Fototeknik En vanlig fråga är vilket stativ man ska välja. Inte helt sällan söker man efter ett litet, lätt, billigt och bra stativ. Tyvärr så går det sällan att kombinera alla dessa egenskaper på ett tillfredsställande sätt. Det hela är en avvägning mellan de finesser man önskar och de krav på storlek och tyngd som finns. En vanlig erfarenhet som många verkar lära sig den hårda vägen är att det billiga och lätta inte alltid blir bra. Om det billiga stativet inte fyller minimikraven man rimligen bör kunna ställa på ett stativ så gäller regeln ett dåligt köp är ett dyrt köp. Man har kastat pengarna i sjön och fått något som inte är särskilt användbart. Det kan därför löna sig att tänka till innan man slår till.
En annan vanlig fälla är att man letar efter ett nybörjarstativ. Bara för att man är lite mindre erfaren som fotograf betyder det inte att kameran ska stå mindre stabilt när man placerar det på stativet. Visst är det möjligt att man inte har exakt samma krav på alla aspekter av ett stativ, men vissa saker, som stabilitet och arbetshöjd, gäller för alla, oavsett erfarenhetsgrad.

Syftet med den här artikeln är inte att ge en komplett överblick över stativsortimentet på marknaden. Även om tekniken inte rusar fram med ljusets hastighet på området så kommer ständigt nya modeller som oftast är varianter på gamla men med lite andra beteckningar. Det är därför svårt att skriva rekommendationer som inte blir gamla med tiden. Tanken är att du ska ha fått höra lite olika frågeställningar och tankar om diverse lösningar som gör att du är bättre rustad att gå ut och finna det du vill ha. Inte heller så gör artikeln anspråk på att ta upp alla aspekter på stativ, det finns med säkerhet fler argument för och emot olika alternativ.

Här och var i texten har jag valt att nämna engelska termer på de olika företeelserna. Detta då tillverkarnas kataloger och hemsidor ofta är på engelska. Varför stativ? Det finns många orsaker till att man kan behöva ett stativ. Den i särklass vanligaste är ofta att ljusnivåerna är så låga att slutartiderna blir längre än vad man klarar av med handhållet. Den gamla tumregeln "ett genom brännvidden" ger oss ett riktmärke för hur långa slutartider som normalt går att hantera handhållet. Längre brännvidder ger större förstoring av motivet men också av eventuella vibrationer och skakningar. Följden blir oskärpa och det är där stativet kan hjälpa till. Även storleken på förstoringen spelar in. Görs mycket stora förstoringar vid kopieringen ställs högre krav på att bilden är skarp då även oskärpan i bilden förstoras. Skakningsoskärpan är något vi vill eliminera.

Andra anledningar är att man har så stora förstoringsgrader eller extremt kort skärpedjup, som vid till exempel makrofotografi, att minsta förskjutning ger effekt; att kamerautrustningen är för tung för att kunna hållas bekvämt längre stunder eller att man själv ska vara med på bild och då inte kan hålla i kameran. Det är inte heller alltid möjligt att ta stöd av något föremål som förekommer i omgivningen.
Stativet ska i huvudsak ge en egenskap: stabilitet. Med detta i åtanke kan man lättare leta sig fram i djungeln av alternativ.

En aspekt med att fotografera med stativ som inte alltid uppmärksammas är arbetsmetodiken. Med stativ "uppmuntras" en mindre jäktad inställning till fotograferandet. Det går helt enkelt inte att rigga upp ett stativ, fästa kameran och bränna av en radda bilder lika snabbt som när man håller kameran i handen. Istället tenderar man att tänka efter lite mer, planera tagningen och kanske vänta in "rätt" ögonblick. Du får också tillgång till alla slutartider som är möjliga och kan därför få ett större spelrum i den kreativa processen.

Användningsområde

Vad ska du använda stativet till? Frågan kanske låter lite väl enkel och dum, men det är långt ifrån alla i stativköpartankar som kan ge ett bra svar på den. Tänk igenom din situation. Vad har du för utrustning? Vad vill du fotografera? Hur?

Först av allt ska du fråga dig till vilken utrustning du tänkt använda stativet. En liten kamera går att montera på ett stativ avsett för en större, men gör man motsatsen kommer man få problem. Stativet måste därför vara anpassat efter den tyngsta och största utrustning du kommer att montera på den. Kanske är inte ett stativ rätt alternativ för dig. Kanske bör du skaffa flera olika. Men om du nu måste köpa just ett så måste du ta till i överkant eller välja att inte använda stativet med all din utrustning.

