FS Profilen Att titta i denna veckas Fotosidanprofil’s portfolio är som att dyka ned i kaninhålet i Alice i Underlandet. Eva Werner rör sig i en drömvärld någonstans långt borta från vår verkliga.

Du har skrivit på din presentationssida "Jag fotograferar för att lära mig att se eftersom jag misslyckades med att förstå". Det är ett väldigt vackert sätt att beskriva sitt fotograferande. Vill du berätta hur du menar med det?
- Vi människor föds till en helt främmande värld som vi inte vet någonting om. Vi delar alla den upplevelsen. Efterhand lär vi oss hur man agerar i den världen, hur vissa saker tycks påverka andra - vi integreras i system och skapar oss små världar som vi kan behärska. Men vi lyckas aldrig fånga helheten. Vetenskaperna är specialiserade och avgränsande, det finns olika förklaringar för samma fenomen ur olika perspektiv. När förståelsen formuleras begränsas den också av de symboliska medel vi förfogar över till det som språket förmår att förmedla. Förståelsen är till sin natur begränsad, och verkligheten kommer alltid att överglänsa den.

- Fotograferandet, eller konstskapandet, är ett språk som har andra kontaktytor än förståelsen och därigenom möjliggör andra sorters relationer till verkligheten.

När började du att fotografera och hur kom det sig att du kom in på den banan?
- Jag har gått en traditionell konstutbildning innan jag började fotografera, och har experimenterat med många olika material. Med fotograferandet började jag mer på allvar när jag ärvde min pappas kamera för ungefär två år sedan. Han var typen som kunde all teknik men inte tog en enda bild av rädsla för att det inte skulle bli perfekt. Man kanske kan säga att jag kände ett behov av att väga upp detta drag, på något vis.

- Just fotografi och Photoshop passar min karaktär mycket bra. Jag är väldigt rädd för definitiva beslut - ett penseldrag är oåterkalleligt, i Photoshop finns en magisk ångra-knapp. Det gör att jag känner mig fri. En bild är ett ögonblick, och om den blir skit behöver jag inte visa den för någon. En tavla som jag har målat på i flera veckor som blir skit är däremot ett ofrånkomligt nederlag.

Vad fotograferar du helst, har du några favoritmotiv?
- Kollar man på mina bilder kan man väl kanske konstatera att jag ofta fotograferar nakna människor. Det är inget som jag har tänkt ut, utan det har mest bara blivit så. Ofta känner jag att kläder är överflödiga.

Dina bilder skiljer sig på så sätt att dom är mycket drömmande och surrealistiska, vissa till och med väldigt konstnärliga i sitt uttryckssätt. Känner du att du har hittat din "fotostil" och hur skulle du isåfall beskriva den?
-"Surrealism" - om man vill kalla det så - kan för mig te sig mer verklig än realism, i den meningen att man förflyttar fokus från att så exakt som möjligt återge en yta till att relatera till ett mysterium. Livet är fullt av motsättningar och irrationalitet. Det finns inga svar.

- Många av mina bilder har ett symbolspråk, men kanske inget tydligt budskap. Jag vill hellre att det uppstår en dialog i betraktaren än ett "aha!". En dialog är en utvecklingsprocess, en budskap är ett avslut. När man väl har förstått något finns där ju inget mer att hämta. Jag vill att mina bilder ska vara öppna och tolkningsbara, utifrån betraktarens egna föreställningsvärld. Man kanske kan säga att jag strävar efter en sorts objektiv subjektivitet.

Varifrån hämtar du din kreativitet och inspiration?
- Det som framförallt insiprerar mig är världen: den ogenomskådliga komplexiteten i detaljerna, logiken i de stora sammanhangen, ordningen i kaoset - och kaoset i ordningen. Allt det där jag inte förstår. Att skapa konst är för mig ett sätt att närma mig det ogripbara, ett sätt att förhålla mig till min mänsklighet.

Vilka fotografer inspireras du av?
- Jag inspireras av väldigt många olika konstnärer. Gemensamt för dem är att jag finner något slags genuinitet, någon slags genklang eller igenkänning i det de gör, på en mänsklig nivå. Bland mina största inspirationskällor finns Roy Andersson och Jan Stenmark.

Arbetar du mycket i Photoshop? Hur ser isåfall vanligtvis arbetet ut?
- Det är för det mesta en dialektisk process mellan att göra och att få idéer. Det är sällan jag har en färdig idé som jag genomför, oftast växer bilden med tiden. Det kan hända att jag mitt i redigeringsarbetet kommer på att bilden borde vara annorlunda, och då tar jag om den. Oftast är det när jag redigerar som jag känner mig mest kreativ. Eller när jag sitter på spårvagnen, står i bankomatkön, eller stoppar in smutstvätten i maskinen. Idéerna kommer nästan aldrig när jag fotograferar.

Vill du visa din favoritbild och berätta lite om den?
-Det är väldigt svårt att välja, jag har flera. Men just nu tycker jag om den här. Den ingår som sista bild i en serie som heter "Man facing foward" och handlar om mänsklighetens självupptagenhet, våra misriktade ambitioner och vår ensamhet i den artificiella värld vi har skapat. En sorts samhällskritik, kan man säga.

Vad skulle vara en drömbild för dig?
- Jag har nog ingen direkt drömbild. Personligen känner jag att en "bra" bild för mig är en fråga om graden av ärlighet, och förmågan att formulera denna ärlighet på ett sätt som andra kan relatera till. För mig är fotografi ett verktyg för kommunikation. Min ambition med att fotografera är att låna ut mina glasögon till någon annan, och därigenom åstadkomma ett möte mellan min och betraktarens subjektiva verklighet. Konsten, som jag ser det, skapas i det mötet.

Har du några särskilda fotoplaner framöver?
- Jag har många. Något jag länge har velat, och nu förhoppningsvis kommer att få tillfälle till, är att prova att göra film. Där finns ju tidsdimensionen med också, vilket skapar helt andra typer av utmaningar och möjligheter.

Tack för pratstunden och lycka till med kommande fotoprojekt önskar Fotosidan!

Tipsa oss gärna om Fotosidanprofiler! Vem vill du läsa om nästa vecka?