Lag och rätt
William Eggleston tillhör en av fotografins stora stjärnor och fick 1998 års Hasselbladspris. Nu är han stämd av en fotosamlare för att ha gjort en ny upplaga av sina gamla bilder och därmed sänkt värdet.
Eggleston är en pionjär inom färgfotografin. Hans sätt att utnyttja färgen kan många lära sig av. Därför fick han 1998 års Hasselbladspris.
Prisnivån för bilder tagna av stora världskända fotografer ligger på hundratusentals och ibland miljontals kronor. Men när William Eggleston sålde bilder på auktionshuset Christies för 5,9 miljoner dollar tände det till hos storsamlaren Jonathan Sobel.
De nya bilderna var större (40 x 66 tum) än de gamla (16 x 20 tum). Sobel som innehar världens största samling av Eggleston-bilder anser att han blivit lurad av William Eggleston när han köpt bilder som bara skulle finnas i ett visst antal. Han ser risken att värdet sjunker på hans samling av Egglestons tilltag.
– Jag känner förrådd. Det tog mig 10 år att lära mig verken, samla verken och uppskatta verken. Det hänger i mitt hem. (...) Egglestons valde att göra en begränsad upplaga, förmodligen eftersom det gör de enskilda bilderna mer värdefulla. Sen när bilderna tog slut beslöt de att gå och göra mer, säger Jonathan Sobel till PDN.
Eggleston hävdar att han har rätt att erbjuda nya upplagor i nya format. Det är helt inte ovanligt att fotografer gör nya kopior av gamla bilder. Det kan bero på att fotografen vill kopiera bilden på ett annat sätt än tidigare. De gamla bilderna kallas då vintagebilder.
Fotografisk tidskrift har frågat några svenska samlar och gallerister om deras syn på fallet:
– För mig är det han gjort omdömeslöst och obegripligt. Eggleston lär ju dessutom vara förmögen och kan ju inte skylla på att han måste ha pengar. Många fotografer slarvar med detta och alla parter förlorar på det, säger fotosamlaren Lars Hall till Fotografisk tidskrift.
Alla är inte negativa till att en fotograf gör nya upplagor av gamla bilder.
– Hans vintagebilder är så kallade dye-transfer fotografier, framställda i en svår och fantastisk teknik som knappast går att göra längre. Dessutom skapades de i samband med att bilden togs. De nya är pigmentprintar och bör därför ha ett lägre värde, säger Mia Bengtsson Plynning på Link Image till Fotografisk tidskrift.
Domen kan bli ett rättesnöre för konstfotografer och samlare över hela världen.
Länkar:
Artikeln i Fotografisk tidskrift
Intervju med Jonathan Sobel i PDN
33 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Min uppfattning har varit att numreringen talar om hur många exemplar av verket som kommer att tas fram. Då skulle det om man går på upphovsrättens definition gälla oavsett format/teknik. Fast skulle man gå strikt på den definitionen skulle man som "upphovsman" behöva kontrollera privat kopieringen som även det är exemplarsfranställning alternativt att det bara är "upphovsmannen" som är begränsad i exemplarsframställning. Så riktigt så enkelt kan det ju inte vara eller...
Man kanske kan get ut sama verk i olika serier med olika teknik i olika numrerade/onumrerade upplagor...
I bokvärlden är det ju inget konstigt med en begränsad första upplaga och sen flera nyutgåvor av samma bok...
Sen, hur många fotografer är det inte som känner sig "lurade" av konstsamlare? Bilder som de mer eller mindre gett bort, eller sålt väldigt billigt för tio, tjugo år sen, säljs nu på konstmarknaden för dyra pengar. Och fotografen får inte ett skit.
Jag vill ha bild X för att jag gillar den. Bild X finns bara i ett visst antal och därför är den dyr (tillgång och efterfrågan). Jag fixar ihop pengarna för att jag verkligen vill ha bilden. Ett tid senare kommer det ut fler bilder till ett lägre pris. Även om jag uppskattar bilden lika mycket som tidigare så kan jag ju då känna mig lurad ekonomiskt.