När man sagt detta inser man att små billiga stativ inte nödvändigtvis är skräp. De har sina användningsområden, men riktar sig väldigt ofta till en lite annan målgrupp; familjefotografen med kompaktkameran. Desa kameror väger mycket lite, saknar den rörliga spegeln som orsakar ytterligare vibrationer och allt som oftast utlöses kamerorna på dessa stativ med fjärrkontroll eller timer när de används på stativet. Fotografen gör dessutom sällan större förstoringar än vykortsformatet. Alltså kan kraven på dessa stativ vara lite lägre ställda. Som fotoentusiast har man ofta högre krav och annan typ av kamerautrustning.

Andra krav man kan ställa är storlek och tyngd, två aspekter som vi kommer att återkomma till senare. Måste man bära utrustningen längre sträckor eller använda den på vandringar får den inte vara för tung och skrymmande för att man ska orka. Risken med ett alltför tungt stativ är att det lämnas hemma där det inte gör någon nytta. Samtidigt brukar man, av egen erfarenhet, uppskatta det stora tunga stativet när man väl ställer upp det och är glad för att man tog med sig det ändå. Det är till syvende och sist dock en avvägningsfråga.

Var fäster du stativet i din utrustning? Har du ett stort, långt och tungt objektiv men fäster stativet i kamerans stativfäste kommer du att få en instabil konstruktion jämfört med om du har ett stativfäste på objektivet som ligger närmare kamera/objektiv-systemets tyngdpunkt. Till många av de större objektiven är ett stativfäste inbyggt, till vissa är det tillval. Har du tunga objektiv bör du titta extra på denna möjlighet.




Sedan medför inte ett stativ automatiskt stabilitet. Var ställer du upp stativet? På en bro där tung trafik passerar? Hur utlöser du kameran? Genom att hårt trycka av med en ryckande rörselse? En trådutlösare och spegeluppfällning, om kameran tillåter det, minskar ytterligare källor till oskärpa och kan med fördel användas om du nu väljer att använda stativ. Stativet ska ses som en komponent i utrustningen och hjälp i arbetet och inte en automagisk lösning för alla oskärpeproblem.

Tyngd

En enkel grundregel är: ju tyngre stativet är desto tyngre utrustning kan du montera. Tänk dig att du ställer ett äpple på ett tomt mjölkpaket och samma äpple på ett fullt mjölkpaket. Vilken uppställning är mer stabil? Mjölkkartongen är lika stor i bägge fallen, det är bara vikten som skiljer.

Även om det finns tumregler för hur tungt stativet ska vara i förhållande till utrustningen så räcker det med att sunda förnuftet får råda. Tyngden är både positiv, för stabiliteten, och negativ, för bärbarheten. Vi får leva med att vi inte orkar bära runt på ett betongfundament utan istället får ha ett stativ som går att använda praktiskt. Prova gärna med din tyngsta utrustning på stativet innan du köper. Känns det vingligt och som om allt skulle tippa omkull? I så fall är det troligen inte ett bra alternativ. Är stativet för tungt? I så fall är risken stor att du inte kommer att orka bära runt på det.

Men hur gör man då med stativ som är "för lätta"? Är det bara att skaffa ett nytt? Nej, självklart inte. Det finns några enkla smarta lösningar som gör att du kan förbättra stabiliteten på ditt existerande stativ. Vissa tillverkare har till och med några av dessa på sina modeller. Även om du har ett tillräckligt tungt stativ kan man så gott som alltid förbättra stabiliteten ytterligare lite genom att lägga på extra tyngd.

Det första och enklaste är en krok på mittpelarens undersida där man kan hänga kameraväskan eller en påse med stenar. Det räcker om du har påsen med dig, stenarna brukar finnas i naturen. Finns ingen krok på stativet kan ofta sätta dit något liknande, kanske en bit snöre och en karbinhake. En liknande lösning en tillverkare erbjuder till sitt stativ är en trekantig väska där varje hörn satt förankrat i ett stativben med en rem. I väskan kan man lägga stenar eller sand. Att tillverka en sådan själv torde vara trivialt för den som behärskar en symaskin.

