Vad är ett fejkat fotografi?
"Mitt fotografi av björnarnas slagsmål är ett exempel på fejk" menar Claes Grundsten.
Foto: Claes GrundstenVad är ett fejkat fotografi? Den frågan kunde ha varit relevant redan när fotografin uppfanns under första halvan av 1800-talet. Genom att avskärma verkligheten med sin kamera kan en fotograf utelämna något väsentligt för vår uppfattning av det som avbildas. Är det fejk? Det skriver Claes Grundsten.
DEBATT: FOTO
Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna är skribentens.
En fotograf kan styra hur verkligheten som bilderna visar ska uppfattas av betraktaren. Det är därför fotografin kvalar in under begreppet konst. Fotografier är verkligheten sedd genom ett temperament, de visar alltid en personlig tolkning av verkligheten. Eller som Picasso uttryckte saken: ”Man gör inte konst, man hittar den” (gäller i synnerhet fotokonst). När motivet ramats in med kameran skapas en mer begränsad bild av verkligheten än vad en person som befinner sig på samma plats när bilden tas, skulle se. Att beskära bilden efteråt fungerar på samma sätt. Fotografier är endast utsnitt ur verkligheten. Är det fejk?
Om man med fejk menar en avsiktlig vinkling av sanningen som ska ge sken av äkthet, är komposition och beskärning fotografiska metoder för fejk. Man kan möjligen säga att all personlig tolkning är fejk. Fotografens vinkling kan var av olika grad, från uteslutandets snedvridning (när man utesluter något viktigt i motivets helhet) till den renodlade förfalskningens bedrägeri (när man efteråt lägger till något i motivet som inte fanns när fotografiet togs).
Storytelling med fotografier innehåller ofta inslag av fejk, särskilt om det är dramatiska situationer som skildras. Fotografer vill gärna regissera verkligheten för att få till bästa möjliga visuella effekt. Man vill få till den perfekta bilden.
Mitt fotografi av björnarnas slagsmål (ovan) är ett exempel på fejk. Visserligen är det sant att djuren slogs på riktigt, men anledningen till fighten var att en död gris lagts ut i terrängen av människor. Den fanns inte där av naturliga skäl. Björnarna hade lockats till platsen på konstgjord väg. Bilden visar därför en fejkad situation. Om åteln inte hade funnits hade björnarna inte bråkat. De hade inte varit där.
Själv satt jag i en av de kojor som stod uppställda omkring detta ställe. Flera björnar hade samlats. Dessutom dök en vargflock upp, liksom flera korpar. Jag hade betalat för en plats i detta gömsle vid finsk-ryska gränsen och året var 2008. Ljuset var ganska svagt för fotografering. Min utrustning bestod av en digitalkamera på stativ, en Canon EOS med teleobjektivet 500 mm/4 plus konverter 1,4 X (dvs 700 mm). Bilden togs på 400 ISO med full bländaröppning, men exponeringstiden 1/100 sek var inte tillräckligt snabb för att frysa händelsen med perfekt skärpa. En aning suddighet finns i originalfilen vilket stör tekniska perfektionister som undertecknad.
När jag för några dagar sedan tittade på denna bild såg jag möjlighet till ännu ett fejk, denna gång genom att förbättra skärpan. Nuförtiden lanseras nya programvaror på löpande band för detta ändamål. Med hjälp av AI kan programmen omvandla haltade snapshots till fullträffar. Den digitala fotografin är perfekt för denna typ av förbättring efteråt. Om vi ska kalla det fejk eller inte beror på vår hållning till fotografiska bilder. Den ärligaste fotografin baseras på temat ”what you see is what you get” och i det avseendet är de gamla analoga positivfilmerna det främsta mediet. Ett dia avslöjar obönhörligt hur fotografen komponerat, ställt in skärpan och lyckats klara exponeringen vid tagningen. Man kan inte ändra ett originaldia efteråt. Digitala bildfiler däremot, erbjuder oräkneliga möjligheter till förändringar i efterhand.