Om fotografier riskerar att tappa i värde för att de kan flerfaldigas. Vad händer med statusen för fotokonst jämfört med annan konst då?
Om ursprungspriserna sjunker för att det det folk inte vågar lägga större summor på fotografier - då blir det väl färre fotografer som kan leva som konstfotografer?
Ännu en anledning att använda numrerade upplagor så man inte blir "blåst" på pengar.
Samtidigt tror jag att folks logik är rätt enkel. Går man på en utställning och guiden säger att "Detta är en av världens främsta fotografer, du kan köpa hans bilder för femtonhundra inklusive ram i shoppen" – då får folk inte ihop det. Det måste vara lite skillnad på fysiska fotografier och affischer. Och när det blir summor av saker och ting så blir det lätt känsligt.
Jag tycker att det ska vara fritt för fotografen att välja, och det som bekymrar mig här är att han inte stått för sitt val. Antyder man att en bild bara ska framställas i en viss upplaga för att locka en viss grupp av köpare så får man också stå för det. Jag förstår att köparen känner sig lurad och besviken.
Samtidigt kan man ju tycka att om man kan lägga miljoner på fotografier så kanske man inte behöver vara så gnällig ;o)
Jag tror att just frågan om fotografi är konst är den som ligger och spökar i bakgrunden, eftersom konst oftare är en ekonomisk term idag än något annat. Är det dyrt är det konst annars inte på något sätt. Det höjer också frågan vad som är konstnärligt i fotografi? Den slutgiltiga kopian kommer alltid att kunna jämföras med ett tryck i någon form. Sedan kan det vara ett gediget konsthantverk bakom kopian givetvis. Om vi tar originalet (negativet, diat, rawfilen...) är det konst? Det är ju endast en rak registrering av vad som exponerats, även om denna exponering kan varit trixig och krävt mycket kunnande. Men om inte vare sig kopian eller originalet är konst var ligger då det konstnärliga?
Om man tycker att det är viktigt att definiera fotografi som konst så torde det konstnärliga i så fall ligga i fotografens förmåga att se och att göra bild av det han ser. Således borde, om något, endast fotografens ögon och kanske i viss mån huvud vara det enda som kan inbringa dessa fantasisummor på auktioner.
Konstnären/fotografen får visst del av värdestegringen, via sk "droit de suit", som är 4 % (tror jag det är, rätta mig om det är fel) av försäljningsvärdet. Detta gäller dock bara vid försäljning på auktionfirmor och dylikt, inte privat.
Sen undrar jag hur pass vanligt det är att man gör digitala negativ som sedan handkopieras i mörkrummet? Kan någen ge exempel på någon som gör så?
För min del numrerar jag nästan aldrig mina mörkrumkopior i serier, av den enkla anledningen att det nästan aldrig blir fråga om serier vid manuellt arbete där, normalt max 2-3 bilder av varje. Vi vanliga dödliga har ingen möjlighet att manuellt göra större serier normalt sett, eftersom det tar sån tid för varje ex och för att det då skulle krävas att man anställer assistenter för att hinna med. Att den som gör utskrifter ser annorlunda på det kan jag förstå, då är det lättare och snabbare at ta fram flera ex till eakt likhet av samma bild.
http://fotogalleriet-i-skruv.blogspot.com
http://gelatin-silver.blogspot.com
Pentti Sammallahti, Sebastiao Salgado är två ganska kända namn. Pentti gör det vad jag förstår för att det ger helt andra möjligheter att styra slutresultatet och han gör det från inskannade negativ. Salgado gör det enligt egen utsago därför att han föredrar silvergelatin kopior och har gått från analogt till digitalt. Detta gjorde han av två anledningar, dels blev det färre och färre filmer som han gillade och dels var han trött på att släpa runt på de mängder av film han hade med sig.
Med reservation för att de inte alltid gör det och hur Salgado kopierar sina gamla negativ vet jag inte. Jag skulle tro att Stefan Ohlsson kan rada upp namn på fotografer som använder sig av tekniken, helt eller delvis.