Mer hemmagjort är att ta ett elastiskt packsnöre med krokar i ändarna, så kallade baggagestroppar, som man brukar använda för att spänna fast saker på cykelkärror och liknande, och sätta fast krokarna en bit upp på två av benen närmast dig. Sedan kan man trampa på mitten av gummisnöret och "spänna" ned stativet nedåt.

Endast kreativiteten sätter begränsningar. Tänk bara på att vikten som läggs till inte ska kunna sättas i gungning av till exempel vind för då riskerar du att förlora vitsen med den extra vikten.

Arbetshöjd

En väldigt viktig aspekt är arbetshöjden och hur lång du är. Ett problem med småstativ är att de inte går att få lika långa som stora stativ. Detta resulterar i att man får en obekväm arbetsställning då man måste stå med krökt rygg för att kunna se genom sökaren, att man tar alla bilder ur ett "grodperspektiv" där man fotograferar folk underifrån, från midjehöjd eller att man tvingas höja mittpelaren.

Bara för att stativet tillåter dig att stå raklång och ta bilder betyder inte att du alltid måste det. Man kan ju välja att inte fälla ut stativet fullt ut. Men ett stativ som är för kort ger inte motsatt möjlighet.

Idealiskt ska du aldrig behöva höja mittpelaren. Den är instabil, oavsett konstruktion, jämfört med tre ben. Så ett dyrt stativ kan bli väldigt ointressant om man hissar mittpelaren för mycket. För små justeringar är det acceptabelt och för de få tillfällen då man måste komma upp det där lilla extra som bara den kan ge, till exempel när man vill komma ovanför huvudena på en folkgrupp. Annars så ska du inte räkna in mittpelarens höjd när du går och letar efter stativ, det är en extra bonus att utnyttja i "nödfall".




Riktigt små stativ, där kameran bara kommer upp dryga 100-130cm ovanför marken kan fungera bra som bordsstativ, eller för familjebilderna när alla sitter på picknickfilten, men om vikt- och storlekskraven är så hårda att du inte kan välja ett större stativ kanske det finns andra lösningar att tillgå? Tänk om du burit runt på det där lilla men oanvändbara stativet i onödan, då det inte fyllde dina krav.

Olyckligtvis så spelar storleken på stativet ganska direkt in på arbetshöjden. Ju längre stativet är i utfällt läge desto längre tenderar det att bli i hopfällt läge. Ett stativ med bra arbetshöjd kan bli lite jobbigare att bära runt på men se hellre till arbetshöjden än den hoppackade längden. Det senare är ett nödvändigt ont.

Material

Det finns i huvudsak tre material som stativ tillverkas i, aluminium, kolfiber och trä.

Aluminium är det vanligaste. Den stora fördelen är priset, aluminiumstativ brukar vara de billigaste i sortimentet. De är också förhållandevis tunga, vilket är bra för stabiliteten men mindre bra för bärbarheten. Aluminium blir dock kallt när det är svalt ute. Kall metall gör riktigt ont att hantera med oskyddade händer, det kan till och med vara påtagligt smärtsamt. En lösning är att skaffa benvärmare till stativet (se nedan). Vissa stativmodeller, ofta de som är benämnda som utomhus eller naturmodeller, kommer med benvärmare. Aluminium är också ett styvt material vilket gör att vibrationer fortplantar sig i det och kan förmedlas från till exempel underlaget.

Kolfiber (eng. carbon fibre) är betydligt lättare än aluminium, blir inte lika kallt och är dessutom flexibelt, så problemen med vibrationer är mindre. Nackdelen är ofta priset. Kolfiberstativ är betydligt dyrare än aluminiumstativ. Kolfiberstativen är lämpliga när man måste bära runt på dem. I en studiomiljö gör de ingen direkt extra nytta.

Trä är även det ett flexibelt material som inte blir kallt på samma sätt som metall. Trä går dock inte att forma på samma sätt som kolfiber och aluminium (exempelvis som rör och profiler) vilket gör att trästativ ser lite annorlunda ut i konstruktionen. Trästativ brukar vara förhållandevis dyra, kanske ofta för att de är handgjorda och vänder sig till en mindre marknad. De som använder trästativ brukar dock vara mycket positiva till dem. Ett trästativ kräver lite mer skötsel än ett aluminium- eller kolfiberstativ. För att hålla så ska man lacka dem eller olja in dem så de inte tar skada av fukt.