Man kan tycka att metoder för att göra en oskarp bild lite skarpare inte är fejk, bara ett tekniskt hjälpmedel. De förvanskar onekligen originalet men det kan jag acceptera utan att ens nämna det. Andra ingrepp, som att ta bort något i bilden, får en annan betydelse. När det gäller denna björnbild kan jag ärligt säga att jag också suddat ut en korp som stod på myren nära björnarna. Förändringen gjorde jag för att undvika den känsla av en utlagd åtel som korpen förmedlar. Eftersom jag nu nämner detta när bilden visas är detta okej. Jag skulle tro att mängder med djur- och reportagebilder som visas på nätet och i publikationer manipuleras på liknande sätt. Ofta utan att förändringen omnämns. Det jag vill säga är att fejk är acceptabelt i fotografiskt skapande, att det ligger i fotografins själva natur eftersom hela sanningen inte fångas i en bild, men om fejket är av ett betydande slag, som borttagande av korpen, måste det nämnas. Skärpförbättringar av bildoriginalet är ett måttligt fejk som man kan behålla för sig själv.
Foto: Claes Grundsten
Bilden på räven är ursprungligen ett repigt och slitet gammalt dia som jag har skannat och restaurerat med hjälp av AI programmet Topaz Gigapixel AI. Bilden fotograferades 1990 vid Sylarna, där en rödräv uppehöll sig kring fjällstationen och levde gott på avfall och annat från turisterna. Den var tämligen oskygg så jag kunde komma den nära. Bilden låg länge i ett kommersiellt bildarkiv där den tog stryk. När jag fick tillbaka originalet tyckte jag räven var så vacker att jag hade svårt att slänga diat. Med AI-programmet har bilden blivit tillräckligt bra för att visas. Därmed sagt att teknikutvecklingen tillför mycket som är positivt för oss fotografer.
Framöver kommer fotografin påverkas starkt av AI. Jakten på det perfekta kameraskottet kan ersättas av prompter som man skickar till en AI. Resultat kan bli perfektion in absurdum och AI-bilder är definitivt ett gravt fejk. För egen del har jag inget intresse av AI för mitt bildskapande. I mina ögon är kamerans mer eller mindre äkta avbildning av verkligheten DET som gör fotografin intressant. Min tro, spaning och förhoppning är att fotografier som är garanterat autentiska kommer uppskattas allt mer. Till slut kommer vi gäspa åt perfekta AI bilder.
Vill du också debattera? Skicka ett mail till [email protected] med din text så läser vi återkommer inom en vecka. Vi har inte tid att motivera refuserade texter.
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
18 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Lite skraj blir jag när jag varje dag ser bilder på fantasidjur som uppför sig onaturligt; bilder som får tusentals likes i sociala medier.
Själv kan jag inte låta bli att förtjusas av alla nya verktyg i Photoshop.
Det har blivit så lätt att göra mina mediokra bilder bättre.
Jag får dåligt samvete när jag lägger till något i en bild.
En Ai-flicka som vandrade på leden jag fotat satte pricken och kunden var nöjd.
Nu har jag lovat mig själv att berätta när jag gör tillägg i en bild.
Får väl se hur länge det håller.
Som varande färgblind fotograf kämpar jag för att få ”rätt” vitbalans i bilder jag tar, men med rätt menar jag rätt för normalseende.
Håll den tanken en sekund.
Det poppar upp fotografer som påstår att de har tagit än det ena o än det andra porträttet men egentligen är det bara AI.
En sådan "fotograf" får inget förtroende i mina ögon o drar samtidigt ner alla andra i ...kaninhålet.
Så fort en fotograf väljer att publicera sina resultat överlämnas ansvaret till betraktaren att bedöma vad denne tycker om en bild. Fotografens avsikt och prestation är för egen del helt oviktigt när jag läser bilder.
Vad är fotografens avsikt med en fejkad bild?
Är det berömmelse och ”likes” där prestation är det primära syftet eller vill en fotograf att dennes bild ska få läsas förutsättningslöst?
Är avsikt att få betraktarna att värdera prestation, hur duktig en fotograf är att dokumentera så anser jag det har stor betydelse att fotografen är transparent och håller sig till etiska regler och inte tillför nya objekt till situationen med en AI.
Dock utmanande för fotografer med målsättning att värdera prestation i en fotovärld med subjektiva diffusa ”regler” men kan om man så vill vägledas av kända naturtävlingars regelverk vars syfte är att bedöma just prestation. Var och en måste bestämma om den vill bedöma en bild mot regler eller inte.
