Intressant jag håller med, väldigt likt.. men Johan var väl bättre på sprida ut och bli uppmärksammad...

Intressant! Men jag tycker det är tydligt att Johan Bävmans bildserie håller högre klass än t.ex www.swedishdad.com. Idéen är bara halva jobbet.

Jo, att genomföra ett projekt är inte allt, man skall lyckas nå ut också. Där har Johan lyckats bättre. Jag tycker mest namnet är lite olyckligt valt eftersom både koncept och namn blir så likt något redan existerande.

Ja, det är märkligt. Kanske var han inte ens medveten om att www.swedishdad.com existerade, vore intressant att veta.
Annars känns konceptet som något många dokumentärfotografer har funderat på.

Du menar att man uppnår mer framgång av att fotografera jämställda pappor än att... ta en bild av ett krucifix nedsänkt i sitt eget urin?.... eller hur var det nu....

Man kan nog uppnå ett och annat med provokation också, själv är jag väldigt svag för blasfemi måste jag erkänna.
Nu är väl piss christ 30 år sedan och Serrano är Amerikan så det är en annan tid och ett annat samhälle.
Jag tycker svenskt kulturliv har blivit väldigt politiskt korrekt. Jag menar inte att Bävmans bilder är direkt dåliga eller så, men jag tror inte att han hade fått samma uppmärksamhet om dom inte sammanföll med ett stort politiskt projekt i Sverige.

Är svensk fotografi känd för att vara politisk korrekt? Jag ser inte hur du menar. Ge oss exempel.

När jag tänker på internationellt och nationellt erkända svenska fotografer så relaterar jag till JH Engström, Hannah Modigh, Petersen m.fl., dvs fotografer som jobbar långt utanför trygghetszonen och som ofta provocerar. Petersens homoerotiska bilder blir censurerade på museum och i konsthallar i Europa och Ryssland... är det på något slags skruvat sätt "politiskt korrekt"? Att svenska män omdefinierar manlighet och papparoller känns också väldigt långt från trygghetszonen i en överlag mansdominerad värld.

Och vad är egentligen PK? Och vad är motsatsen till PK? Du får gärna upplysa oss om detta Johan.

För övrigt: Serranos "Piss Christ" provocerar fortfarande. Kanske ännu mer i dag. Jag minns en hätsk forumdiskussion här på Fotosidan för inte länge sedan.

Om man verkligen gillar konst så vill man naturligtvis att konsten skall var fri.
Med politisk korrekthet menar jag tendensen att inlemma kulturella uttryck en trång åsiktskorridor, benägenheten att se konst som ett medium för att uttrycka en politisk huvudfåra.

Med detta menar jag inte att kritisera moderna politiska projekt som jämställdhet eller multikulturalism, tvärt om, jag gillar dem. Me jag tycker att det blir tröttsamt när konsten är till för att bekräfta politiska åsikter/värderingar som redan press, politiker och etablissemanget står bakom.

Jag tycker detta är en tendens inom kulturen över huvud taget. Ett färskt exempel är väl EO Wallins ‘Ack Sverige du sköna’ med sina otroligt dåliga gatufoton av romska tiggare/utslagna. Fotografi med en så låg verkshöjd hade inte fått någon uppmärksamhet utan att vara politiskt inställsam. EOM jämförs i svenskan med Cartier-Bresson - välförtjänt?

Sverige har som du säger ett antal otroligt bra fotografer som inte kan anklagas för att vara korrekta. Gillar också Petersen. Strömholm gjorde ju skandal när han ställde ut bilder av transsexuella i Paris. Bra konst som står sig över tid handlar inte om att vara till lags.

Ok, nu ser jag vart du är på väg. Men jag tycker fortfarande inte att du har gett oss några talande exempel på bra och icke-PK-fotografi. Och om nu Sverige är så PK, vilka är de icke politiskt korrekta konstyttringarna som vi bör uppmuntra?

Pappabilderna kan upplevas som småputtriga skildringar av folkhemsideal i många svenskars ögon, men sett ur ett globalt perspektiv får de en annan laddning och det är så man bör se dem tycker jag. De blir intressanta då de får referenspunkter och kan förhålla sig till den traditionella papparollen som fortfarande regerar i, ja, hela den övriga världen i princip.

Dessutom tycker jag att man ska vara försiktig med att märka pappabilderna som konst. De är i första hand samtidsskildringar, dokumentära sådana, även om det finns estetiskt intressanta inslag.

