”Naturfotografins självmord…”
Bild 1 – Zebra, 2022, Bild 2 – Näckrosblad, 2017. Foto Terje Hellesø
Foto: Terje HellesøDe senaste åren har naturfotografin rört sig mot en riktning som handlar allt mindre om bildskapande och allt mer om kamerajakt. Antingen så erbjuder man allehanda betalgömslen där andra naturfotografer kan erbjudas olika speciella djurmotiv maximalt tillrättalagda för spännande bilder i otroligt ljus och där beställda djur gör precis det fotograferna önskar – eller så har vi en stor mängd naturfotografer som mer eller mindre åker runt mellan dessa färdiga betalgömslen och berikar sitt stora bildarkiv med ännu flera otroliga och regisserade djurbilder. Eller så anmäler man sig ständigt till det allt större utbudet av olika fotosafaris i olika delar av Norden och övriga världen. Det skriver Terje Hellesø.
DEBATT: NATURFOTO
Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna är skribentens.
Vi förslavas genom täta gillanden till våra bilder i sociala media som Instagram och Facebook, där bildmängden publiceras i allt större antal – och där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar. Eller så skickar vi in våra bilder till betydelsefulla fototävlingar om vi känner att hyllningarna behöver få ännu högre status. Finns det inga andra drivkrafter i naturfotograferandet än att bli hyllade? Är det människans nedärvda girighet som driver naturfotografin mot ett kollektivt självmord?
Vi ser tusentals bilder på björnar i blå nattdimma, vargar som cirkulerar runt arga björnar, biätare som slänger med humlor genom öppna näbb, olika hägrar i låga och spännande kameravinklar, havsörnar i fantastiska torrakor, olika skogsfåglar i finaste ljuset från mest riktiga kameravinkeln, badande fåglar, ugglor som jagar möss över snövita fält eller brölande kronhjortar i perfekt morgondimma.
Vart tog vardagsnaturen vägen? Den natur vi har runt i närområdet, som vi tagit oss till och upptäckt själva? Bilder på det tillfälliga mötet med ett rådjur eller en taltrast. Bilder från hemmaskogen, från majkvällen i blomsterängen eller i krusningarna från några skräddare i den lilla gölen.
Varför finns det fler bilder på björn och varg, på havsörn och lappuggla – än på talgoxe, turkduva och rådjur? Varför ser vi flest naturbilder från Öland, Gotland och Lappland – än från Närke, Södermanland och Dalsland? Varför ser vi inte lika många bilder på det vanliga som på det ovanliga?
Varför ser vi fler bilder på skogen vi drömmer om än om den skogen som faktiskt finns?
Vi ser en allt större form för naturfotografi där det är viktigare att vinna än att man har något att berätta. Som om naturfotografin börjat lida under ”popmusiksyndromet”, där alla mäter framgångarna i listplaceringar – mer än att man håller på med musiken för att beröra och kommunicera. Var tog idealisterna vägen? De som håller på med naturfotografi av en djupare och mer personlig orsak, än att charma sin publik?
Jag har sett naturfotografer som hoppat av detta tåget och börjat fotografera annat. Som valt bort den allt mer troféjagande naturfotomiljön, helt enkelt för att bildskapandet hade en annan betydelse och låg på ett djupare plan. Naturfotografer som slutat fotografera, som tröttnat – men som man inte märker så mycket av, då mängden nya naturfotografer hela tiden ökar. Antalet naturfotografer idag har aldrig varit större, men är det ”naturfotografer” egentligen?
Visst har jag ibland känt en viss lockelse mot att boka in mig i några av alla dessa betalgömslen, vid ett tillfälle gjorde jag detta i Hälsingland när jag bodde där, för att fotografera björn – men det kändes betydligt mindre anpassat och hade en stor portion osäkerhet kopplat till sig, vilket nog fick mig att göra det. Jag vill fortfarande att naturen ska få finnas, på naturens villkor – jag är ju i grunden en naturmänniska som stortrivs med att vistas i naturen. Vilket nog är största drivkraften för att jag fotograferar natur.
Dessutom är kommunikationen med naturen, identiteten, hemmahörandet – det som sedan skapar en grund för mina tankar i mina bilder. Från naturens synvinkel, mot det mänskliga samhället – och inte tvärtom! När jag fotograferar en älg, så ska det vara på älgens fria villkor – att den bestämt sig för att jag ska få fotografera den. På en plats älgen själv bestämt!
Det låter kanske naivt, eller möjligen barnsligt – men på något sätt där ligger min grundsyn till mitt naturfotograferande. Kanske är det just i känslan av tillhörighet, som jag hittar ingången mot mina mest personliga bilder. Att alltid stå på naturens sida, mer än att jaga efter motiviska troféer.
Jag är ingen motståndare till alla dessa betalgömslen, utan mer till vad som är den egentliga drivkraften för många av dagens naturfotografer. Sådana som parkerar vid dessa gömslen och på olika fotosafaris och sällan gör annat!
Jag är ingen jägare, ingen kamerajägare, ingen motivjägare – jag är bildskapare och naturfotograf! Jag skadar inget i naturen, jag stör så lite som möjligt, anpassar mitt liv för att naturen inte ska ta skada. För naturen är detta livsviktigt. Alternativet är en planet för och av människan – med bilder och engagemang som enbart innehåller listettor och en prydligt sminkad världsbild.
En bildtroféjakt – utan naturligt innehåll!
Vad är din åsikt? Kommentera artikeln eller i denna forumtråden.
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
85 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Terje kan måhända sägas vara en av dessa !?
Känns det bekant !? Dessutom, vad har detta med artikeln som sådan att göra!?
Dags att släppa det och gå vidare, min vän.
Och inte nämna att han åkt dit för doping.
Det blir liksom fel och konstigt på något vis, även om det som skrivs i sig skulle vara vettigt och klokt.
Tyvärr Terje, du försöker, du vill, men, jag tror det är omöjligt för dig, som har åkt dit för fusk och lögner av värsta slag, att någonsin få tillbaka den position som föredöme inom naturfotograferingen, som du en gång hade.
Du får väl försöka leva efter den attityd du förespråkar i det du nu skriver.
Det viktiga är naturupplevelsen. Att själv vara nöjd med sina enkla bilder, och sin inställning till sitt fotande.
Inte att försöka vinna priser eller att försöka vara en auktoritet och ett föredöme för andra.
Att ha manipulerat foton, vunnit pris, och ljugit tills man blivit överbevisad, skulle alltså i sin förlängning vara någon form av merit.
Personen menas på detta vis ha fått tänka efter mer än andra.
Ben Johnson är alltså mer lämpad att tala om ren sport än t.ex. Carolina Kluft, för Carolina har inte åkt dit för doping och blivit avslöjad som lögnare.
Hon kan alltså inte ha en lika klar uppfattning om ren sport som Ben.
Det fanns en ingridiens till i Terjes bildmanipulering, som framkom i TV-dokumentären.
Han nöjde sig inte med bildmanipuleringen, han gav lodjuren han påstått sig ha mött namn och personliga egenskaper, och berättade långa historier om dem.
Det var inte "nödvändigt" för syftet, och många kände sig dubbelt lurade när det hela uppdagades.
Jag fick känslan av typ en katt som leker med sitt byte.
I dokumentären kom en ny sådan historia, ett lodjur skulle gått fram till Terje och lagt sig framför honom som en katt, men just den gången hade han tyvärr sin kamera en bit därifrån.
Efter dokumentären inbjöd Terje till debatt här på Fotosidan.
Jag berättade då för honom att enligt mina erfarenheter av lodjur, och vad jag hört av andra, så lät den historien osannolik.
Terjes svar/bemötande, gjorde mig än mer tveksam.
Angående doping som jämförelse.
Ni kanske minns brottaren Tomas Johanson.
Han erkände direkt när han avslöjades.
Man såg hur han "skämdes som en hund".
Ödmjukhet kan visa att man lärt sig något.
Terje anklagar indirekt de som sitter i betalda gömslen och tävlar med sina bilder, för att "mörda naturfotografin" .