Frågan är om naturfoto är allmänt betraktat lite för tråkigt för kognitiv bildläsning och därmed behöver kläs på med etik och prestation. Själv är jag inte av den åsikten då jag älskar naturfoto och landskap och jag värdesätter det estetiska före prestation. Bra naturbilder oavsett hur de framkallats av någon annan på Odenlabb, av fotografen själv i lightroom eller bestämda av programmeraren av jpg filen i kameran får ibland även mitt minne av goda upplevelser att kicka igång, den parametern är också viktig för mig själv när jag läser en bilds kvalitet.
Jag njuter av att läsa en kvalitativ naturbild oavsett fotografens avsikt och prestation. Jag uppskattar transparens och värdesätter högre när en naturbild som publiceras inom genre dokumentärt inte har förvanskats mer än fotografens valda exponering av alla ljusets fysiska möjligheter.
Gömslefotografering tycker jag själv är en ypperlig hobby som jag i det stora hela gynnar ekoturism. Jag är däremot som en del andra lite trött på att se bilder från gömsleområden då det fort går inflation i de begränsade variationerna men återkommer ibland själv bara för att det är roligt.
Man känner tyvärr snabbt igen samma pinnar och vilket gömsle som använts om man varit på en del ställen och dels tycker jag det ibland är lite för tillrättalagt och man har ingen aning om en vargstam är helt förvildad och inmatad eller om genuppsättning egentligen är halvtam och kommer ur annan verksamhet med uppfödning eller viltrehabilitering.
Jag är själv försiktig med att kritisera gömslefotografering då jag vill unna många nybörjare att kunna få möjligheten precis som jag själv fick i början att också få uppleva och njuta av att fotografera på lite enklare vis, en spännande upplevelse för många.
Idag är moderna kameror och framkallningsprogram så sofistikerade att de flesta nästan tar proffskvalitet av sig själva i en hastighet fortare än att klippa filmrutor ur HD filmer.
Så själv tycker jag inte prestation är så intressant att värdera längre om det inte är tävling utan det är själva bilden, estetiska uttrycket och minnena som lockar mer när jag läser de bilder som jag dras till.
Det är ett intressant debattämne som väcker mångas känslor i en föränderlig värld full av nya möjligheter. Enklast är kanske att kalla allt konst så minskas behov av etik eller regler och istället bara fokusera på bildens innehåll oavsett om det är en kamera eller pensel man håller i handen.
Behöver man etikettera sin genre så vore det nog bra med tydliga regler, tydliga definitioner, etik och moral för att inte missgynna någons verk.
Fågelholken har jag byggt i vintras. Skulle jag fota dem nu då, så är det ju ”fejk”?
Åtling för björn/örn/varg osv. Fejk? Nja det är verkligheten. Bara att det är arrangerat och att ”du” sitter där gömd bakom en koja/gömsle.
Det är väl inte ofta man får se en björn slå ett byte i verkligheten? Eller ens få se en björn?
Sitta i gömsle är en fantastisk fin upplevelse om man gillar naturfoto och vill se stora skygga djur. Sen är det väl ett stort plus om fler får uppleva dessa djur och på så sätt bryr sig om dem?
Att en fotograf gör ett utsnitt av en verkligheten, då denne komponerar och gör sin bild är inget nytt. Men ack så viktigt att ha i åtanke – en bild speglar ALDRIG verkligheten, utan visar fram en verklighet tolkad av fotografen som gjort bilden. Jag tycker att den gamla berömda Magnumfotografen Ernst Haas i sitt citat; ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara.” får fram detta väldigt tydligt. I mitt tycke är därför den person som hävdar att hans/hennes bild speglar verkligheten inte fullt medveten om de avgränsningar som denne har gjort i och med sitt bildskapande.
Vilka processer eller hur en fotograf väljer att efterbehandla sina bilder är för mig egentligen helt ointressant. Antingen gillar jag bilderna fotografen visar fram, eller inte. Jag har aldrig förstått denna hets kring vad som får göras och inte för att bilden fortsatt ska ha någon form av ”äkthetsstämpel” på sig. I den målade konstens värld, inte frågar betraktaren av verket vad konstnären använt för penslar/verktyg, ställer krav på att han/hon inte använt färg med för mycket mättnad osv. Hur konstverket ser ut är helt upp till konstnären själv. Betraktaren får sedan själv välja om denne vill tycka bra eller illa om detta. Varför kan vi inte göra på samma sätt i den fotografiska världen, istället för att hela tiden hänga upp oss på normer, äkthetsstämplar, fejk eller inte fejk osv?
