Vi provar Fujifilm X-H1
Under en intensiv dag fick vi chansen att prova Fujifilms nya toppmodell X-H1 och samtidigt ställa frågor om kameran till deras representanter. Kameran är en intressant blandning av nytt och bekant. Vi gillar det mesta, men det finns några irriterande detaljer.
Att ge möjlighet för journalister att prova en ny kamera innan den börjar säljas är förstås ett sätt för tillverkarna att få mer publicitet än om de bara skickade ut en pressrelease. Men det är också en bra möjlighet för dem att mer i detalj berätta om den nya modellen, förklara ny teknik i den, peka på saker de tycker är extra intressanta och ge bakgrundsinformation kring hur de resonerat och varför de tagit fram den nya modellen. För oss som sedan skall testa kameran mer i detalj är det ett bra tillfälle att kunna ställa frågor direkt till produktspecialister och kunna ha lite längre samtal om varför de gör saker som de gör.
Den som höll i presentationen av X-H1 var Mr Makoto Oishi, med den imponerande titeln Manager in Optical Device and Electronic Imaging Products Division. Vilket översatt till vanligt språk innebär att han är en av de som är ansvariga för att X-H1 tagits fram och att den ser ut som den gör. Det kanske mest slående med hans presentation var att han knappt nämnde sensorn, annat än i förbigående när han beskrev stabiliseringen. På en direkt fråga svarade han att bildkvaliteten skall vara snudd på identisk med den du får med en X-T2 eller X-Pro2. Det han istället fokuserade på var i tur och ordning kamerahusets mekaniska design, sensorstabiliseringen, och alla detaljer där X-H1 skiljer sig från tidigare modeller i X-serien.
Mer yrkesinriktad. X-H1 kan nog - i synnerhet när XF 200/2 blir tillgängligt - tilltala till exempel en del bröllopsfotografer med sin lågmälda mekaniska slutare och helt ljudlösa elektroniska. Med sitt större grepp, här förstärkt med batterigreppet är det en lite mer rejäl kamera att hantera. Och jodå, för de som eventuellt undrar, det är inte alls ovanligt att hålla så här även med vertikalgrepp.
Om vi börjar med själva kamerahuset så är det större än X-T2, greppet och känslan när du håller i kameran påminner faktiskt snarare om mellanformataren GFX. Huset är som vanligt byggt i magnesiumlegering, men godset är 25 procent tjockare än tidigare modeller vilket gör det dubbelt så starkt. Dessutom har huset interna förstärkningar på flera ställen för att göra det ännu mer formstyvt och stryktåligt. Kameran har packningar och tätningar på 94 ställen runt om i kamerahuset. Ytbeläggningen har ett extra hårt skyddslager jämfört med tidigare och skall tåla mer slitage. Den interna kylflänsen (heat sink) är mycket större än i tidigare modeller.
Sensorstabilisering
Den mest omskrivna nyheten är förstås de femaxliga sensorstabliseringen (IBIS, In-Body Image Stabilisation). Den har tre sensorer för att upptäcka linjära rörelser (höger/vänster, uppåt/nedåt och framåt/bakåt). Den har dessutom tre gyrosensorer för att känna av vridning i tre riktningar (pitch, yaw och roll). Stabiliseringen har två dedikerade processorer som gör ungefär 10000 beräkningar/sekund. Under presentationen berättade Mr Oishi detaljerat hur systemet kan hålla sensorn injusterad mot bildplanet på ett mycket exakt sätt.
Effektiv stabilisering. Den här bilden är tagen med det ostabiliserade XF 16-55 mm f/2,8, vid 47 mm, f/2,8 och en 1/15. Ingen skakningsoskärpa.
Hur systemet arbetar beror lite på vilket objektiv du använder. Kör du ett ostabiliserat XF-ojbektiv tar förstås sensorstabiliseringen hand om hela jobbet. Kör du med ett vanligt OIS-objektiv så tar sensorstabiliseringen hand om tre av rörelseledderna medan den optiska stabiliseringen sköter de två kvarvarande. Men det finns undantag, i till exempel makroobjektivet XF 80 mm f/2,8 tar sensorstabiliseringen bara hand om en ledd, objektivet sköter de fyra övriga. Kör du med en M-adapter eller använder en mellanring för makro ger sensorstabiliseringen bara stabilisering i tre ledder.
Som bäst skall systemet kunna ge stabilisering motsvarande 5,5 steg, detta enligt standardiserad CIPA-mätning.