Det är inte speciellt ödmjukt.
Frågan är om inte de som avslöjats med att ha vunnit fototävlingar med datamanipulerade bilder skadat naturfotograferingen mycket mer.
Det gäller många fler än Terje.
Man kan då fråga sig hur lämpligt det är att de anklagar andra, på detta oförsonliga vis..
Jag förvånas också över att Terje får skriva en debattartikel här i nyhetsspalten.
Får alla medlemmar göra det som vill?
I mina ögon hade det väl räckt om han startat en tråd.
Vad gäller Terjes debattartikel så var det Fotosidans redaktion som bjöd in honom, efter att han startat en tråd. Vänd dig alltså direkt till redaktionen för att få svar på din fråga. FS är en kommersiell sajt och inte en demokratisk allmännyttig ideell förening, som du verkar tro.
Acke, du skriver:
" .....FS är en kommersiell sajt och inte en demokratisk allmännyttig ideell förening, som du verkar tro."
FS är förvisso en kommersiell sajt, men FS är inte likvärdig med ett företag som säljer en produkt som t.ex. en korvkiosk gör.
FS bygger på att deltagare/medlemmar bidrar och, faktiskt, producerar.
Fotografier, debattinlägg, mm.
Utan dessa användarbidrag vore, enligt min mening, FS bara en sämre variant av Kamera&Bild.
Det som gör att jag är med här, är främst alla kunniga och hjälpsamma personer som skriver på diskussionsforumet.
Sedan, att ha synpunkter och diskutera, är en del av demokratin. Det gäller även i förhållande till kommersiella företag.
Det är så som t.ex. du beter dig, Acke.
Du har bl.a. framfört att du tycker att Canon gör fel, som inte låter sina uppgifter om AF-system vara tillgängliga för tredjepartstillverkare.
Och.
Canon är väl ett "kommersiellt företag", och inte en "demokrtatisk allmännyttig ideel förening", eller hur?
Då, för 11 år sedan, fanns det personer som okritiskt gav sig på de som ifrågasatte vad Terje gjorde.
Precis som nu.
Ett uttryck lyder:
"Av historien kan vi lära oss att vi inget lär av oss historien."
Ifall någon fuskar till sig ett högt ansett pris.
Avslöjas med doping av värsta slag.
Ljuger tills vederbörande blir slutgiltigt överbevisad.
Skadar tilltron till idrotten extremt mycket.
osv.
......................
En del tycker att en sådan person ska bli livslångt avstängd.
I Terjes fall handlar det om mer än så.
Han hittade på historier om de enskilda djuren. Fabulerade, när han inte alls behövde det.
Det säger faktiskt en hel del, om man tänker efter.
Terje är inte "en av oss".
Han har akdrig varit det, och är det inte nu heller.
Inte i sina egna ögon, alltså.
Där är han för mer än oss andra.
Terje vet bäst.
Han är bäst.
Terje predikar för oss.
Han framställer sig som den fotografiska bildens räddare. Han, av alla, han som skadat den fotografiiska bilden mer än någon annan här.
Förut var det inlägg om att tekniken tagit över.
Nu är tonläget höjt ett snäpp. Nu är han den som ska förhindra "naturfotografins självmord".
Mördarna är bl.a. de som ligger och fotar i gömslen.
Den som funderar på varför just detta kommer just nu, kan hitta ett rimligt svar på det.
Frågan gäller alltså inte om Terje ska ha rätt att bli behhandlad som oss andra, utan om han ska få vara för mer än oss andra.
Om hans debattinlägg ska få hamna på nyhetsplats, medans andras knappt aldrig gör det.
Om han ostört ska få utnyttja FS som ett reklamplank för sig och sin egna verksamhet.
Jag tycker inte det.
Det finns flera sentida exempel på hur Terje skadar FS, och ändå får han denna positiva särbehnadling.
Jag förlängde mitt medlemskap ganska nyss.
Det kan ha varit för sista gången.
FS klarar sig bra utan mig.
Jag är nog inte den ende som ser vad Terje sysslar med.
Frågan är hur bra FS klarar sig utan alla andra som ogillar den positiva särbehandlig som Terje får här.
/Terje Hellesø
Jag ser inga problem med det så länge man inte döljer hur bilden kom till.
Det kan bli samma sak om man åker till någon ikonisk plats (t.ex Lofoten eller Yosemite). Å ena sidan kommer man hem med ungefär samma bilder som andra som varit där == inte jättekreativt. Å andra sidan får man upplevelsen av naturen och några bilder som minne. Inte att underskatta.
Jag tror helt enkelt det är skillnad om man är glad amatör jämfört med någon som deltar i tävlingar och utställningar.
Jag kan bara svara för mig själv. Jag känner mig inte nöjd med att ta samma bilder som alla andra. Men för många är det just det man vill.
Om naturfotografin begår självmord genom alla fotoarrangemang, tävlingar och sökande efter snabba kickar på social media vet jag inte. Men troféfotografering riskerar nog att känslan för det naturliga och äkta tappas bort.
En bild är en bild.
Dessutom är det väl vid efterbehandling i dator det mesta av skapandet faktiskt sker idag. Den analoga estetiken har tydligen inte helt dött med det analoga men den är nog tyvärr en anakronism eller utan filter rätt ur synk med tidens praktiska bildskapande.
Dessutom är det väl vid efterbehandling i dator det mesta av skapandet faktiskt sker idag. Den analoga estetiken har tydligen inte helt dött med det analoga men den är nog tyvärr en rätt svår anakronism idag eller uttryckt utan filter rätt ur synk med tidens praktiska digitala bildskapande.
Jag är f.ö. oreserverat för trofefoto. Vad är alternativet? Riktiga trofejägare som betalar för att skjuta djuren i inhägnader i Syd Afrika eller i det fria i Öst Afrika eller i Sverige? Ja t.o.m. det senare går ju att se positivt på om alternativet är att djuren inte kommer kunna skyddas av rent ekonomiska skäl när färre kommer till Afrika för att ta bilder av dem.
Skulle vi ha någon älgstam om det inte fanns ett intresse att vårda den.
Det talas mycket om utarmningen av djurlivet även i Sverige men om jag jämför djurlivet idag med när jag var 11 år och kom till Skogsö så kan jag säga:
Vi har inte färre rävar grävlingar och rådjur än då. Bara för en månad sedan kom en älg upp på min tomt när vi grillade och drack ur våra regntunnor. Har aldrig sett en älg på Skogsö förr under mina 60 år där.
I många år har vi troget haft ormvråk 100 meter från vårt hus. Som tidigate sagts så morsar vi på havsörnar mest varje månad runt öns fjärdar och fiskgjusen jagar till och från i Södra Skogsöviken.
Hackspettar, Spillkråkor och Gröngöling ser vi varje år och numera har jag sett upp till fyra fem korpar samtidigt vid flera tillfällen.
När jag var barn såg jag aldrig någon säl men det har vi ett antal gånger de senaste åren.
Det enda jag kan påminna mig som det blivit sämre med är fisken. Förr var vattnem övrrgödda och därför hade vi sarv, sutare och massor av stor brax och galrt mycket strömming. Aborr och gäddfiske var ännu mycket bra. Idag fiskar inga längre.
Måsarna har trängts undan av Skarven och de kan inte längre leva på all skit de vräkte ner i fjärdarna från de passerande finlandsbåtarna.
Precis som en brittisk journalist skrev i DN för någon dag sedan så är Sverige ett av få länder som faktiskt tjänst på klimatförändringarna hittills. Skogarna växer så det knakar och växtsäsongerna blir längre och kylan inte längre så svår.
Med troféfotografering menar jag att man tar en bild på något som anses inne för tillfället, utan att kunna göra något bildmässigt skapande. Något att skryta för omgivningen med.
Jag ser aldrig en tagen bild som färdig direktvur kameran utan snarare som ett råmaterial att vidareförädla.