Det finns även stativ i andra material som till exempel plast, men var uppmärksam på att till exempel plast inte är särskilt hållbart i bensektioner och liknande. Detaljer på stativ kan vara gjorda i material som plast, mässing eller kevlar. Huvudsaken är att det är hållbart och inte kärvar i onödan.

Stativsystem

Många tillverkare erbjuder stativsystem där man köper lösa komponenter och sätter ihop. Vanligtvis rör det sig om ben och huvud separat. Men i vissa system är även mittpelaren en komponent. Man kan ofta komplettera med andra saker som panoramaplattor, panoramahuvuden, vattenpass och mycket annat. Det kan vara värt att kolla om det stativ man tänkt köpa ingår i ett system. Det går ofta bra att kombinera olika delar från olika tillverkare då de flesta använder standardskruvar och gängor. I princip finns det två dimensioner på dessa, 1/4 tum och 3/8 tum. Den första är samma som stativgängan på vanliga kamerahus och den andra finns även den, fast ofta på lite större kameror. Den senare är också de som stativhuvudet brukar vara fäst i benen med i många system.

När man funderar på att införskaffa ett stativsystem måste man kontrollera den maximala vikten de individuella komponenterna klarar av. Tänk på att när du tittar på den maximala belastning benen klarar av så måste du räkna med huvudets vikt, inte bara kamerans och objektivets.

Ben

Så gott som alla stativ har ben i flera sektioner. Vanligast är tre eller fyra. Ju färre sektioner desto stabilare konstruktion även om skillnaden ofta är ganska liten. Fördelen med fler sektioner är att stativet blir mer kompakt när man fäller ihop det. Nackdelen med fler sektioner, förutom stabiliteten, är att det tar längre tid att fälla ut respektive ben då man har fler lås att hantera.

Bensektionerna har lås för att låsa dem i ett visst utdrag. Det finns tre huvudsakliga typer av lås, spännen (ibland kallat snäpplås), skruvlås och vingmuttrar. Olika tillverkare brukar ha valt den ena eller den andra lösningen även om det finns tillverkare som erbjuder flera olika varianter på sina stativ.

Spännen går ofta snabbt att hantera och det är lätt att se om benet är låst eller inte men kan vara ljudliga och det finns en viss klämrisk. Vissa typer av spännen måste också justeras för att ge optimalt grepp och detta kan förändras med tiden så man måste justera om dem.

Skruvlås har fördelen att man kan lossa dem lite grann medan ett spänne ofta bara går att lossa helt, vilket är en fördel om man ska göra småjusteringar och inte vill att hela utrustningen ska åka i backen om man inte lyckas hålla i den ordentligt. Skruvlås kan dock vara svåra att hantera när det är kallt ute, de kan slå sig och vara svåra att vrida eller är besvärliga att hantera om man har tjocka vantar. Men det här är generaliseringar. Det finns spännen som är mjuka och inte klickar i ljudligt och det finns skruvlås som är snabba att hantera. Det handlar mest om vilken typ man tycker bäst om så i den här frågan får du gå till din fotohandlare och titta och prova på olika varianter.




En tredje variant som inte är lika vanlig på stativ för kamerabruk men vanligt förekommande på stativ för belysning, är en vingmutter. Dessa är tänkta för studiobruk och inte något som direkt kan rekommenderas som snabblås även om det finns fotografer som byter ut snäpplåsen mot en vingmutter då mekanismen för låsningen ofta är densamma på dessa två modeller.

Vingmuttern ligger någonstans mellan spännen och skruvlås. De går att släppa på lite grann, och sig sällan som skruvlås och är en väldigt enkel konstruktion. Det finns dessutom nästintill ingen klämrisk. Det låter som om det bara är fördelar med vingmuttern, men det finns en stor nackdel: de är inte är särskilt snabba att använda. Man måste ofta vrida flera varv på vingmuttern för att lossa helt och man kan av misstag skruva för mycket och få ut hela vingmuttern. I studiomiljö är detta ofta inget problem, där kan det till och med vara önskvärt att det är svårt att lossa prylarna. Ute i fält så är det ofta bekvämlighet och snabbhet som får bestämma.