Saken är dock den att tekniken medger att du framställer större upplagor av silvergelatinprintar till exempel som blir identiska och dessutom med det digitala mörkrummets alla möjligheter att redigera. Dessa printar kommer dessutom att vara omöjliga att skilja från traditionellt gjorda mörkrumskopior. Och om du vill kan du även gå in och förhålla och efterbelysa på din kontaktkopia för att göra dem olika, eller helt enkelt göra flera olika kontaktkopierings negativ från samma ursprungsfil.
http://gelatin-silver.blogspot.com
I alla händelser tycker jag det här sätter focus på skillnaden mellan fotografisk teknik och icke fotografik teknik, och original vs serieproducerad upplaga. Idag, när originalen i form av utskrifter/lmbdaprintar etc lätt kan mångfaldigas, blir det genast ett dillemma för konstmarknaden som knappast fanns förut, då alla använde fotografisk teknik som tar längre tid och är mera omständig att flefaldiga.
http://fotogalleriet-i-skruv.blogspot.com
http://gelatin-silver.blogspot.com
När det gäller detta så tror jag att det med dagens teknik är lättare för fotografen, som inte kopierar själv, att styra bilden att bli som han själv vill ha den och på så sätt även göra kopian till mer av fotografens egna bild.
Du känner ju själv till detta mycket väl när det gäller glasblåseriet till exempel, vem skall ha äran? Är det formgivaren eller glasblåsaren ? Och vem gjorde och bestämde egentligen vad när det gäller det färdiga glaset? Inget unikt när det gäller detta hantverk utan något som förekommer överallt där ett hantverk på beställning utförs.
http://gelatin-silver.blogspot.com
http://fotogalleriet-i-skruv.blogspot.com
"Den mest förljugna attityden har de som "hoppas ge fotografin ett lika-penning-värde med måleriet". De förstör sina negativ, och önskar sälja kopiorna som investeringsobjekt..."
Eggelston verkar alltså ha tillhört den kategorin fotografer som Strömholm inte höll speciellt högt. Fast han förstörde tydligen inte negativet efter att ha gjort en begränsad upplaga, utan tillverkade nya bilder för att tjäna ännu mera pengar. Visst kan man diskutera det här med upplagor och numrerade serier, men jag håller nog mera med Christer Strömholm i det fallet. Tror aldrig han själv numrerade en enda kopia eller gjorde en enda bild i begränsad serie. Men av naturliga skäl finns heller inte särskilt många exemplar av hans kopior. Det begränsar sig av sig självt när man kör manuellt i mörkrummet, och som mörkrumsfotograf tycker jag därför inte man behöver tänka i såna banor. Bara att köra på och göra så många bilder som behövs, man kan ändå aldrig komma upp i några större upplagor.
http://gelatin-silver.blogspot.com
http://fotogalleriet-i-skruv.blogspot.com
Ska man på konstgjord väg få saker att bli värdefulla är man verkligen ute på osäkra investeringsmarker.....låt gå om fotografen är död alla andra papperskopior, negativ och andra sätt som kan möjliggöra duplicering är borta först då eventuellt kan ett fotografi som är tillverkat då fotografen fortfarande levde bli värt något.
Det hela är ändå lite suspekt för det fysiska objektet, en papperskopia är inte skapad direkt av fotografens hand utan av en maskin till skillnad från en konstnärs alster. För mig doftar hela grejen lite av åttiotalsbilen Mazda 323 "Limited edition" eller Datsun by Subaru, bilen blir inte en Ferrari 250 California ändå......köp en ö i skärgården om du har för mycket pengar, försök printa ut en sån om du kan!
Däremot blir utskrivna kopior från en bildfil exakt likadana och kan massproduceras utan kvalitetsförlust. Så är det inte ens när det gäller litografier.
Mvh Wolfgang
Jag skulle aldrig betala extra för att få en del av en begränsad upplaga från honom efter det här.
Hoppas snubben gör fler kopior så jag också kan få se hur bra dom är.
Nä nu ska jag gå och skriva en upprörd artikle om dumma nokia som gjort för många 3210 och sen en massa telefoner i andra format så min 3210 tappat i värde :)