Jag har inga problem med att andra i purismens eller något annat namn självmant ålägger sig dessa restriktioner men att det ena skulle vara finare än det andra tycker jag bara är ett uttryck för en viss rätt tråkig snobbism.
Trofefoto behöver väl inte nödvändigtvis vara något som för tillfället är inne. Det kan väl vara t.ex. att man fått en bild på någon fågel eller något djur man gillar som man inte tagit någon bild av innan. Det är väl väldigt vanligt bland just fågelfotografer har jag förstått.
Jag har tagit en hel del djurbilder under rätt många besök i Nationalparker i F
Afrika och Asien m.m. genom åren trots att jag inte varit där primärt av det skälet och jag kan lova att den naturen och de djuren i exv. Öst-Afrika inte varit koreograferade och att naturupplevelserna gick att förena med fotograferingen då vi alltid sett till att resa i en egen jeep med guide/chaufför både av säkerhetsskäl och därför att jag är en både usel och ointresserad chaufför som helt skulle ödelagt de upplevelser vi trots allt haft. Jag tror alltså inte på den motsättnibg du och Terje målar upp.
Om jag varit en trofefotograf på dessa resor så är jag stolt över det men faktum är att jag aldrig tidigare ens tänkt tanken. Men kan trofefoto dra in de medel som kan hålla parkerna igång, skydda de djur som finns kvar mot oss människor, så har både jag och andra djur- och naturfotografer som tagit dessa bilder i Afrika gjort en viss god gärning. Du får väl avgöra själv om du tycker jag uppfyller kraver för att behäftas med det lite nesliga epitetet trofifotograf :-)
https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/djurportratt-och-djurbilder.htm
Att "troféturismen" bidrar ekonomiskt till att skydda djurarter är något som knappast kan överskattas.
https://jrsbiodiversity.org/the-pandemic-poachers
https://www.fao.org/3/cc1648en/cc1648en.pdf
Såg denna när jag skrivit klart mitt inlägg, man ser hela tiden bilder som tas ute i verkligheten och som inte är möjliga att ta i ett gömsle
https://www.fotosidan.se/cldoc/fotoskola/sa-vander-du-bristande-kvalitet-till.htm
En naturfotograf får naturligtvis plåta vad som helst så länge han håller sig inom lagen och har omtanken att djuren inte skall störas.
Men en naturfotograf värd titeln borde ta sitt ansvar för att skildra naturens status i sin närhet. Hur ser det ut på vår bakgård, vilka skitar ner i din närhet. Vilka jobbar med att städa upp och gör en insats för att rädda miljön.
Med andra ord ta del av helheten.
Vänliga hälsningar
Bob
Så var rubriken.
Som om hela naturfotografin hotas av döden för att det finns gömslen att hyra runt om i världen.
Tidigare har Terje skrivit anklagande inlägg om att tekniken tar för stor plats.
Att fokus på moderna tekniska redskap hotar den fotografiska bilden.
Jag tror inte att detta är de stora hoten mot naturfotografin.
Och jag vill inte använda ordet "självmord", utan snarare "passiv dödshjälp", om man nu ska anklaga oss naturfotografer som grupp.
Naturen är allvarligt hotad av mänsklig kortsiktighet.
Vi förorenar.
Vi använder gifter.
Vi agerar kortsiktigt för ekonomisk vinning.
Ekosystem förstörs.
Arter dör ut i rasande fart.
Mänskligheten håller på att ta dö på en massa fantastiskt och unikt liv.
Vi som lever nu har ett stort ansvar.
Genom makrolinsen har jag fått se en helt ny värld, ny för mig, och alldeles fantastisk.
Livet på jorden är så alldeles otroligt mångfasetterat. Och fotografiskt vackert. Man tror knappt att det är sant.
Vi som är naturfotografer borde göra mer för att försöka stoppa artutrotning och naturförstörelse.
Det skulle ge vårt fotograferande ett större värde än alla priser i hela världen.
Jag anklagar inte alla naturfotografer, en del gör verkligt stor nytta.
Men, som grupp, borde vi faktiskt kunna göra mycket mer i denna avgörande fas av mänsklighetens historia.
För egen del borde jag definitivt göra mer.
Nu har jag i alla fall framfört mina tankegångar.
Är jag ensam här på Fotosidan att känna på detta vis?
När det är sagt så vill jag kommentera dina inledande ord om mig i din kommentar; jag har inte skrivit några anklagande inlägg om att tekniken tar för stor plats. Däremot om prylarna, själva fototekniken skriver jag själv om med jämna mellanrum. Jag har heller aldrig sagt eller skrivit om att fokus på moderna tekniska redskap hotar den fotografiska bilden, men väl att fokus på fotoprylar i stort får fotografer att tänka mindre på att utveckla sitt eget bildspråk. Jag använder själv ett flertal mer moderna möjligheter i mitt fotograferande, framtidsfientlig har jag aldrig varit - är mer innovativ som fotograf i stort. Men jag saknar det medvetna skapandet, saknar bildskaparna i fotomiljön!
Vet att det kan låta som petitesser i sammanhanget, men det är så lätt att referenser till mig cementeras och kan i andra hand skapa en fel bild av vem jag är. Jag kan gärna provocera, gör det ofta och om jag tycker det behövs - men vill inte framställas som något jag inte är!
I övrigt hänvisar jag till artikeln där jag är tydlig med vad jag tycker!
Förmodligen inte. Alla som är det minsta intresserade av naturen (och inte bara av naturfototroféer) har nog märkt avsaknaden av insekter i naturen. Det finns knappt några kvar.
På 27 år har 75 % av biomassan av insekter försvunnit i Tyskland. Man kan nog med viss säkerhet befara att det ser likadant ut i stora delar av Europa.
https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0185809
Det är förstås ett stort hot mot alla fåglar som lever av insekter, och även fåglar i toppen av näringskedjan bör nog vara lite oroliga. Snart blir det kanske svårt att hitta en örn att fotografera från ett (betal)gömsle.
På 50 år har allt blivit mörkare då granen - som jag betraktar som en invasiv art - har gjort skogarna i skärgården mycket mörkare, artfattigare och tråkigare. Jag har under de senaste 25 åren systematiskt tagit bort all gran i min närhet, men det har jag varit rätt ensam om där. När man gör det händer det grejor!
Ibland ser man att någon i kommunförvaltningen i Vaxholm fått ett ryck som tidigare på Kullön och spridit en blandning av blomfrön även på lite större ytor efter vägarna och det har blivit fantastiska resultat med allt från vallmo till blåklint och massor av prästkragar. Tyvärr gör de numera inte det som det verkar längre.
En del sätter upp insektshotell och jag har ingen aning om effekten dessa ger. Jag har istället medvetet sparat större döda träd istället. Några saker sak som jag sett med egna ögon som har en jättestark lokal effekt på förekomsten av humlor är rododendronbuskar med blåaktiga eller blålila blommor och lite större förekomster av lavendelodlingar. Lavendel är väldigt bra för fjärilarna också. Det är helt otroligt vilken dragningskraft det har på just humlor och allehanda fjärilar. Vi hade ofta hundratals i vår lavendelhäck på somrarna när solen sken och det var varmt. Då kommer dom.
Jag instämmer helt med vad Terje skriver och jag är glad att vi har några envisa fotografer kvar i landet som inte bara flyter med strömmen. Det behövs mer av dessa fotografiets "filosofer" för att vi inte helt ska göra fotografiet värdelöst. Skall fotografiet få fortsätta vara konst, bärare av dokumentär journalistik, och i någon mån en pålitlig källa till information måste det finnas en medvetenhet om mediet. Och det övergripande är mediet, inte tekniken då det finns många sätt att skapa en bild idag.
Jag håller annars helt med dig om utvecklingen, inte minst här på Fotosidan.
@Terje. Jo du brukar påstå det fast jag vid alla tillfällen visar att det inte stämmer. ;)
Dels vill jag påstå att fotografiet i allmänhet mår alldeles utmärkt, i synnerhet om man ser på bokutgivning, även på naturfotoområdet.