Benen går på de mer avancerade modellerna att ställa i olika förbestämda vinklar, ofta tre-fyra olika. Det kan vara bra om man står på något ställe där man inte kan placera benen exakt där man vill.




På vissa modeller kan benen dessutom gå ut i spagat. Det möjliggör att du kommer nära marken om du vill ta bilder av blommor eller om du ska ligga ned men vill ha kameran stabil. Tänk på att mittpelaren kan förhindra att kameran kommer alltför nära marken, så bara för att benen går ut i spagat betyder det inte automatiskt att du kan få kameran nära marken. Mer om detta i sektionen om mittpelare.

Vissa stativ har stag mellan benen för att ytterligare bättra på stabiliteten. Dessa stag omöjliggör också ofta att stativbenen kan ha mer än en vinkel. Dessa stag är vanliga på professionella stativ avsedda för tunga videokameror i studiobruk där man har plant golv, men också på små billiga modeller som skulle vara väldigt instabila utan dem. Stativ avsedda att användas i terräng vinner inte mycket på att ha stag. Avsikten med stag är att ett stativ som står på plant och glatt underlag inte ska kunna kollapsa om benens gångjärn skulle ge vika.

Om inte fäller ut alla sektioner på benen fullt ut, se då till att den sektion med smalast bendiameter är den som du fäller ut minst, för att bättra på stabiliteten.

Ibland är bensektionerna graderade så att man lätt ska kunna få samma längd på alla ben. Detta är en smart finess men bör inte påverka ditt val av stativ vid köp, då det går mycket lätt att märka upp benen själv. Dessutom kan man åstadkomma detsamma utan märkning genom att fälla ut ett ben till önskad längd och låta det ta mark för att därefter släppa ut de övriga utan att sära på benen. Fördelen med detta sätt är att det man inte ens måste titta på någon markering för att få samma längd på dem.

Modeller av ben formade som rör är vanligtvis stabilare än pressade U-profiler.

Mittpelare

Mittpelaren är som tidigare sagt den instabila delen på ett stativ. Det är ganska naturligt då ett ben alltid står mindre stadigt än tre ben. Men mittpelaren fyller en viktig funktion ändå. För småjusteringar i höjdled är den betydligt behändigare än att förlänga alla benen. Men grundtanken bör vara att du ska ha lämplig höjd utan att använda den. Sedan kan det finnas tillfällen då man behöver det där lilla extra för att komma upp och få en bra kameravinkel. Då är det bra att ha marginaler.




Effekten i bilden är medvetet överdriven för tydlighets skull i detta lilla format.
Mittpelaren finns ofta i två varianter, snabb (eng. rapid column) och med växel/vev (eng. geared column). Återigen är det en smaksak vad man föredrar. För tunga kameror är vev onekligen trevligt då man slipper lyfta hela utrusningen själv för små justeringar.
En vanlig mittpelare av snabbvariant går dock ofta att ta bort om man vill gå ut i spagat med stativet, något som annars mittpelaren förhindrar på vanliga modeller. Inte sällan finns då någon form av ersättningsmekanism för att kunna fästa stativhuvudet direkt på stativet utan mittpelaren.

Det finns även varianter där man kan vända mittpelaren upp-och-ner om man vill komma riktigt nära marken, eller vända den på tvären om man vill komma åt från sidan. I det senare fallet måste man dock ibland komplettera med en motvikt för att inte hela stativet ska bli obalananserat och därmed mer instabilt.

För vissa fotografer är det viktigt att kunna vända på mittpelaren, för andra spelar det mindre roll. Fråga dig själv vad du är ute efter och tror dig behöva.

Huvud

På stativets ben sitter ett stativhuvud. På billigare stativ är detta ofta fast och går inte att byta. På de dyrare stativen som ingår i ett system får man köpa det separat. Det finns två huvudtyper av huvuden, kulled (eng. ball head) och videohuvud eller växelhuvud (eng. 3-way head). Vilken man föredrar är nog den största skillnaden i smak när det kommer till stativ. Det finns för- och nackdelar med båda och mycket hänger på vad man jobbat med tidigare.