En fråga: Ser du det som ett problem att majoriteten av Sveriges befolkning uppmuntrar jämställdhet? Du skriver ju att du själv gillar jämställdhetsutvecklingen, men samtidigt verkar du sakna någon slags motpol som rör om i grytan…? Jag frågar eftersom det i en del politiska kretsar i dag är väldig populärt att vifta med PK-kortet när den här typen av diskussioner kommer igång. PK-kortet flaggar att något är mindre intressant då många tycker samma sak, vilket blir absurt då det handlar om grundläggande människovärden där de flesta av oss oftast är överens, lyckligtvis.

Om EO Wallin: Jag ser på henne som en konstnär i första hand. Jag tror inte att hon har ambitioner att göra estetiskt tilltalande fotografier. Jag tror att hennes mål är att utmana konventioner, som exempelvis vår självbild i Sverige som säger att vi är ett väldigt tolerant och icke-rasistiskt land – samtidigt som vi har strukturella system som gör skillnad på människor baserade på deras namn, hudfärg, kön, sexuellt läggning osv osv.

Jag har inte läst SVD-jämförelsen mellan Wallin och Bresson så kan inte uttala mig om det mer än att undra om det möjligen kan finnas andra paralleller än Bressons osvikliga känsla för komposition?

Ok lite OT
Jag ser det inte som ett problem att många svenskar stödjer ideér om jämställdhet och tolerans mot främmande kulturer etc. Jag menar att varje samhälle måste ge plats för dem som är kritiska mot rådande uppfattningar. Jag är inte intresserad av kvinnohatare eller rasister, men däremot av dem som är kritiska till hur migration och jämställdhetspolitik fungerar. Lyssnar vi inte på dem får vi en förenklad bild av verkligheten. Det är väl på sätt och vis att röra om i grytan. Politisk korrekthet är ett vanligt invektiv i bruna politiska kretsar vilket jag antar att du syftar på, men ett enfaldigt debattklimat är inte bra för någon tror jag.

Tillbaka till fotografi:
Jag menar att det finns väldigt många (de flesta) fotografer som inte låter sig inlemmas i ett politiskt projekt. När jag ser en konstnär/fotograf ta sig an den mest omfamnade och ihjälkramade politiska ståndpunken under de senaste två decennierna så kan jag inte låta bli att bli misstänksam. Om man säger samma sak som varenda ledarsida i landet så kommer man bli omtyckt och ens arbete kommer lyftas fram av en massa människor som är mer intresserade av politik än av konst/foto.

Okej, men nu får du faktiskt räkna upp exempel på de där kulturströmningarna som du har stört dig på och som du tycker inlemmar sig för mycket efter den rådande politiska mittfåran. (Och gärna några exempel som verkligen inte gör det, för diskussionens skull)

Jag ser mig själv som hyfsat insatt i den svenska samtidskonstscenen och fotokulturen, och jag har svårt att se hur konstetablissemanget i dag skulle påverkas av den partipolitiska mittfåran överhuvudtaget. Samtidskonsten är i mångt och mycket idébaserad/konceptuell men det är snarare det individuella planet som utforskas, enligt min erfarenhet, utan att basera på någon statistisk sammanställning.

De som verkligen arbetar med något som kan liknas vid politiska frågor, och får uppmärksamhet för det, har ju skapat en sjuhelvetes debatt och polarisering... då tänker jag bland annat på Anna Odell och Makode Linde.

Sedan finns ju alltid Lars Vilks som någon slags "lykta" i brunskjortornas PK-mörker.... men ärligt talat känns han mest som en tragisk figur, inklämd mellan islamofobi och antisemitism. En gång var en en intressant konstnär. Idag jobbar han uteslutande med rädsla.

OT-svar: Alltid bra med olika synsätt. Samtidigt kan man tycka att människan är redo att enas om vissa grundläggande principer, som människors lika värde. Men allt är relativt. Jag har personligen inget behov av att släppa in galningar som förespråkar dödsstraff, etnisk rensning eller könsstympning i debatten. Även att jag riskerar att stämplas som PK.

Uppsättning av scummanitestet på b.l.a. på Turteatern är väl ett av de mer uppseende väckande exemplen. Att man applåderas för att sätta upp en utpräglad hatskrift på teater säger ganska mycket om tidsandan. Det handlar inte om att någonting i SCUM är rimligt, utan snarare om att på det mest övertydliga sätt ställa sig på feminismens sida.

