Varför jag älskar små kameror
Jag minns det fortfarande som igår. Det var en regnig novemberkväll 2002 och Kent skulle spela på Scandinavium i Göteborg. Jag hade blivit anlitad som fotograf för lokaltidningen Bohuslänningen och det var min andra konsert någonsin jag skulle fotografera. Jag var 19 år gammal och tog bussen dit från Uddevalla med min lilla analoga systemkamera. En Minolta någonting. Man kunde inte ställa in något manuellt på den utan det fanns fem program. Landskap, blomma, nattfoto, porträtt och någon som sprang på symbolen. Jag visste knappt vad de olika programmen betydde heller, jag hade bara fotograferat på auto innan.
När jag kom till Scandinavium så letade jag upp pressingången för att få mitt fotopass. Det var bara att vakten utanför dörren vägrade släppa in mig. Han trodde jag var något fan av bandet som försökte fuska mig in bakvägen. “Gå och ställ dig i den vanliga kön som alla andra” sa han till mig. Jag blev helt paff. Jag var ju här för att göra ett jobb. Efter en stunds övertalning lät han mig passera och efter att jag hämtat ut mitt fotopass förvisades jag till en plats backstage där alla fotografer skulle samlas innan spelningen för att sedan ledas in tillsammans med en representant från skivbolaget till fotodiket.
De andra fotograferna stod redan där och väntade. Två kameror var på axeln. Stora teleobjektiv på. Jag blev generad över min lilla amatörkamera och hälsade försiktigt på gänget. De tittade granskande på mig, på min kamera och sedan vände de sig om utan att hälsa tillbaks. Det var väldigt tydligt. Jag var inte ansedd som en riktig fotograf som ung tjej med en liten analog kamera utan batterigrepp och teleobjektiv.
Och kanske var det den här händelsen, den här känslan av att inte vara tillräcklig som gjorde att jag gick hem och övertalade min pappa att låna mig 20 000 kr för att skaffa en digital systemkamera med ett teleobjektiv. Jag hade såklart inte råd med proffsgrejer men det var ett steg i rätt riktigt. Vad jag skulle med ett långsamt teleobjektiv med bländare 5,6 till på en liten rockklubb som Sticky Fingers kan man ju fråga sig sedan, helt fel val av optik för vad jag fotograferade. Men det kändes i alla fall lite mer proffsigt. Min kamera var i alla fall stor nog. Mitt objektiv gav ändå ett seriöst intryck även om det inte gav speciellt bra bilder i sammanhanget.
Och därifrån eskalerade det sedan. Alla pengar jag lyckades dra in på att fotografera konserter gick till att köpa mer, större och bättre utrustning. När jag vann Årets rockfotograf några år senare hade jag alltid två kameror med batterigrepp i diket. Ett med det bästa 70-200 f/2,8 objektivet och ett med ett 24-70 f/2,8. Ett vidvinkel i kameraväskan. Proffsgrejer. Och jag blev äntligen tagen på allvar. Jag var en riktig fotograf i allas ögon.
Det är skitjobbigt att släpa på 10-12 kilo kamerautrustning på en festival. Vet ni hur stort Roskildefestivalens område är? Att gå mellan olika scener för att fotografera gör lätt att man avverkar en halvmara om dagen. Jag hade skaffat en rullväska till min utrustning med åren men den går inte att dra över leriga åkrar. Så jag gick ständigt runt med ont i axlar och rygg av min snygga men oerhört opraktiska axelväska där jag förvarade min utrustning.
Efter ett tag skruvade jag av batterigreppen. Jag hade egentligen aldrig använt funktionen. Eftersom man bara får fotografera de tre första låtarna av en spelning så räcker ett vanligt batteri. Men det såg ju coolt ut för kameran blev större.
Några år senare hade jag bara en kamera på axeln istället för två. Det räckte så. Och ett extra objektiv i ryggsäcken. Jag visste precis vilken utrustning jag behövde för vilken scen och hade slutat släpa med mig allt bara för att verka proffsig för jag hade många objektiv.
Och i takt mot att rockkonserterna byttes ut mot berg och äventyr så omvärderade jag igen mina utrustningsval. På min första expedition till Aconcagua släpade jag med mig en fullformatskamera med ett 24-70 på totalt 4 kilo upp till 6000 meters höjd. Jag tog kanske 15 bilder. Vansinne.
Idag älskar jag små kameror. Ju mindre och lättare desto bättre. För jag vet att om jag inte har kameran tillgänglig så kommer jag inte ta några bilder. Och när jag rör mig på smala bergskammar och klättrar upp på höga toppar under långa dagar så spelar vikten roll. Man vill inte bära på för tunga grejer. En spegellös kamera med ett kitobjektiv som väger 412 gram? Taget! Jag har dessutom plockat bort linsskyddet som är ännu ett steg mellan mig och bilden i de extrema miljöer jag rör mig i. Det spelar ingen roll om kameran repas. Den får hänga över axeln, konstant tillgänglig när jag klättrar. För det är så jag fångar den där speciella bilden. Inte för jag tog med mig den största kameran och flest objektiv.
Läs mer
Emma Svensson ingår sen sommaren 2020 i Fotosidan redaktion. I Emmas kameraväska under hennes äventyr finns idag en Lumix s100 och en Huawei P30 Pro.
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
28 Kommentarer
Logga in för att kommentera
I starten släpade jag med mig allt jag hade och man flyttade axelväskan från axel till axel tills båda värkte lika mycket, nu har man iaf förstått att endast ha med sig det man verkligen kommer att använda
Men jag är fortfarande kvar vid något större hus, som man kan bära runt och hantera med handskar, men det kanske kommer en tid då jag följer dig hela vägen :)
Däremot när jag plåtar porträtt, antingen i studio eller on location, får kameran vara hur stor som helst.
Emma, det har ju hänt några gånger man åker iväg till en fantastisk utsikt och så har man en meter sikt, men det rättfärdigar iaf en ny resa
Hur som helst, intressant och kul läsning!
/Bengan
Gillar också att använda små kameror men måste ändå säga att jag missat en del bilder på att jag inte märkt att jag råkat ofrivilligt ändra inställningar... Detta händer sällan med fullformataren.
Rätt utrustning för rätt sammanhang.