Kullederna är enkla att hantera då man med ett vred hanterar alla tre frihetsgrader på rörelser. Kulleden brukar vara favoritvalet bland majoriteten stillbildsfotografer. Det har dock en stor nackdel, och det är just att man inte kan låsa kulleden i en dimension och röra fritt i de övriga. Vissa lite större modeller av kulleder har även en panoreringsfunktion för att kunna vrida själva huvudet på stativet utan att lossa kulan.
Storleken på kulan avgör hur tung belastning du kan utsätta den för. Enkelt sett så gäller att ju större kula, desto större kamera/objektiv kan du montera. Större kulor brukar även vara lättare att hantera när du har tunga vikter på och vill göra små justeringar.
Det finns en speciell typ av kulled som ser ut som en joystick. Tanken är att man integrerar låsningsvredet i ett handgrepp så det är lätt att hålla i kameran/kulleden och göra justeringar. Det är en smaksak om man tycker om denna konstruktion.

Videohuvudet eller växelhuvudet (i viss litteratur även kallad panoramahuvud, ej dock att förväxla med nedanstående) är den andra stora typen av stativhuvud. Den har ofta tre vred, en för varje axel och lämpar sig mycket bra då man måste kunna panorera i någon riktning men vill ha de övriga låsta. Det finns även en variant där man bara kan panorera och tilta upp och ned (inte vicka från sida till sida). För videoproduktion är denna sista kanske mest vanlig av förklarliga skäl, och därav även namnet. Vissa arkitektfotografer föredrar växelhuvudet då man arbetar med att få linjerna rätt och då ofta kanske bara vill justera i en ledd. Den uppenbara nackdelen är att man måste vrida på tre olika vred, som sitter på olika ställen på huvudet, för att kunna komma åt alla justeringar. Dessutom brukar dessa vred sticka ut en bit vilket gör att hela konstruktionen blir lite mer skrymmande när man ska bära runt på den.

Panoramahuvud

En tredje typ av huvud är det äkta panoramahuvudet. Dessa är oftast mycket specialiserade huvuden där man kan göra finjusteringar för att eliminera parallaxproblem som uppstår när man roterar sin kamera. Därefter kan de panorera i en riktning, oftast sidled, utan att rubbas i de andra. Ibland har de lägen för vid panorering för att jämnt täcka hela fotograferingsområdet. Dessa huvuden är väldigt specialiserade och ställs in för en viss kamera/objektiv-kombination åt gången. Vissa huvuden lämpar sig bara för cylindriska panoraman, medan andra klara av 360 graders sfäriska panoraman. Dessa huvuden brukar vara ganska dyra och används i princip bara av panoramafotografer som lägger samman flera exponeringar till ett panorama.

Sättningar när man drar åt

Ett bra kamerahuvud, oavsett modell, ska inte sätta sig när man drar åt låsvreden. Tyvärr så är det långt ifrån alla som är så bra. Det gäller att vara uppmärksam på detta när man låser sitt huvud. Risken är annars att man råkar ta en bild där man missar lite av det så noga utvalda motivet. Stora hävarmar, små glapp och spel i konstruktionen av låsvred kan öka risken för detta. Även om man monterat tung utrustning som man försöker "hålla emot" innan man låser kan öka risken. Mycket handlar om handhavande.

Snabblås (eng. quick release)

Snabblåsplattan (ibland även kallad snabbfäste eller snabbkoppling) är nog den finess jag uppskattar mest hos mitt stativ. Tanken är att du sätter fast en liten platta på din kamera eller ditt objektiv. Denna platta fäster snabbt och lätt i ett fäste på stativhuvudet där den "klickar" fast.




Fördelen med snabblås är att det går lätt att få dit och ta bort kameran, samt att den sitter säkert. Risken för att du ska tappa kamerautrustningen när du försöker skruva fast den vid stativet minskar dramatiskt.

Har du flera kameror/objektiv med stativfäste kan du ha flera plattor till dem och lätt byta mellan dem på stativet.

Snabblåsplattorna finns i olika utföranden, vanligtvis rektangulära och hexagonala, och storlekar. Ju större kamera desto större platta lämpar sig. Vissa plattor har en stoppklack som gör att kameran inte kan vrida sig på plattan. Dessa plattor är ofta specialtillverkade för en viss typ av kamera eller objektiv. Många har också en extra låsmöjlighet där man med hjälp av en liten skruv kan få plattan att sitta mer "permanent" i kameran/objektivet.

