Med ett sportreportage har Fotosidan-medlemmen Peter Holgersson har vunnit guld respektive silver i de internationella pressfototävlingarna World Press Photo och Picture of the Year. Vi ringde upp och bad honom berätta om bilderna.

Grattis, hur känns det?
– Tack så jättemycket Magnus! Det känns overkligt – lite svårt att ta till sig, men ändå jättekul såklart. Nästan som en dröm som gått i uppfyllelse innan man var beredd.

Hur kom du igång med det här projektet?
– Jag känner Nadja Casadei sedan tidigare, från landskamper och landslagsläger inom friidrotten. När vi pratade om hennes diagnos frågade hon om jag kunde ta lite bilder på henne och omgivningen under en tid framöver; hon ville dokumentera den här svåra tiden. En sån fråga tackar man inte nej till.

Hur mycket tid har du lagt ner på reportaget?
– När det var som mest hektiskt med behandlingar och annat blev det 1-2 resor till Stockholm per vecka. Projektet pågår fortfarande, men i lite lugnare takt efter den (förhoppningsvis) sista cellgiftsbehandlingen. Projektet fortsätter tills hon åter tagit på sig landslagets tävlingsdräkt, återhämtad efter avsliten hälsena och dessutom cancer.

Har du gjort några liknande bildreportage tidigare?
– Nej inte alls. Det är mitt första seriösa berättande reportage. Tidigare har det bara rört sig om kollektioner från idrottsevenemang eller natur och kortare tidningsreportage.

Att välja bilder inför en tävling är svårt. Har du tagit hjälp av någon med urvalet?
– Till min hjälp har jag hela tiden haft stöd av min mentor Jonas Lindkvist på DN. Han hör av sig varje vecka sedan sommaren 2012 och pushar mig framåt med sitt stora hjärta och enorma rutin inom all form av fotografi. Även min chef på Bildbyrån Niklas Larsson och Lars Dareberg på Sydsvenskan har kikat på många av bilderna. Och min sambo Josefine Loftenius förstås, som hela tiden har synpunkter och ser till att jag inte slarvar.

Du har använt lite annorlunda objektiv till det här reportaget. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja hälften av bilderna är tagna med manuellt fokuserade Canon TS-E-objektiv i brännvidderna 17 mm, 24 mm, 45 mm och 90 mm. Till exempel i rakningsbilden med två par ögon och porten i halsen i fokus, snett bortåt i bilden. Den är tagen med snävt och kraftigt vinklat (tiltat) skärpeplan (brännvidd 45 mm). Dessa objektiv funkar riktigt bra även i snabba sammanhang, tack vare att Canon har ljudsignal till skärpeindikeringen. Den känns som en nödvändighet om man ska kunna fotografera effektivt med TS-E-objektiven som kan ge mycket snäva och sneda (tiltade) skärpeplan. Man missar lätt med några centimeter hit och dit om man enbart bedömer skärpan visuellt. Utöver dessa objektiv har jag använt Canons gamla och klassiska 200 mm f/1,8L samt annan ljusstark optik. Stora bländaröppningar har känts nödvändiga i alla mörka miljöer tillsammans med min ovilja att använda blixt.

Vad tror du att den här framgången påverkar ditt framtida fotograferande?
– Kanske ökar den lilla chansen att få göra lite längre bildreportage på uppdrag av någon tidning. I dagsläget handlar det annars mest om sportfotografi och kortare företagsjobb. I vilket fall som helst så bekräftar det hur viktigt det är att våga lyssna på andra fotografer med rutin och bildöga. Och att hela tiden sträva efter att söka ännu bättre bilder, för de dyker trots allt upp förr eller senare.

Av Magnus Fröderberg

Publicerad 2014-02-14.

Läs mer om

bildjournalistik pressfoto sportfoto

Läs mer

Bildjournalistik

Nikon har prylarna redo för OS

Bildjournalistik

Elitserie-klubben LHC kräver gratis bilder av pressfotografer

Länktips

Så jobbar fotograferna på fotbolls-VM