Dels finns det ju fler ställen att vända sig till. Fotosidan har inget ansvar för vad vi lär oss, utan det blir vad medlemmarna gör det till. Jag kan hålla med om att det är aningen svårt att få igång diskussioner om mer filosofiska saker och lättare att ha en åsikt om en ny eller gammal kamera, eller om M-läget är bu eller bä. Teknikhets har alltid funnits. Förr var det om vilken framkallare som gav vilket korn, nu är det om lite andra saker. Jag tycker det är värt mycket att kunna lägga upp en teknisk fråga i forumet och få svar som ofta löser problemet. Verktygen är också lite en minsta gemensam nämnare där alla kategorier av fotografer har något att säga. Jag tycker fortfarande efter 25 år att det är rätt kul att lära mig nytt om verktygen (i rimlig mån). Det tar kanske inte mitt bildspråk och bildförståelse jättemycket längre i sig. Men vill man läsa om bild saknas inte möjlighet till fördjupning.
Jag vet inte om det bästa sättet att få igång ett samtal är att sätta sig i en position där man pekar på andras brister.
Du gav mig en tanke som kanske leder till en ny insikt.
jag fotograferar som du, i närliggande natur.
Jag fotograferar gräsand, kaja och kanadagås.
Det finns kungsfågel och strömstare i mitt närområde, men dem struntar jag i, eftersom de är så "jagade" av andra fotografer.
(Gräsanden är i mina ögon lika vacker som kungsfiskaren.)
Och så fotograferar jag insekter, fjärilar, sländor, etc.
Intressant det su skriver om "övre medelklass".
Ja, det är nog inte de fattigare i samhället som flyger till Afrika och hyr gömslen.
Jag tänker på fotoklubben som jag gick med i när jag var nyinflyttad här. Det var elittävlingar och inbördeskrig.
Hälften av medlemmarna lämnade, kvar blev de som kan kallas för "övre medelklass".
Jag har inte tänkt i de banorna tidigare, men, så var det faktiskt.
Och ser vi till förstörelsen av vår jord, så är det ju de rikaste som förbrukar mest resurser, "skadar mest".
Det är nog rätt naturligt att de som flyger till Afrika för att sitta i gömslen och få fina foton på lejon, inte är de som strider mest för miljön.
Tack för insikten Thomas.
Det förutsätter förstås att de aktuella länderna inte har alltför mycket korruption …
Vi har haft mycket liten inflation de senaste cirka 25 åren. Jämfört med inflationen under 1970-, 80-, och första halvan av 90-talet har den varit den nästan försumbar.
Det är först det senaste dryga halvåret som inflationen har gått upp ordentligt. Det är inte pga globaliseringen utan beror på pandemin och Putin.
Toppmodellerna idag är nog dyrare än toppmodellerna för 40 år sen, men i de lägre segmenten tror jag att skillnaden är mindre.
Jag tror att en större anledning till att många tror sig inte ha råd med kamerautrustning idag är att de känner sig tvungna att "hänga med" i den tekniska utvecklingen. Min första systemkamerautrustning använde jag i 15 år. Nu går det betydligt fortare mellan bytena.
Detta är dock ett sidospår. Hellesøs artikel ovan handlar inte om utrustningens betydelse för naturfotografering.
Men, som sagt, inflation eller inte, så är utrustningsfrågor knappast så värst relevant för artikelns ämne.
Det är dock ett ganska nytt fenomen. Historiska data hos (bl.a.) Statistiska centralbyrån visar hur inflationen har förändrats under (åtminstone) de senaste 40 åren.
Om ens lön inte har matchat inflationen i ett par decennier vore det nog klokt att byta jobb, men det kan förstås vara svårt om man är lågutbildad.
Det var först med Ambassadörrullarna och deras smarta centrifugalbromsar det funkade utan att man fick fågelbon i rullen på varje kast. Har själv fortfarande en röd klassisk Ambassadör 5000.
Men en sak gäller även fiska med Ambassadörrullar och det är att de är långtifrån idiotsäkra men en van användare har aldrig problem med den som man alltid hade med rullar utan centrifugalbroms. Så även här löste tekniken de problem alla hade innan centrifugalbromsarna kom.
"Jag tror att orsaken till att Naturfoto är så föraktat av medelklassens konst tyckare är av samma orsak som att Traktor museum är föraktat. Det är rörelser som historiskt har utförts av de lägre klasserna i samhället upp till lägre medelklass antar jag. Naturfoto var en naturlig hobby att utföra om du inte bor i innerstaden och krävde inte jättedyr utrustning."
Om det är så kan man då se naturfotopurismen där man ålägger sig vissa rätt stränga begränsningar som ett försök att öka dess status? Inom många religioner (utan att nu på något sätt försöka få naturfotopurismen att framstå som någon slags religion :-), så gör ju vissa högre kaster detta och det finns ju precis samma mekanismer inom både Islam och kristendomen. De som sedan underkastat sig dessa självpåtagna restriktioner och ibland rena umbäranden har inte sällan setts som moraliska föredömen och rent av helgon som inom delar av kristenheten t.ex.
När vi var i Masai Mara köra vi fullständigt fast i vad man kallar "black cotton soil" en eftermiddag och inom fem 10 minuter var det personal från nära 10 bilar som gemensamt hjälpte oss loss. Så några gömslen har jag aldrig sett gömma sig i för att ta sina bilder, för det behövs helt enkelt inte där och särskilt inte för att ta några lejonbilder för sådana ligger och dräller på många ställen och bryr sig sällan om vad några fotografer har för sig.
Han erkänner i artikeln att han ”lockats” och att han rentav köpt tjänsten av ett gömsle men det är givetvis annorlunda, det fanns ju trots allt ett element av osäkerhet! I alla andra fall så har han enligt egen utsago låtit djuren själva bestämma när och var de blir fotograferade; en självgodhet som med tanke på hans historia är synnerligen obefogad. Att han skriver om hur han ”lockats” istället för att bara åka dit, ta lite bra bilder, ha en trevlig naturupplevelse, stödja den lokala turistindustrin och ha gjort något han gillar allt i ett är underligt. När vi besöker en ny stad så tar vi hjälp av de som bor där för att effektivast kunna se det vi vill; varför är det annorlunda när det görs inom ramen för att dokumentera natur?
En annan sak jag vänder mig mot är att han verkar de en massa bilder som ser likadana ut, på samma motiv tagna på samma plats. Jag får i sådana fall rekommendera Terje att ändra sina konsumtionsvanor inom fotografi. Om han vill se naturfotografer som ägnar sig åt att dokumentera den vardagliga naturen så får han helt enkelt styra sin egen konsumtion åt det hållet och kanske rentav lyfta fram de fotografer han tycker tar bilder värda att visa upp genom att dela deras bilder och fotoalbum. Istället gnäller han på att den stora massan som konsumerar fotografier – men som själva inte är fotografer – dras till bilder av naturupplevelser som de själva antagligen aldrig kommer att se.
Men kanske behöver han också titta på andra ställen? De bilder jag lägger upp av natur i min vardag hamnar oftast sorterade därefter. Lokalgrupper på Facebook, kanske en tweet eller inlägg i mitt personliga flöde? En bild på en fiskmås i Farsta Strand var en av mina mest populära bilder i år och det var för att de som såg den hade en personlig koppling. Fiskmåsarna hade terroriserat större delen av Farsta under sommaren och de som såg bilden kunde relatera.
Intressant nog verkar Terje dessutom utgå från att tillfälle att ta en bra bild automatiskt leder till en bra bild. Det är knappast en korrekt bedömning. Rätt utrustning, rätt mentalitet, en vision för hur bilden ska bli, tålamod och kunskap är alla viktiga komponenter för att man ska ta en bra bild. Till skillnad från vad många lekmän tror är fotografi långt mer än att bara trycka på en knapp men med tanke på hur Terje raljerar om personer på safaris och betalda gömslen verkar han själv ha glömt bort det. Det tycker jag är konstigt; när jag går igenom Terjes fotoalbum på hans blogg ser jag är en säregen stil som tydligt visar att olika motiv kan gestaltas på olika sätt.