Ett mer populärvetenskapligt exempel är väl Stieg Larssons Millennium trilogi. En tendentiös historia om ett samhälle fullt av nazistiska porrsurfande kvinnohatare. Jag vet att många anser att Stieg kan skriva, men jag är inte en av dem.

Nu är den din tur att förklara vad mitt inlägg har att göra med dödsstraff, könsstympning och etnisk rensning, sen drar jag ett sträck i den här debatten för jag tänker inte svara på inlägg av den här typen.

SCUM är ett radikalfeministiskt manifest… inte frukten av en politisk mittfåra, och borde enligt din egen logik vara ett positivt exempel på en icke politiskt korrekt konstyttring … således något du själv borde vilja ha mer av i samhället… (?)
Hrrm, jag har lite svårt att släppa att dina perspektiv och erfarenheter alltid verkar höra hemma på den yttre högerkanten. Kan du ge positiva exempel från andra håll Johan?

Millenniumböckerna är kiosklitteratur. Inte konst. Ointressant att diskutera de porrsurfande naziststerna, även om Stieg Larsson troligen visste vad han pratade om efter alla år som undersökande journalist på Expo…

Mina absurda exempel var till för att understryka det absurda i dina egna resonemang om en kulturpolitisk mittfåra. Att välja att kalla en bildserie om jämställda pappor för en del av en mänsklig mittfåra är slappt historielöst och perspektivlöst. Se dig om, världen är inte jämställd Johan.

Alltså, vad som är ”politiskt korrekt” i dag är helt enkelt godtyckligt och beroende på hur/vem man frågar. Om jag är för etnisk rensning (vilket troligen en betydande del av världens befolkning är i någon form i dessa dagar) innebär det också att jag anser att alla som är emot etnisk rensning är politisk korrekta, enligt din analys.

Med andra ord är PK ett värdelöst begrepp, eftersom det ger människor utrymme att kritisera andras åsikter utan att tvingas ta ställning för sina egna.

Kul att inte vara ensam om uppfattningen att Milleniumböckerna är kiosklitteratur. Men populärkultur är väl också en del av kulturen och samhällsklimatet?

Jag kan se att man kan uppfatta scum som någonting motströms som du gör. Men jag menar att man kan göra en annan tolkning och snarare se det som en politisk demonstration för en politisk rörelse som i grunden etablissemanget redan stöder. Det blir inte speciellt djärvt. Snarare är det ett sätt att demonstrera hur förhärskande de här perspektiven är. Det var iof ett tag sen jag läste scum, men jag tycker inte det var en speciellt stor kulturell upplevelse.

Vad som är politiskt korrekt / inställsamt är naturligtvis beroende av vilket samhälle/politiskt skikt man befinner sig i, men inställsamhet blir inte vackert för det. Många libertarianer anser att Ayn Rand är en stor författare. Men utan en politisk rörelse bakom sig hade hon varit helt bortglömd därför att hennes litteratur inte bär sig själv - hela dess existensberättigande är beroende av att stryka en politisk rörelse medhårs.

Och här så ser jag en samling fotografier som iaf jag inte tycker är speciellt spännande, men som däremot passar tongångarna i på debattsidorna eller i plenisalen.

Jag hade hellre sett Sjöström vinna - Inte för att hon skulle vara opolitisk, men för att jag tycker att hennes bilder har en nerv som gör dom intressanta bortom det omedelbara sammanhanget som dom utspelar sig i.

Jag tycker dina försök att kleta ner mig med brunfärg är ganska patetiska. Du får väl avgöra själv om fp är den yttersta högerkanten. Det kanske det är i din värld. Ibland försöker jag till äventyrs diskutera politik med människor i den amerikanska högern (bor numera i USA). Dom brukar låta ungefär som du, förutom att man är kommunist i stället för högerextrem…

Johan, ett tips när du pratar kultur, konst eller politik: Prova att stå upp för dina egna åsikter och inte bara klanka ner på andras som inställsamma och politiskt korrekta. Du har under den här diskussionen inte lyckats ge ett enda positivt exempel på något som du själv står för och som du anser går mot ”strömmen”.

Tja historiskt sätt så har konstens uppgift varigt att förhärliga makten och inget annat

Enig. Snart blir en bild om en traditionell pappa-mamma-barn familj lika provocerande som transbilder för 30 år sedan...