Avancerade videofunktioner
Efter stabiliseringen är nog videofunktionerna det som de från Fujifilm verkar mest stolta över. X-H1 har förstås 4k, både UHD (3840x2160, 16:9) och DCI-4K (4096x2160, 17:9) i 24/25/30p med upp till 200 Mbit/sek. Notera att 4k-inspelning, precis som hos XT-2 sker med en beskärningsfaktor på 1,17x. Du kan spela in Full-HD i upp till 120p. Du kan enkelt växla mellan normal hastighet och en högre framerate som ger slow motion. När du spelar in 4k-video kan du köra 15 minuter utan batterigreppet, 30 minuter med det.
Här har antagligen Fujifilm råkat ut för samma problem som många andra kameratillverkare. Det är inte helt enkelt att bygga en tålig och stötsäker kamera som samtidigt har bra värmeavledningsförmåga. I teorin borde det vara enkelt eftersom du har ett rejält metallchassi som skulle kunnat fungera som ett utmärkt avledningselement för värme. Men när du gör kameror stöttåliga innebär det att innandömet fästs med dämpningar mot metallchassit vilket ger termisk isolering så det inte kan användas som kylelement. Det är en orsak att kameror som X-H1 har en så rejäl intern kylfläns (heat sink).
Mer videoinriktad. En tolkning av H:et i X-H1 är 'Hybrid', som en kamera avsedd både för stillbilds- och videofotografering. Fujifilm säljer en hel del mycket avancerade videoobjektiv till TV- och broadcastvärlden, så att satsa lite mer på video är nog ganska logiskt för dem. Här en X-H1 med nya MKX 18-55 mm T/2,9 plus fokusdragare, extern skärm och annat som ingår i en videorigg.
Andra videorelaterade nyheter är en "platt" inställning för tonkurva kallad F-log som ger videofiler som lämpar sig bra för grading i efterbearbetningen. Det här motsvarar C-log hos Canon eller S-log hos Sony. Men Fujifilm är ju dessutom kända för sina filmsimuleringslägen, och givetvis har de tagit fram ett sådant speciellt för filmning: Eterna, som ger ett mycket stort tonomfång och en klassisk filmlook. I övrigt har du finesser som 24-bitars ljudinspelning, tidskoder och utmatning till externa enheter via HDMI.
Standard och Eterna. De här är två jpeg-filer direkt ur kameran. Den övre tagen med inställningen standard, den andra med det nya filmsimuleringsläget Eterna. Det läget ger stort tonomfång med dämpad kontrast och färgmättnad, något som ofta är uppskattat i videosammanhang.
Förbättrad autofokus
Autofokusen använder samma mätpunkter som i de tidigare modellerna, men med de nya algoritmerna jobbar den på ett nytt sätt. Förut läste man ut fem mätvärden från varje fokuspunkt (alltså sådan punkt du ser i sökaren, som i sin tur består av flera AF-punkter i sensorn), nu får man ut 60 mätvärden.
De praktiska effekterna av det här är till exempel att autofokusen är bättre på att känna igen och därmed kunna följa motiv med lägre kontrast, i svagare ljus. Och inte minst att följande fokus fungerar bra även under zoomning, något där de tidigare kamerorna inte presterat så bra.
Batterigreppet VPB-XH1
I X-H1 får kameran ytterligare bättre prestanda när du kör med batterigreppet VPB-XH1. Det kanske mest uppenbara är att serietagningen blir snabbare, från 8 till 11 bilder/sek med mekanisk slutare och från 11 till 14 bilder/sekund med elektronisk. Autofokusen blir upp till 25 procent snabbare, avtrycksfördröjningen blir kortare, uppdateringsfrekvensen i sökaren ökar från 60 till 100 bilder/sekund, sökarblackouten blir kortare och kameran tar kortare tid på sig att ta en ny bild eller påbörja en ny serie.
VPB-XH1. Batterigreppet rymmer två extra batterier vilket nog kan behövas för den som vill kunna ta tusen bilder utan att batteribyten. Men det ger också ett högre grepp vilket blir extra viktigt om du skall använda lite tyngre objektiv.
Mer prestanda. Med batterigreppets Boost-läge får du snabbare serietagning, snabbare autofokus, snabbare sökare plus kortare avtrycksfördröjning, sökarblackout och tid till att du kan ta en ny bild efter den förra.
Sökare, avtryck och mycket mer
Sökaren i X-H1 är uppgraderad jämfört med tidigare modeller, den har 3,69 miljoner punkter mot 2,36 hos tidigare modeller. Den är dessutom snabbare, klarar 100 uppdateringar per sekund och har en eftersläpning på bara 0,005 sekunder. Ljusstyrkan är upp till 800 candela/m2. Den ger en förstoring på 1,13x (vilket motsvarar 0,75x i en småbildskamera).