Ett bra exempel är något som Terje antagligen skulle anse vara en fotosafari. Jag åkte under min semester på Gran Canaria på två båtturer för att se vilda delfiner. Det finns ingen garanti att se dem men jag hade tur och fick se delfinflockar båda gångerna. Första gången så blev mina bilder skräp, jag hade inte rätt objektiv för omständigheterna och jag kunde inte följa objekten snabbt nog från den snabba båten. På den andra utflykten hade jag lärt mig, tog med en lättare och snabbare glugg och kunde därefter ta helt okey bilder på en delfinflock ute i Atlanten.
Jag visste vad jag behövde göra för att kunna ta bilden när jag varit med en gång; min erfarenhet var avgörande för att jag inte skulle göra samma misstag en gång till. Detsamma gäller för fotograferna på safari och gömsle. Ja, många kanske tar bra bilder. Men räknar Terje också de som tar dåliga bilder med samma förutsättningar? Ser han ens de bilderna eller försvinner dem från flödet för att de inte fått tillräckligt med likes? Eller ser han bara de bilder som han tycker är bra nog att i hans eget sinne konkurrera med honom själv och därför försöker hitta brister i dem för att motivera sin plats uppe på den väldigt höga bildliga hästen.
Slutligen argumenterar Terje också om att fotografering ”nu för tiden” handlar mer om listplaceringar vilket är en aningen udda position från en person som själv en gång i tiden fått flera titlar och priser för sina verk. Han om någon borde förstå känslan av att faktiskt vara bra på något och att få erkännande för det utöver släkt och vänner. Men istället säger han sig stå på naturens sida; mot alla försök att vinna tävlingar, priser och erkännande, inte emot betalgömslen (trots att han utpekat dem som problematiska) utan anser dem snarare vara ett symptom för ett problem jag är rätt övertygad om inte existerar i större utsträckning. En bra fotograf blir det tack vare kunskap och erfarenhet, utan det blir bilderna helt enkelt inte bra.
Den person som ger sig in i fotografering – eller har likes och vinst i tävlingar som främsta drivkraft – kommer alltid kämpa i motvind, alltid behöva överträffa sig själv och alltid behöva hitta några nya vyer. Jag tror den sortens människor är i minoritet, inte majoritet helt enkelt för att det kostar pengar och energi att vara så pass tävlingsinriktad. Foto är känsligt för nycker och och trender och blir för en sådan person bara en källa till mycket frustration.
Jag är frestad att raljera utförligare om den skandal Terje var involverad i för några år sedan men i ärlighetens namn ska jag inte behöva det och jag tror det skulle ta fokus från den poäng jag försöker göra. Hans argument håller inte om han så vore världens mest hederliga naturfotograf. Alla går in i hobbyn med olika mål och den enda måttstock man bör förhålla sig till är sin egen.
Mvh Terje
Tyvärr tror jag att allt för många fotografer (inte minst naturfotografer) fastnar just i det tekniska och anledningen inte behöver vara svårare än så. Det finns en föreställning om att vi tar bättre bilder bara för att vi har den senaste utrustningen. Men hur många fotografer stannar egentligen upp och lär sig hantera den utrustning och de prylar de faktiskt äger? Bättre kamera ger nödvändigtvis inte bättre bilder. I värsta fall blir effekten kanske till och med tvärt om.
Det här med betalgömslen tycker jag är intressant. För om jag är i en djurpark och gör några bilder på djuren här så anser helt klart de flesta att det deklareras att bilden är gjord på ett djur i fångenskap. Men om någon sitter i ett fotogömsle och fotograferar en kungsörn, inte skriver de att den är gjord ifrån ett gömsle? Än mindre står det beskrivet att örnarna är inmatade och eller att det är ett betalgömsle. I mina ögon är detta samma sak, skall det redovisas om bilden är gjord i en djurpark borde det också redovisas om bilden är gjord i ett betalgömsle och att det är inmatade djur på bilden. Egentligen är inget av det viktigt för mig, jag bryr mig egentligen inte björnen på bilden är ifrån ett hägn på en djurpark. En riktigt bra djurparksbild kräver också en skicklig fotograf.
Kanske är det på något sätt så att många naturfotografer har bytt sitt gevär mot en kamera och blivit kamerajägare?! Att de söker troféer på ett nytt sätt – inte som horn på väggen, utan som en bild på väggen istället!?
Ibland tror jag också att många influensers på exempelvis Youtube ger en bild av hur naturfoto skall gå till. Hur de gör och hur en bra bild ser ut. På något sätt blir det ett recept på hur en bra naturfotograf arbetar och verkar. Det är då lätt att glömma bort de egna tankarna, vilket likriktar de fotograferna som tar del av detta. Resultatet blir att det aldrig kommer att skapas en bred flora av olika bildstilar och bilder, utan fotograferna gör på exakt samma sätt. Helt enkelt för att de tror att det är på det sättet influensern gjort som naturfotografen skall göra.
Den slutgiltiga frågan är då om dagens naturfotografer funderat över varför de är ute i naturen. Är det för att de vill berätta något med sina bilder eller är det bara för att plocka troféer till sin Instagram? Jag tror att det är där någonstans processen om vem jag är som fotograf börjar.
Vi får inte glömma att fotografering är ett hantverk, som tyvärr sakta men säkert håller på att dö ut. Många nya fotografer förslavas av tekniken/automatiken i de moderna kamerorna och slutar tänka själva, vilket tyvärr även det likriktar hantverket.
Slutligen handlar fotografering (enligt mig, finns inget rätt eller fel här) om den personliga bilden, att hitta sin egen stil och att skapa de egna bilderna. Eftersom att naturfotografi är ett hantverk så är det helt klart naturfotografens skicklighet i detta och hans/hennes bildseende som bör bedömas, inte bilder på unika tillfällen i naturen och eller rariteter som poserar framför kameran.
Naturfotografi kan vara puristiskt avbildande eller betydligt mer konstnärligt när den bild man tagit efterbehandlas enligt konstens alla regler i RAW-konverterare eller exv. Photoshop. Det är två helt olika genrer och jag måste säga att jag hellre ser på och förundras över vad folk på 1X-com gjort med sina naturfotobaserade bilder än rena avbildade naturscenerier - möjligen med konstnärliga försök att skapa med långa slutartider på rörligt vatten som varit så mördande vanligt i många år att det blivit mest ett stort gäsp av allt.
En del pratar högtidligt om att "måla med ljuset" och det gör man väl ändå bäst vid en efterbehandling om man nu inte nöjer sig med att det är naturen själv som målar, vilket väl det normalt är i de flesta av fallen.
För att knyta ann till resterande delar du skriver anser jag att vi alla väljer att använda den teknik vi själva vill och anser passa vårt skapande av just våra bilder. Väljer du att göra bilden så färdig det bara går i kameran eller lägga det stora arbetet på postprocessen är det alltså upp till kreatören själv.
Vad som är gäsp eller inte förfaller sig vara väldigt subjektivt. Förövrigt tycker jag att naturfotografin i Sverige många gånger är ett stort gäsp, där vikten mer och mer läggs på utrustningen istället för hantverket. Sorgligt, men sant!
Lycka till i ditt skapande av dina bilder Sten-Åke och kom ihåg, det är fritt fram att använda precis vilken teknik man vill, bara man är ärlig!
När Terje skrev sina dubbla inlägg om naturfotografins självmord så var detta bara ytterligare ett par av alla dessa magsura, frustrerade mer eller mindre teknikfientliga inlägg som Fotosidan är fullt av sedan tidernas begynnelse då siten såg dagens ljus. Det är lite Don Quijote över det hela och de flesta bara ignorerar dessa fullständigt förutsägbara återkommande fotoludditiska utbrott vilket tyvärr bara verkar trigga och transformera nästa utbrott i ännu mer missförstådd och högre falsett.
