Gränsöverskridande fotoblogg
Ur fotoelevernas blogg Gränsliv. Foto: David Dahlberg.
Eleverna har fått temat inför det fotoprojekt som senare ska utmynna till en utställning på Galleri Kontrast.
Följ deras olika projekt med bloggen i samma namn: Gränsliv.
Publicerad 2009-10-02.
Läs mer
Få ut mer av Fotosidan som inloggad
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
Merläsning
Panelsamtal: Retuschör – Ett yrke på utdöende?
Föreläsning
Håller AI på att ta över produktionen av bilder – och vad innebär det för retuschyrkets överlevnad och för bildbranschen i stort? Bilddesign befinner sig just nu i en stor förändringsfas. Vilken roll spelar en yrkesutbildning för att driva utvecklingen åt rätt håll? Den 20 november bjuder Fotoskolan STHLM in till ett panelsamtal på Fotografiska med experter inom branschen som ger sin bild av framtiden.
Läs mer...
31 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Men jag vill tillägga: LÄR DOM SIG INGET PÅ BISKOPS-ARNÖ?
Bilden som illustrerar artikeln går det att göra MYCKET, MYCKET, MYCKET MERA MED!!
Men en dag för ett par år sedan öppnade en människa mina ögon och nu har jag lärt mig se bortom de tekniska bristerna. Nu ser jag hellre på vilken _stämning_ bilden försätter mig i. Av den här bilden blir jag både nostalgisk, glad och sentimental. Fast lite sorgsen också. Fin bild.
Nu har jag också förstått att bilden inte heller _behöver_ nödvändigtvis vara ful eller tekniskt misslyckad för att tilltala mig i mitt nuvarande "upplysta" tillstånd. Men av någon förunderlig anledning är det oftast dessa lite grunge-aktiga bilder som slår an på någon sträng djupt inne i mig. Förklara det ni som kan.
Simma lugnt i fotohavet - Ålen.
En så taskig bild skulle jag slänga bort!
Men om det var den enda bilden jag hade av den unge mannen, jag har aldrig en bild av någonting, så fick det bli såhär:
Mer kontrast, mindre ljus och bättre mättnad. Antagligen skulle jag börja med kurvor, för sedan gå vidare i fotoshop programmets alla vinklar och vrår.
MVH:
Lars Forsberg
Orientation of image: 1
File change date and time: 2009:09:28 12:47:21
Image input equipment manufacturer: NIKON CORPORATION
Image input equipment model: NIKON D700
Software used: Adobe Photoshop CS3 Macintosh
Exposure time: 0,01
F number: 9
Exposure program: 3
ISO speed rating: 200
Shutter speed: 6,64386
Aperture: 6,33985
Exposure bias: 0
Maximum lens aperture: 3,4
Metering mode: 5
Light source: 0
Flash: 0
Lens focal length: 60
Sensing method: 2
Custom rendered: 0
Exposure mode: 0
White balance: 0
Digital zoom ratio: 1
Focal length in 35 mm film: 60
Scene capture type: 0
Gain control: 0
Contrast: 0
Saturation: 0
Sharpness: 0
Subject distance range: 0
Det första stadiet var när man körde pekfingervalsen på pianot.
Nästa steg var när man hjälpligt kunde spela efter noter.
Tredje steget var när man obehindrat spelade efter noterna.
Fjärde steget var när man började tolka musikstycket.
Alla de tre första stegena var att betrakta som amatörism i olika stadier. För det som inte syns i ett nothäfte är anslaget på olika noter, hur länge man låter dessa ljuda om än bara så lite avvikande från det som noten faktiskt visade.
Att göra så som lars beskriver är att landa nånstans i fas två eller tre. Tricket är inte att lägga på kurvor och mättnad i en bild, det är att skapa en stämning och en känsla. Och det gör man inte med hela tiden lägga en perfekt skärpa, kontrast och mättnad. Det blir inget annat än en tryckt notbok.
Den där bilden har passerat det stadiet, och fotografen har haft vett nog att inse att bilden har nått annat att berätta än hur en neutral bild med mycket kontrast ser ut. Har man problem med att se räven i bakgrunden så säger det något om hur noga man egentligen tittar på bilden.
/Fredrik
Varför skulle bilden bli bättre med 60 mp och bättre färger? Den visar det man behöver se.
Kan det vara någon billig mellanformatare? Holga kanske?
"Den eviga striden teknik vs känsla, tröttsamt."
Tröttsamt? Tvärtom, jag tycker att den diskussionen är högst intressant. För jag ser det hellre som en diskusion än som en strid. Exempelvis, varför upplevs tekniskt dåliga bilder ofta lättare som "känslosamma"? Är det så svårt att få med känsla i en teknisk _lyckad_ bild?
Ponera då att man lyckas med konststycket att komponera en bild som är både tekniskt lyckad och har dessutom känsla, har man då skapat ett riktigt konstverk? Om och man sen vidare skapar en fototekiskt lyckad bild som har känsla och _dessutom_ inte är svartvit, har man då skapat ett mästerverk?
När jag tittar på bilden får jag känslan av att pojken, Christian, har gjort ett mycket spännande fynd som han mer än gärna vill visa. Ett fynd av en död räv, en räv som han kanske aldrig sett på så nära håll. Jag får känslan av att han hittat räven och, cyklande, tagit sin vän dit för att dela med sig av upplevelsen.
Den tekniska kvalitén tycker jag understryker den dokumentära utstrålningen som bilden har. Att det tar några sekunder innan man hittar man räven och historien blir komplett gör bara bilden mer öppen och mer spännande.
Men eller hur; skit i budskapet, när bilden ser ut som den gör så MÅSTE den ju vara tagen av en klåpare som inte har presterat annat än ett totalt MISSLYCKANDE som han sedan lägger ut på nätet!?!
MVH - Bappel
Tittar vi på Naomi Harris bilder så förefaller de vara tekniskt perfekta, jag har dock inte varit och sett dem live än. Men är de mästerverk? Nä, knappast. Saknar de känsla? Nä, personligen tycker jag det verkar vara en hel del humor och en del tragik i dem.
Jag tror att många bildjournalister känner ett behov av att distansera sig mot reklamens glättiga histogram-bilder.
Jag tror också att många känner ett behov av att en lyckad bild ska vara exponerat efter histogrammet. För det ger dem en teknisk måttstock att mäta sina egna kunskaper med. Då kan vi ta fram en bok och följa punktanvisningarna i den, eller senaste guiden i fototidningen. Och så tror vi att vi är kreativa och skapar bra bild.
Om kravet istället ligger på "känsla" så blir det svårt. För det finns ingen bok eller tidning som kan guida fram till att ta en bild med "känsla" i. Det måste man göra själv, och det är att öppna sig själv och det är läskigt för de flesta. I synnerhet män som ska vara så kontrollerade hela tiden.
Det märks jättetydlig när man är på träff och diskuterar bilder. Om det inte är skärpa och gråskala så vet folk inte längre hur de ska bedöma en bild eftersom det kommer ner till vad de egentligen känner inför en bild.
Tar vi några andra fotografer som t ex Anders Petersen så är hans bilder långt ifrån "tekniskt perfekta" men det är absolut mästerverk många av dem. Likaså med Sally Manns bilder.
Ska vi ta en fotograf med hög teknisk briljans så kan vi ta David LaChapelle. Mästerverk med mycket humor men inte så mycket känsla i övrigt.
/Maverick