Avtrycket är helt omdesignat, det är mycket känsligare och reagerar snabbare. Kameran har dessutom fått en dedikerad AF-ON-knapp, en 1,28-tums topp-display som även kan visa information när kameran är avstängd. X-H1 har ett anti-flimmerläge som innebär att kameran anpassar serietagningen efter pulserande ljuskällor, som lysrör. Problemet med alla moderna kameror är att de har så bra sensorer att du kan få riktigt korta slutartider även i till exempel lysrörsljus. Vilket innebär att bilder lätt blir olika belysta och får varierande vitbalans beroende på var i ljuspulscykeln bilden tas. Kör du anti-flimmer sjunker serietagningshastigheten en del, till 7 bilder/sekund med elektronisk slutare eller 5,5 bilder/sekund med mekanisk. Men du får jämn exponering och vitbalans mellan bilderna.
HSS med Profoto. Som ett av många steg att göra X-kamerorna mer lockande för yrkesfotografer har Fujifilm samarbetat med Profoto för att ta fram en blixttrigger för deras utbud av moderna blixtar. Här har i fångat två dansare i luften, med en XF 16 mm f/1,4 vid f/2,8 och 1/1000, en Profoto-blixt från vardera sidan i HSS-läge (High Speed Synk, alltså att du kan fota med blixt och riktigt korta slutartider).
Hur det funkar i praktiken
Om vi börjar med det yttre så är det här en klassisk Fujifilm-kamera sett till hanteringen. Du har stora tydliga inställningsrattar ovanpå kameran, du har knappar och inställningshjul så att du kan ändra inställningar utan att ta blicken från motivet. Om vi jämför med X-T2 så har du ett mycket tydligare och rejälare grepp. Det gör kameran större, men också skönare att hålla i för alla med lite större händer. Och något flera Fujifilm-representanter påpekade: du behöver ett rejälare grepp om du skall arbeta med tyngre objektiv. Som den kommande XF 200/2.
Kameran är helt enkelt bekväm att hålla i, och i synnerhet med batterigreppet VPB-XH1. Här får du inte fingrarna i kläm mellan kamerans grepp och objektiven, här kan du faktiskt hantera kameran med i alla fall måttligt tjocka handskar (jodå, vi provade).
Bra i svagt ljus. Lågljusprestanda är precis som hos de övriga i senaste generationen av X-kameror mycket bra. Här har vi hållit igen och bara skruvat upp ISO till 1600, det kunde vi göra tack vare en fullt uppbländad XF 56 mm f/1,2 och den utmärkta stabiliseringen - allt som står stilla i bilden är knivskarpt trots en slutartid på 1/15.
Några har noterat att den klassiska ratten för exponeringskompensation har försvunnit och ersatts av en lösning á la GFX och som många andra kameramärken använder: Tryck in en knapp, hos X-H1 sitter den precis intill avtrycket, och snurra på en inställningsratt. Lösningen fungerar bra, men knappen är onödigt slät och sitter i en aningen dum vinkel vilket gör det lite svårt att känna om du trycker på den eller inte. De har lyckats bättre med AF-ON-knappen som visserligen inte är större, men den sitter i en liten fördjupning och är lätt att hitta och du känner om du trycker på den.
På tal om trycka: Vi gillar verkligen det nya avtrycket. Fujifilms avtryck kan kännas lite mjukt svampiga, men det hos X-H1 har en kortare slaglängd och är märkbart mer distinkt. Fast de kunde vinklat avtrycksknappen lite mer i sidled, det hade blivit bekvämare när du trycker av många exponeringar på en dag.
Distinktare avtryck. Det kommer säkert väcka blandade reaktioner, men vi gillar det nya distinktare avtrycket. Notera knappen för exponeringskompensation strax intill, du trycker in den och justerar med det bakre inställningshjulet (som standard, du kan byta till det främre).
Det här med många exponeringar leder oss osökt in på batteriprestanda som vi ser som den svagaste punkten hos X-H1. CIPA-siffran på 310 stämmer nog rätt bra vilket känns klent jämfört med kompakta konkurrenter som Sony A9 eller A7R III där du ledigt tar över tusen bilder på en laddning. Att Fujifilm inte utnyttjat det större greppet till att klämma in det större batteriet från GFX är ett mysterium.