Det blir inte bättre för att vi väljer en äldre teknik än den digitala. Även den analoga filmen karaktäristiska egenskaper för att återge den fotograferade bilden. En del filmer ger starkare färger, andra mattare. En del har extrem skärpa, andra mindre skärpa osv. Den digitala kameran är ännu mer avancerad och gör även små justeringar av bilden i samma sekund som fotografen trycker av avtryckaren. Det betyder att vilket verktyg vi än använder, så tummar vi på ”äktheten” på ett eller annat sätt. Med all denna vetskap tycker jag att diskussioner kring vad som är äkta eller fejk, mer eller mindre liknar en osund häxjakt. Syftet med den diskussionen blir uppenbar - min bild är bättre än din, för jag har gjort bilden efter normer som någon/några anser göra bilden ”bättre”. Oavsett vilket sätt vi väljer att skapa våra bilder på, så är såklart det viktiga att jag som fotograf är ärlig med vad jag gjort och hur jag arbetar med mina bilder, inte minst om frågan ställs.
Vill du Claes inte ha med en korp i din bild på björnarna, för att du inte tyckte att den passade in så är det helt okej för mig om du väljer att ta bort den. Det är ju du som är skapare av bilden och därmed bestämmer hur du vill att DIN bild ska se ut. Redan när jag som betraktare såg den första gången, så tolkade jag aldrig den som att den speglade verklighet. Jag tolkade det jag såg, två björnar som slogs på en myr. Exakt hur du har gått tillväga för att göra bilden är på ett sätt lite intressant, för att jag gillar att höra dessa historier, men det är inte intressant för hur jag väljer att värdera din bild. Den är fin och jag gillar oavsett hur du gjort den fina stämningen i den och det bilden förmedlar!
Hur AI kommer att påverka våra bilder tänker jag är en sak i paritet med om bilden är målad eller om det är ett fotografi. Med AI går det att göra i stort sett precis vad som helst idag och algoritmerna som styr detta kommer med tiden bara att bli bättre. Den mest intressanta aspekten här är nog egentligen vem som är upphovsman till bilden om den är skapad med AI?!
Slutligen Claes, jag tycker verkligen att du har skrivit en mycket läsvärd och tänkvärd artikel som jag hoppas att många fotografer tar till sig och funderar över, både en och flera gånger. Vi kommer nog alla aldrig enas om ett sätt att se på bilder, men att diskutera saken för oss nog alla åtminstone lite närmare varandra. Tack för trevlig och tänkvärd läsning!
Tycker detta är ett intressant ämne som borde diskuteras oftare, men också att kunna utveckla diskussionen. Tycker du Claes får fram flera nya infallsvinklar i ämnet, något som också motiverade mig att skriva en egen nya artikel i ämnet på min blogg:
https://hellesophotography.wordpress.com/2024/07/06/att-visa-eller-att-formedla/
Tack för ditt inspel om fotografiets äkthet eller autenticitet.
I ärlighetens namn vet jag nog inte riktigt vart du vill komma …(?)
Du uttrycker mellan raderna en ängslan för om det du fotograferar kan betraktas som äkta trots att du vill gardera dig med att konstatera att allt fotograferande är fejk i någon mening eftersom fotografi alltid är en subjektiv tolkning och därmed går under definitionen konst.
Det intressanta med fotografi är väl ändå inte om det är fejk eller inte utan i vad mån ett fotografi berör betraktaren eller inte.
Kan vi med ett fotografi skapa något är väl ändå grundfrågan, eller hur?
Naturfotografer hakar upp dig på i vad mån man återger verkligheten inte på grund av att naturfotografer sällan skapar konst i ordets djupare mening utan för det mesta enbart dokumenterar / avbildar delar av verkligheten. Resultatet blir på sin höjd otroligt vackra och skarpa bilder, men ack så tråkiga i längden att betrakta.
Det är mycket få naturfotografer som får bilderna att gripa tag i en, och det beror inte på i vad mån de är fejk eller ”äkta” utan om de har ett starkt budskap att förmedla (eller inte).
För att föra den här diskussionen som du berör vidare måste man nog fundera över vad fotografer andra än naturfotografer har (och framförallt haft) att förmedla om fotografiet som konst.
De använder ett språk om fotografi som är betydligt rikare än det som naturfotografer vanligen rör sig med.
Att studera andra genrer än naturfotografi vidgar vyerna om det du funderar på är mitt tips.