Jag kan knappt påminna mig att några teknikglada skulle ha givit sig på naturfotopurister på liknande sätt opåkallat för som sagt så bryr sig de flesta nog överhuvudtaget inte om den här andra gruppen än möjligen när någon representant för naturfotopuristerna gjort självmål genom att fuska i någon tävling eller fifflat i något annat högprofilerat sammanhang och då man mest förundrat iakktar när dessa rullar varann i kära och fjädrar och gör sitt bästa för att ta heder och ära av varann.
Med enkla inspel i detta sammanhang vill bara lyfta fram att det finns bra exempel på en annan ansats som man kan ha som på många sätt är mycket mer fri, kreativ och spännande just eftersom den använder efterbehandlingsteknikens alla möjligheter fulkt ut. Dessutom som i fallet 1X så finns en stor ärlighet och transparens i beskrivningarna hur bilderna skaoats, så att man verkligen kan hjälpa varann att förkovras genom att man delar med sig av metider och tekniker. Tyvärr ser jag inte ett dugg av denna skaparglädje bland de som likt Terje bara erbjuder oss en alltför trång tagelskjorta som mest kliar och begränsar oss.
En sak jag dessutom tycker är lite märklig är att tekniken nu tagit oss därhän att den verkligen låter oss helt fokusera på motiv, komposition och timing på ett sätt man aldrig kunnat tidigare och att då inte kunna se det att tekniken frigjort oss så till den grad att vi helt kan göra detta och i stället bara se denna förhatliga tekniken....det är mest bara sorgligt.
Men lika många och fler är de som är helt uppslukade av nya kameror och annan hårdvara när den verkliga revolutionen sker i mjukvaran och inte minst i den som inte finns i kamerorna utan i våra datorer.
Jag är inget stort fan av att diskutera andra i andras frånvaro, men jag skulle rekommendera dig att ta en heldag hos Terje. Då kommer du få lära dig ett och annat och även uppleva att skaparglädje finns hos den mannen.
Håller dock inte helt med dig - fotografi handlar väldigt lite om just teknik och väldigt mycket om att skapa, likt all konst. Kameran är ett dock ett verktyg likt en målande konstnär använder sina penslar. Vad vi använder för märke etc. är totalt irrelevant.
Lycka till med dina bilder Sten-Åke! 😊👍
Terje är f.ö. här med både sin ingångsstory och mängder av bemötanden, så han har alla möjligheter att delta i den tråd han själv skapade. Det jag har emot detta inspel av Terje och det han mesta brukar predika är den predikade purismen och de självpåtagna inskränkningarna han lyfter fram som ideal som jag uppfattar att han vill att även andra ska underkasta sig. Det får mig att tänka på religiösa sekter som finner sin livsluft och berättigande i uppfyllande av allehanda sakrament.
Jag begränsar inte mina tankar om att de inskränkningarna skulle gälla enbart Terje - långt därifrån, utan jag tänker främst på vad denna askesen skulle göra både med mitt och många andras bildskapande.
Jag tänder verkligen inte på min vardagsnatur. Jag är så pass miljöskadad efter femton år som backpacker mellan 1972 och 1986 att jag sällan inspireras av vare sig min lokala natur eller kultur. Efter åtminstone åtta resor till Öst- och Syd-Afrika där de flesta skett efter -86, så tycker jag vårt eget djurliv normalt är väldigt påvert och jag är inte särskilt intresserad av fåglar. Detta skriver jag trots att jag levt länge på Skogsö som faktiskt har ett hyfsat djurliv. Jag har länge haft en grävling som varje natt rensat komposten som min personliga avfallskvarn.
Jag föredrar numera hellre att fota folklivet i Marocko eller Israel och människor som gör saker. Skärgården är vacker men den har jag åkt i under 60 år så den inspirerar mig heller inte speciellt, jag behöver större doser än så tyvärr. Marocko som jag anser är ett av världens mest fotoinspirerade områden både historiskt och vad gäller både natur, kultur och människoliv kommer jag fortsätta besöka och det inspirerar mig mycket trots att jag varit där fyra gånger i relativt nära tid. Det passar mig och mitt fotograferande och bildberättande men jag skulle aldrig inbilla mig att det är det enda rätta för andra än just mig.
En ny kamera gör inte bättre bilder (om den gamla inte är trasig). Tekniken är aldrig bättre än fotografen, glöm inte det!
Att anklaga Terje för att predika eller vara sektledare är bara löjligt! Alla personer har rätt att lufta sin åsikt/syn på bildskapande. Precis som du gör i dina kommentarer här i debattartikeln. Det som gör Terjes åsikter intressanta är att han har en lång och gedigen erfarenhet av att vara professionell naturfotograf.
Att Terje Hellesø nu mer även tas upp i historieböcker om svensk fotografi (kapitel om naturfotografi) gör det heller inte mindre intressant att lyssna på hans ord i frågan. (läs boken: Fotografihistorier : fotografi och bildbruk i Sverige från 1839 till idag - ISBN:9789127177000).
Jag vill också poängtera att de tar upp Terje Hellesøs bildmanipuleringar på ett mycket nyanserat och bra sätt. Det jag menade i min kommentar till Sten-Åke var att Terjes syn på naturfotografin är intressant att lyssna på, då han varit med under så många år nu. Något även denna bok belyser då Terje är den enda ”representanten” för naturfotografi som tas upp under de senaste 40 åren.
För mig är fotografi lite såhär - Jag använder min kamera för att kunna skapa de bilder jag vill. Jag skapar inte bilder för att få använda min kamera…
Fortfarande uppfattar jag det att det har med det digitala mörkrummet mest är ett svart hål precis som det gamla mörkrummet faktiskt var rent bokstavligt.
När du ptatar om handhavandet så verkar den ofta helt avgörande postprocessningen att helt lysa med sin frånvaro och det gör den ju uttalat hos Terje också och det är en av dessa självpåtagna begränsningar som verkar vara så centrala i den självbild dessa naturfotopurister vill förmedla och jag uppfatrar verkligen att de missat något.
Är det några som verkligen gynnats av exv. utvecklingen av AF, bildstabiliseringen och all annan automatik så är det väl exv. alla djurfotografer och inte minst alla fågelfotografer. Dessa har ju ofta inte ens en aning om hur de lyckats ned att fånga ögonblicket förrän de kollar igenom säg de senaste 20 bilderna de smattrat iväg under den senaste seriebildtagningssessionen.
Hantverket som du talar om är idag en oerhört komplex historia där fotografens kunskaper om både teknikens möjligheter och begränsningar spelar stor roll när han förbereder sig för att ta sina bilder men med det sagt kommer de flesta ställa sina kameror så att tekniken själv kan lösa detta om fotografen inte väljer att överstyra den.
När bilden väl är tagen så kan RAW-bilden förädlas nästan gränslöst i både RAW-konverterare och andra bildeditorer eller särskilda denoise-, skärpeförbättringsapplikationer och applikationer som skalar bilderna till avsett behov. För mig och de flesta som inte tagit på sig en självpåtagen puristisk begränsning att enbart ta bilder i JPEG som exv. Terje, så börjar den större delen av bildskaparprocessen där. För mig och många andra är det den helt avgörande delen av processen och det är det som verkligen skiljer oss åt och inte alls särskilt mycket när vi tar själva bilden för även fotografer som utnyttjar teknikstödet idag kan i än högre grad koncentrera sig på att ta bilden än den som även ska ställa in kameran helt manuellt i fotoögonblicket. I det senare fallet är risken överhängande att det inte blir någon bild överhuvudtaget - om det nu inte är så att fotografen ifråga enbart tar bilder på labdskaps stilleben.
Terje skriver bl.a.:
"Vi förslavas genom täta gillanden till våra bilder i sociala media som Instagram och Facebook, där bildmängden publiceras i allt större antal – och där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar. Eller så skickar vi in våra bilder till betydelsefulla fototävlingar om vi känner att hyllningarna behöver få ännu högre status. Finns det inga andra drivkrafter i naturfotograferandet än att bli hyllade? Är det människans nedärvda girighet som driver naturfotografin mot ett kollektivt självmord?"