Sökaren är härlig och lär tilltala även de som är djupt skeptiska till elektroniska sökare. Bildskärmen är bra, pekfunktionen fungerar utmärkt och du har smidiga "gester" där du kan aktivera inställningslägen genom att svajpa. Men upplösningen på drygt en miljon bildpunkter känns lite medioker jämfört med GFX och även kameror från andra märken i samma prisklass som har runt 2,5 miljoner bildpunkter. Och ännu lite mer störande är att vinklingen av skärmen är lite begränsad. Du kan inte fälla ut den helt i sidled som hos en del konkurrenter, något som i synnerhet videofilmare brukar vilja använda.
Mycket bra stabilisering
Vi kan med en gång lugna alla som undrat, jodå, Fujifilm har fått till en mycket bra sensorstabilisering. På porträttavstånd och med brännvidder på 40-50 mm kunde vi ihållande och utan överdriven noggrannhet ta skarpa bilder på en sjättedels sekund (1/6). Vid en tredjedels sekund fick vi ok skärpa ibland, men inte ihållande. Runt en halv sekund skall nog de flesta kunna använda i sådana sammanhang.
En annan nyhet vi verkligen gillar är toppdisplayen. Dels för att den är tydlig, men också för att den kan visa information även när kameran är avstängd. Du kan anpassa vilken information som visas och du kan växla mellan mörk skärm med ljusa tecken eller tvärtom.
Ljus eller mörk toppdisplay. Toppdisplayen är ett snabbt och effektivt sätt att se hur kameran är inställd. Du kan välja om skärmen, som här, skall vara ljus med mörk text eller tvärtom.
Toppdisplayen med kameran avstängd. Här visar displayen att det sitter två minneskort i kameran, att du kan ta (minst) 4232 bilder ytterligare (=du har gott om plats) att exponeringskompensationen är aktiverad (bra att slippa bli överraskad av det när man börjar fotografera) och att batteriet är fulladdat. Använder du batterigreppet visas status för alla tre batterierna.
När kameran är igång. När du startar kameran visar den annan information. Du kan ställa in vilken information som skall visas, både med kameran avstängd och när den är igång.
Vi hade tyvärr inga speciellt utmanande testmotiv för autofokusen. Men lite korta bildserier av vespor och cyklister indikerar att autofokusen i alla fall verkar helt ok. Det här hör till de saker vi får utforska mer noga när vi testar kameran på allvar.
Totalintryck
X-H1 är en genuint trevlig kamera med bra funktioner och hantering. Vi gillar att Fujifilm fortsätter att utöka sin målgrupp. Vill du ha en kompakt högpresterande kamera har du XT-2, vill du ha hybridsökare och en annan hantering så har du X-Pro2. Och har du lite större händer, vill bekvämt använda större objektiv eller fotografera med handskar så har du nu X-H1. Som dessutom ger riktigt imponerande videofunktioner och mycket annat smått och gott.
Det finns förstås brister, som lite underligt utformade knappar (i synnerhet på batterigreppet), en del videomänniskor kommer sakna saker som zebra, mer vinklingsbar skärm eller förmågan att filma anamofiskt. Batterikapaciteten är lite av en besvikelse.
Men totalintrycket är ändå klart positivt. Priset känns riktigt tilltalande och det skulle inte förvåna oss om många ägare av andra Fujifilm-modeller ser X-H1 som ett mycket bra komplementet till den kamera de redan har. Plus att Fujifilm nog kan locka en del nya kunder som vill ha en mer DSLR-lik ergonomi och hantering.
Fotosidan produktdatabas
Omdömen från medlemmar, testbilder och produktinformation
8 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Oftast matar man ju kamerorna med externa batteripack. Får det att göra på denna också och så kunna öka på inspelningstiden?
Med tanke på att det extra greppet har plysch-beklädda anläggningsytor känns det inte som att det handlar om att leda bort värmen.
Dvs, när du sätter på batterigreppet håller de sig till den vanliga skattegränsen på 30 minuter (som alltid finns, oavsett format).
Värmen uppstår dels i batterierna (dvs det hjälper att växelvis läsa från mer än ett) vilket har att göra med att de är små (det hade alltså också hjälpt att ha ett större batteri) och dels i sensorn och dess kringelektronik (de är där de interna kylelelementen kommer in). Att det alls uppstår problematiskt mycket värme är ju i sig ett rätt tydligt tecken på hög effektförbrukning.
