bokpapper, trots att det senare säkert skulle vara mer gångbart kommersiellt. Medveten materialitet i ett nötskal.

Inom samtidskonsten har process och material alltid varit självklara ingredienser, men inom fotografin har den analoga processen fram tills nu setts som ett nödvändigt och omständligt ont (...bortsett från ädeltekniken där process och material dominerat helt och därmed resulterat i något slags dekorativt konsthantverk.)

Men nu blir det alltså annorlunda.

Betraktar man det analoga materialet och den analoga processen med en 20-årings ögon, dvs någon som ammats med digital perfektionism och konstant "undo-mentalitet", så blir det bristfälliga, bångstyriga och oförutsägbara något som triggar nya idéer och samband. Bildframställningen blir plötsligt en fysisk process, inte ett abstrakt och förutsägbart klick. Det är ju ett superintressant tankehopp.

Jag jobbar som fotolärare på en folkhögskola nuförtiden, och varje år introducerar jag analog fotografi genom att eleverna får bygga varsin lådkamera av en skokartong. Det intressanta är att de inte alls blir lika imponerade av efterföljande övning – skarpa negativ i förstoringsapparater. Nej, det är när de framkallar sina suddiga, underexponerade spökbilder på 10x15 fotopapper som de blir lyriska. En del fortsätter till och med att göra bilder med skokartong i stället för med skolans Hasselbladare. Det berättar något väsentligt tycker jag.

Intressant att du tycker så; min erfarenhet som nybliven fotograf är att folk inte kan sluta prata om vilka metoder de använder, och att metoderna är betydligt viktigare än bilderna. Det ska vara analogt (och helst någon obskyr teknik), och om inte det går så ska det vara Leica eller digitalt mellanformat. Härnäst i status kommer stora systemkameror från NiCan (helst med objektiv som kostar som en mindre nations GDP, eller studioblixtar som orsakar brownouts på det lokala elnätet). Någonstans därefter kommer alla andra, med en viss intern rangordning (vi Fuji-fans börjar ju bli rätt bra på att hävda oss här - är Fuji det nya Leica?;)).

Det kan nog vara olika perspektiv; trenden att gå tillbaka till gamla tekniker är väl några år gammal, så för mig känns det som den pågått sen tidernas begynnelse. Sen har nog fotosidan (och andra fotografcommunities) en större del fotografer som är intresserade av udda tekniker, vilket säkert påverkat min uppfattning om hur stor trenden egentligen är.

Osäker på om du svarade mig eller Alf nu, men angående teknikfixeringen så tror jag också att den är konstant, med viss överrepresentation hos äldre män (som har en 70-200 på magen, hihi, den hade jag inte hört förut).

Jag tänker att intresset för material och process inte är samma sak som prylfixering / G.A.S. (gear acquisition syndrome) som ju egentligen handlar om grejor och väldigt lite om fotografi och bild.

Är Fotosidan verkligen överrepresenterade av folk som gillar udda tekniker? Jag tänkte det var tvärtom, att det finns andra fotoforum som är betydligt mer specialiserade på sånt. Här är det ju väldigt lite prat om bild och process, och desto mer prat om ny teknik.

Det var dig jag svarade :)

Jag pratar inte om teknikfixeringen som i att man köper fler och dyrare leksaker. Det är förvisso en trend i sig, och jag är definitivt medskyldig (och helt okej med det - mer leksaker till folket!) Jag tänker specifikt på att använda tekniker och utrustning som inte är mainstream, och antyda att det är ganska viktigt att folk vet det.

Bland de vanligare kommentarerna jag såg på Fotosidan när jag blev medlem var "Nuförtiden kör jag ju bara analogt...", och de artiklar som handlar om att någon fotar/ställer ut/publicerar bilder producerade med någon obskyr teknik får ganska mycket uppmärksamhet.

Jag har ingen direkt åsikt om det (annat än att jag föraktar den väldigt lilla grupp elitister som tycker att man inte är en riktig fotograf om man inte lärt sig fota med film), men jag tycker definitivt att mediet får ganska stor uppmärksamhet inom foto också, både bland hobbyister och artister.

Huruvida analog fotografi får (för) mycket uppmärksamhet kan man ha olika åsikter om. Ser man till nytillverkning av prylar så finns det ju knappt någonting att prata om, visst. Men å andra sidan handlar fotografi i första hand om bilder, processer och metoder, och där finns det ju över 150 års kunskaper och erfarenheter att utbyta. Kanske inte så konstigt att de analoga forumen fortfarande flödar av iver att dela med sig.

Men den där analoga "elitismen" känner jag inte igen. Ge några konkreta exempel.

I mina ögon har samlandet av och skrävlandet kring teknik ingenting med fotografi att göra. Om ett fotografis existens motiveras med att man har tagit den med en särskild kamera och en särskild film så är den sannolikt fullständigt ointressant. Och det gäller oavsett det är en oskarp analog Lomo-bild eller en knivskarp Fuji X-Pro2-bild.

Men pod-avsnittet handlar väl om någonting annat? Unga fotografer väljer den analoga processen för att den öppnar upp helt nya områden att utforska och skildra. Att exempelvis fånga ett regns rörelser och strukturer är ju en jättefin idé. Hade det ens gått att göra med en digitalkamera? Kanske, men resultatet hade blivit annorlunda.