Jo det finns flera. Det vanligaste är pengar! Om man vinner prestigefulla tävlingar så kan det vara ett fantastiskt snabbspår för en del att bygga ett varumärke som sedan kan användas för att få fler fotouppdrag och förmodligen kan man snäppa upp bildpriserna minst en tiopotens. Andra bygger en verksamhet med kurser och föredragsturneer och kan den vägen trygga en hyfsad försörjning. Ibland lyckas man rent av få till en symbios mellan dessa verksamheter som kan lyfta det hela ett snäpp till.
Åter till pengarna!
Få naturfotografer har som Peter Lik förstått att tjäna pengar på sina "naturbilder" och jag sätter det inom citationstecken för det är inte bilder i närheten av vad fotopuristerna menar med NATURBILDER med stora bokstäver. Här snackar vi extremt mättade färger åt det närmast groteska och extremt kryddade priser. 7,8 miljoner U$ var tydligen priset för en av hans "the Phantom"-motiv enligt en uppgift och en annan säger t.o.m. 10 miljoner. Vi får hoppas att den är printad med arkivbeständigt bläck och inte Canons som enligt uppgift fejdar efter 20-30 år i värsta fall.
Jag har funderat på Terjes inlägg som kommer just nu och jag undrar om det är så att dagens svenska asketiska naturfotopurister helt enkelt är frustrerade över att de faktiskt i allt mindre grad kan konkurrera med de som inte bryr sig om naturfotopuristernas självpåtagna begränsningar. Det kanske faktiskt är så att bilder på vardagsnatur är näst intill osäljbara idag då de i allmänhet inte är särskilt spektakulära i en jämförelse med exv. Liks bilder.
Det är ju faktiskt också i det ljuset jag tycker det är så märkligt att dessa naturfotopurister har sagt nej till att använda en stor del av de verktyg som moderna digitala fotografer idag kan utnyttja. Jag tror att det är en rätt unik hållning en del av dessa våra mest extrema fotopurister och fototechludditer håller sig med. Vilka andra hantverksutövare kan kosta på sig något sånt? Det är ju som om en snickare självmant begränsar sig till att skruva i skruvarna i trallvirket i verandan för hand när det finns skruvdragare och framhärdar i att använda fogsvans istället för en kapklinga för att han ser sig som "hantverkare och konstnär" som utför hantverk istället "byggjobbare" och vägrar se saker för vad de är - nämligen en veranda och inget altarskåp. En sådan snickare kommer snart bli varse att ingen vill betala vad han vill ha betalt för jobbet och han kommer tvingas söka andra sätt att försörja sig till slut. Få kan av rent praktiska skäl hålla sig med den hållningen idag.
https://www.bing.com/images/search?q=peter+lik+for+sale&qpvt=peter+lik+for+sale&form=IGRE&first=1&tsc=ImageHoverTitle
Att det skett en riktning är då subjektivt bedömt, själv har jag inte läst särskilt mycket om kameratekniker på någon utställning eller av de mer välkända fotonamn.
Att åka på safari eller klippa in ett lodjur i ett foto är väl kort och gott bara olika aktiva eller kreativa hobby och handlar inte ett dugg om själva ljuset, estetik, frågorna eller känslor.
Bara olika metoder som ingår i en kontext.
Fotografering betyder väl mer eller mindre enligt grekiskan, att måla med ljus.
Naturligt eller i naturen helt ovidkommande.
Väljer man att publicera så väljer man samtidigt att alla andra kommer bedömda bilden man skapat oavsett den bedöms som positiv eller ej. Alla kommer ändå inte tycka om samma bild.
Så att låtas påverkas av subjektiva påståenden och argument om att vi är påväg mot självmord är jag väldigt långt ifrån att hålla med om eller vill bli påverkad av.
Jag överlåter även framöver att låta betraktaren avgöra om denne gillar bilden och om denne tycker kompetensen eller mödan är värd att väga in i totalbedömningen.
Jag kommer även framöver välja att aldrig ljuga hur bilden är skapad.
Jag är själv tacksam att så många arrangörer erbjuder ekoturism så fria företagsamheten och arbetsmarknaden växer, fler har jobb, skatter betalas och intresse att bevara biologiskt mångfald ökar och prioriteras högre än tidigare.
Ska vi ta det på allvar??
Är inte detta att generalisera och raljera väl mycket? Det är många som åker till Afrika just för eller även för det ofta mycket dramatiska ljuset. Där om någonstans målar naturen själv makalösa scenerier och bjuder på fantastiska skådespel. Det finns få ställen som naturen verkligen omsluter de som är där som naturen och djuren i Öst-Afrika.
Visst kan man få stora naturupplevelser även där man bor i Sverige men just att det nu finns folk som lever på att skapa miljöer som drar till sig olika intressanta djur visar ju på att det faktiskt är rätt glest mellan djuren i den svenska miljön och att det krävs stor kunskap för att fotografer ska kunna ta sina bilder. De som erbjuder denna typ av tjänster fyller en funktion precis som de guider, chaufförer och rangers som jobbar i världens alla nationalparker och conservation areas. Jag har svårt att förstå den motvilja mot detta (milt uttryckt) som ofta kommer fram i sammanhang som dessa. Utan dessa engagerade och kunniga människor skulle utrotningstrycket vara än hårdare inte minst mot parkerna i Afrika och Asien.
Just IX.com som jag skrivit om som exempel där naturfotokonst når rätt höga nivåer har publicerat flera böcker och just dessa är ju ett föredöme när det gäller beskrivningen av hur dessa bilder kommit till. Här meddelas både kamerainställningar och hur fotografen arbetat och tänkt när bilden skapats och det finns oftast även en fin beskrivning av fotografen och hans bakgrund.
Tänk om det nu faktiskt inte är så stora skillnader mellan dessa naturfotografer som vi fåtts att tro av en liten hårdprofilerd klick och att det vore bättre om vi försökte kanalisera alla goda krafter som säger sig vilja skydda det som finns kvar av vild orörd natur både här och där. För trots att vi har väldigt mycket skog i detta land, så är det mesta bara klen snabbväxnade massaved numera. På många ställen står skogen tät efter vägarna bara för att några hundra meter in i skogen övergå i kalhyggen med några taniga kvarlämnade frötallar.
Tänk om det nu faktiskt inte är så stora skillnader mellan dessa naturfotografer som vi fåtts att tro av en liten hårdprofilerad klick och att det vore bättre om vi försökte kanalisera alla goda krafter som säger sig vilja skydda det som finns kvar av vild orörd natur både här och där. För trots att vi har väldigt mycket skog i detta land, så är det mesta bara klen snabbväxande massaved numera.
På många ställen står skogen tät efter vägarna bara för att några hundra meter in i skogen övergå i kalhyggen med några taniga kvarlämnade frötallar. Hos oss hotas mångfalden av en krass syn på allt som en ekonomisk resurs och i Öst-Afrika slår torkan hårt och trycket ökar på jorden med en befolkningstillväxt som ger en fördubbling på 25-30 år vilket kommer få Kongo att gå från 100 miljoner till 200. Tanzania, Kenya och Uganda som alla har ca 50 miljoner vardera eller tillsammans 150 miljoner kommer tillsammans att behöva föda 300 miljoner i värsta fall om 30 år vilket totalt ger en halv miljard bara i dessa fyra länder - och så ligger Serengri och Massai-slätten där och bara är en massa gräs.....
Om ni vill uppleva Afrikas eller exv. Pantanals i Syd-Amerika och deras fantastiska natur innan den försvinner, så kanske ni borde åka nu för om ingen gör det så blir det nog bara vanlig jordbruksmark av allt på mycket kortare tid än vi kanske anar. Om inte nationalparkerna kan försvara sin existens ekonomiskt så kommer de nog inte överleva över tid.
Ja jag raljerar eftersom jag uppfattar att Terjes åsikter syftar till att påverka och frågan i artikeln är vad som är ”din” åsikt. Om jag raljerar väl mycket får ni själva bedöma, jag har ingen aning var den gränsen går.