Men det finns också större tekniska utmaningar än vad många inser. 4k-video innebär ett rejält ökat effektförbrukning i sensorn och processorn (processorerna). Det ställer ökade krav på batterierna som måste kunna leverera mer effekt och ju lägre batterispänning du har, ju svårare blir det utan att få värmeproblem eller att du helt enkelt tömmer batteriet på et ineffektivt sätt. Var du än tittar, på allt från batteridrivna handverktyg till fordonsbatterier: ju högre effektuttag man vill göra, ju högre batterispänning vill man ha. Att Fujifilm kan jobba "bättre" (spela in 30 min istället för 15 min) med batterigreppet kan ha att göra med att de på något sätt kan öka spänningen med de dubbla batterierna. Det skulle kunna förklara alla de andra prestandahöjningarna man kan göra med batterigreppet. Jag vet att Nikon jobbat så - där får ju flera kameramodeller ökade prestanda med batterigrepp - när man sätter i de större 13-voltsbatterierna.
Sedan leder den ökade effektförbrukningen till mer värme i sensorn och i processordelen. Och det blir värre ju större sensorn är (att läsa ut en större sensor kräver i sig högre spänning). Ännu värre blir det som sagt om man vill stötskydda kamerans innandöme (elektroniken, slutarmekanism osv) då det i allmänhet innebär att hänga upp hela innandömet i stötskyddande dämpare. Vilket gör det mycket svårare att ha termisk kontakt med chassit. Det här var ju en av skillnaderna mellan Canons 1DC och deras 1DX, i den förstnämnda hade de klämt in större heatsinks med direkt termisk kontakt med elektroniken. Sedan i takt med att man utvecklar processorer och algoritmer kan man krympa det här och kan några år senare få in 4k även i den likaledes stötskyddade men trängre 5D Mark IV. Det är inte bara en utseendefråga att Panasonics GH-modeller är rätt biffiga kameror. Men Sony då undrar kanske någon? De bygger ju jättekompakta kameror med högkvalitativ (dataintensiv) 4k-video. Jo dels har ju de ofta balanserat på gränsen för värmeproblem, dels använder de av allt att döma chassit och ytterhöljet som heatsink. Och här har vi en elefant i rummet när det gäller deras satsning på yrkeskameror - speciellt stötskyddade är de sannolikt inte.
Det här med att leda bort värme är alltid ett problem. Mobiler klarar sig bättre, dels för att de har små sensorer, dels för att de har förhållandevis stora batterier som tål stora effektuttag och dels för att de kan bygga in rätt effektiva heatsinks. För några år sedan var jag på ett pressevent med GoPro för deras första Session-modell (som ju inte blev någon riktig hit). men jag frågade deras chefsutvecklare vad deras största utmaning med det kompakta formatet var - värmeavledning. I just Session fanns det ju en metallring runt skyddsglaset framför optiken - det var deras yttre kylelement (och jodå, den blir varm när man filmar).
Stora värstingvideokameror á la Red och Arri löser ju det här med rejäla kylflänsar fastbultade direkt mot elektroniken och behöver man stötskydda kameran hänger man upp hela rasket i dämpningar. Plus att man ofta har rejält tilltagen strömmatning. De kämpar ju oftast inte med samma utrymmeskrav som en handhållen systemkamera.
Min poäng är att det inte alltid är så trivialt att lägga in 4k med bra kvalitet i en kamera som en del tycks inbilla sig, det är - om man vill ha en hållbar kamera som överlever garantitiden - inte bara att uppdatera firmware :-)
En annan del i det hela som kanske devis belysts nedan är att batterierna i sig blir varma när de töms. Om du kört en cirkelsåg, tigersåg eller borrmaskin med lite last på så känner man att batteriet blir ganska varmt av det. Det går även att känna av när man laddar batterierna också, telefonen blir varm etc.
Sen har du även batteriernas spänning och hur de är designade. Ett batteri för en laptop och ett elverktyg kan båda använda litiumteknik, men de har väldigt olika krav på tillgänglighet av ström. Ett laptop-batteri har inte möjlighet att hantera de effektkraven som ett elverktyg har och ett elverktygsbatteri hade nog inte kunnat ge ström tillräckligt länge för en laptop med ett lågt uttag.
Hur ofta läses dessa värden?
Här hade ju länge de separata AF-sensorerna (i DSLR) en fördel - de har kunnat läsas ut i mycket högre hastighet. Men nu senaste åren har sensorbaserad fokus börjat krypa ikapp, även med större sensorer, detta tack vare de allt högre utläsningshastigheterna.
För övrigt så kom F-log med X-T2, men på X-T2 kan man bara använda F-log med extern inspelare.
Eftersom jag gillar att ta bilder i mörka miljöer så tror jag att denna kommer att passa perfekt.