Min åsikt är att jag vill inte bli påverkad av åsikter av någon som inte är ärlig och dessutom är motståndare till mina drivkrafter och sådana som mig.
Citat Terje – Motståndare till egentliga drivkraften. ”Sådana som parkerar vid dessa gömslen och på olika fotosafaris och sällan gör annat”.
”Sällan” är ett diffust mätetal men med både fulltidsarbete och familj så känner jag mig träffad till fullo, mina drivkrafter och sådana som mig uppfattar jag att Terje tydligen är publikt motståndare till.
Min åsikt är att allt naturfoto som inte skadar djur eller naturen är viktigt och värdeskapande.
Ju mer medvetna människor är om naturens värde desto mer tror jag många börjar bry sig om biologiska mångfalden och människans möjlighet att bevara den. Foto tror jag är en alldeles utmärkt form att göra människor medvetna.
Vad jag raljerar om är att Terje inte själv gjort skillnad på vad som är olika metoder (klipp och klistra) och vad naturfotografering är (måla med ljus i natur eller den som så vill kalla det, att insamla fotoner). Jag tar mig rätten att raljera/provocera eftersom jag tycker Terje själv är provocerande i sin artikel.
Om någon klipper in lodjur skiter jag fullt i det så länge man inte ljuger om det. Tex fotograf Erik Johansson är en ypperlig konstnär som bara sysslar med liknande konst och gör det estetiskt snyggt.
Men det är ett helt annat ämne, det är Terjes motstånd för mina personliga drivkrafter och sådana som jag som åker på safari jag blir provocerad över. Terje har aldrig träffat mig och han har ingen aning om vad han påstår och vad mina/andras drivkrafter är eller vad de genererar.
Jag har nog i princip samtliga böcker och tycker det är synd att temaböckerna inte längre produceras.
För övrigt är jag själv nyss hemkommen från Pantanal i Brasilien och har träffat ett flertal naturarbetande guider som berättar om deras erfarenheter och hur viktigt det är att vi turister fortsätter besöka deras naturområden så deras regering förhoppningsvis ändrar inställning och inser att ekoturismen är skyddsvärd om biologiska mångfald och skyddsvärda områden ska kunna få finnas kvar.
"Peter Liks recipe for success. Sell print. Print money - The New York Times"
Lik printar jätteprintar vilket alltså uppenbarligen är väldigt lönsamt och många andra fotografer printar uppenbarligen överhuvudtaget inte. Kanske finns det något att lära sig av detta för våra svenska naturfotopurister om man nu även fortsatt vill försöka överleva på sitt fotohantverk?
https://www.bing.com/images/search?view=detailV2&ccid=xN%2bnzNut&id=A7D4D120D0CACFC6D7239F1DBF7D464D9E6199D9&thid=OIP.xN-nzNutwoKgyGVwHVupbAHaEr&mediaurl=https%3a%2f%2fth.bing.com%2fth%2fid%2fR.c4dfa7ccdbadc282a0c865701d5ba96c%3frik%3d2Zlhnk1Gfb8dnw%26riu%3dhttp%253a%252f%252fstatic01.nyt.com%252fimages%252f2015%252f02%252f22%252fbusiness%252fphotographer-slideshow-slide-7HXZ%252fphotographer-slideshow-slide-7HXZ-jumbo.jpg%26ehk%3dg61eATf5Tg5YENos3WVSBJz2SSi49DfMEZukxB9dD2M%253d%26risl%3d%26pid%3dImgRaw%26r%3d0&exph=647&expw=1024&q=Peter+Lik+the+secret+print+money&simid=608000321168961357&FORM=IRPRST&ck=2AD1243EC73EA67CAF374C15D8A0BCD2&selectedIndex=1&ajaxhist=0&ajaxserp=0
Själva digitalfotot och att nu det faktum att snart sagt varenda människa på klottet har en kamera med sig 24:7, samt symbiosen med sociala medier som drivit fram en publiceringskultur av bilder inte bara där utan i alla sammanhang har gjort att "värdet" av även konsten urholkats när det på kort tid blivit inflation i bilder generellt och allt svårare att "sticka ut".
Peter Lik är dock just en sådan som uppenbarligen lyckats sticka ut fast bildflödet är som det är och faktiskt till skillnad från de flesta fotografer även förstår att sälja. Att sedan du och heller inte jag är särskilt tilltalade av dessa ofta "övergrälla extra allt bilder" är en helt annan sak men att vi kanske reagerar som vi tydligen gör på detta är nog till stor del en kulturell fråga.
Jag tänker på en gång när jag var i Kashmir och Srinagar och kollade på ett mattemporium, då jag förälskat mig i Kashmirs magiskt vackra silkesmattor.
Killen som visade oss mattorna frågade varifrån vi kom och när vi svarade Sverige, så tog han fram en enomt vacker matta i en dov ljust blågrå ton som precis som alla dessa "magic carpets" skiftade ton beroende på från vilken vinkel de betraktades. Jag frågade hur han kunde veta att jag skulle gilla just den. Han svarade då genom att ta fram två andra mattor.
"Om ni varit tyskar kanske jag prövat med denna istället", sade han och tog fram en matta i nedtonat grönt med ett pastoralt landskap som förde tanken till något stilla paradisiskt. Jag frågade då om han kunde ta fram en för en amerikansk publik och då tog han fram en som faktiskt låg väldigt nära den färgskala just Peter Lik med förkärlek använder i exv. många av sina bilder av amerikanska sandstensformtioner i hans eviga solnedgångar.
"och (dit" min anm.) där betydelsen av ”det otroliga” ger högsta vinsten i form av maximalt antal hyllningar" kommer naturfotopuristerna och fototechludditerna heller av förklarliga skäl inte att gå eftersom den vägen i stor utsträckning öppnats just av dagens kamerors tekniska utveckling som ju fototechludditerna och puristerna ryggmärgsreflexmässigt verkar ta avstånd från eller rent av föraktar. Med den ansatsen kommer man få svårt att hävda sig idag och då återstår till slut bara förbittringen och offerkoftan att dra över sig i skydd mot en smått galen värld/fotovärld.
Fotografin har kanske aldrig varit viktigare än just idag för att dokumentera de alltmer systematiska övergreppen och åsidosättande av de mänskliga rättigheterna i världens alltmer förenade diktaturer där inte sällan just Ryssland står för det extrema öppna våldet och förtrycket och/eller beväpningen idag. Detsamma gäller för dokumenteringen av den systematiska skövlingen av djurens alltmer krympande habitat och av klimatförändringarnas uttryck. I dessa sammanhang blir fotoreportagen och fotoberättandet allt viktigare och det borde kunna vara ryggraden i en vitalisering av fotograferandet som idag har blivit alltmer av ett dånande flöde som ingen riktigt orkar bry sig om. I det flödet som ingen kan hantera kan tyvärr alltmer både gömmas och glömmas.
Här på Fotosidan tycker jag av det skälet bloggarna är det som mest intresserar mig eftersom det är just där bildberättandet och reportagen faktiskt engagerar folk betydligt mer än den ofta rätt trötta dialog som försiggår runt enstaka bilder folk publicerar. Fotosidan har väl nyligen möjligen av just det skälet försökt att föra in flera parametrar att samlas kring. Jag tror kanske inte att det kommer ha någon större betydelse för allt står och faller med Fotosidans medlemmars engagemang och det verkar för det mesta som om det inte räckt för att hålla en livaktig bilddialog igång (som även fotopuristerna kunnat omfamna) som bättre kunnat balansera tekniknyhetsflödet och den hela tiden pågående teknikdiskussionen. Så ska något hända med det så måste nog medlemmarna själva faktiskt ta ett ansvar för detta men jag har nog svårt att se hur det skulle gå till med tanke på hur det sett ut hittills under alla år.
Jag har väl lite svårt att ta till mig profetior om sakers undergång. Att några gör hötorgskonst hindrar inte den riktigt på djupet påverkande konsten att finnas, snarare tvärtom.