Det går att köpa en adapter som är ett löst fäste med snabblåsplatta till ett stativhuvud som saknar denna funktion. Men det blir extra saker som ska skruvas fast på stativhuvudet. Mitt råd är att köpa ett stativhuvud som har snabblås direkt från början istället. Man brukar inte ångra sig när man väl har en sådan och vilja gå tillbaka till vanligt stativhuvud utan snabblås.

Tillbehör

Det finns en mängd tillbehör till stativ som kan vara praktiska. Vissa av dem kan man tillverka enkelt själv, andra följer ofta med när man köper stativet.

Benvärmare
Vi lever i ett kallt land och ett aluminiumstativ blir väldigt kallt även när det inte är minusgrader ute. Benvärmare är någon form av skydd, ofta i skumgummi eller neopren som lindats runt benet på stativen för att göra dem mer greppvänliga, mindre kalla och mjukare. Förutom att de är trevligare att hålla i ur köldsynpunkt så gör vadderingen att de är trevligare att slänga över axeln.

Benvärmare finns på vissa stativmodeller men går att köpa löst. Man kan lätt tillverka sig egna om man vill spara en slant. Ett sätt är att köpa rörisolering. Det finns i olika tjocklekar, avsett för olika dimensioner på rör och ibland redan försett med dubbelhäftande tejp för att sitta still på röret/benen. Går att köpa i fack-/bygghandeln. En annan lösning är att skaffa lindningstejp som man brukar ha till racket, hockey- och bandyklubbor. Med eltejp så fäster du lätt rörisoleringen eller lindningstejpen.

Fötter
På vissa typer av underlag, främst steniga eller mjuka, kan spikfötter få stativet att greppa bättre och stå mer stilla. Det finns också speciella grässpikar med en liten trampklack för att trampa ned den 5-10cm långa grässpiken i gräsmattan. Denna senare är väligt speciell och kan knappast anses tillhöra den vanliga kamerautrustningen.
Om spikfoten är avsedd för utomhusbruk så är gummifoten avsedd för inomhus och allroundbruk. Den fäster bra på plana material, som glatta golv. Utskruvbara spikfötter brukar ha en gummifot som döljer spiken när den är inskruvad. Gummifoten brukar vara gjord av ganska mjukt gummi. Vissa gummifötter är platta med kulled, andra koniska och fasta. Det finns även varianter som är gjorda i lite hårdare plast avsedda för allroundbruk. En fördel med hårdplastvarianten är att de går att skjuta runt på blanka golv medan gummifötter måste lyftas. Det förstnämnda kan vara fördelaktigt när man vill gör småjusteringar i placeringen av stativet.




När det är riktigt löst underlag kan man montera på snöskor eller trugor. Dessa gör att stativbenen inte sjunker ned i underlaget lika lätt.


Bärrem/väska
Stativet måste bäras på något sätt. Om man inte väljer att hålla den i handen hela tiden eller spänna fast den på den övriga packningen återstår att ha en separat bärrem eller väska till den. Fördelen med väska är att man skyddar stativet, bland annat från smuts och fukt, och risken för att fastna blir mindre. Dock så kan det vara lite långsammare att plocka fram. Vissa stativ har fästen för bärremmar, men ibland gör dålig konstruktion av bärremmarna att de kan vara långsamma att använda sig av. Dessutom brukar tillverkarnas egna remmar ofta vara ganska enkla. Att anpassa en bärrem så att den passar brukar vara trivialt och då kan man hitta sig en bärrem till kameraväska som är vadderad för komfort och gummerad för att ligga bättre på axeln. Dessa kan också vara betydligt billigare än originaltillbehören!

Alternativ

Om man nu märker att inget av dessa stora stativ är ett rimligt alternativ, vad kan man då göra? Dessa är inte tänkta som ersättning för stativ utan snarare som komplement när man inte har något bättre.


Småstativ/bordsstativ
Det lilla stativet eller bordsstativet kan komma till användning. Kanske finns det något att ställa stativet på, som en stor sten eller ett rastplatsbord. Bara för att det är litet så är det inte värdelöst, men man måste vara lite mer kreativ. Dessutom får man räkna med att dess tillkortakommanden inte alltid går att övervinna.





Klämma (eng. clamp)
Finns det lyktstolpar, parkbänkar och cyklar i närheten kan man fästa en klämma i dem och sätta fast ett stativhuvud i klämman. Det finns färdiga klämmor att köpa från stativtillverkare, men det går även att göra en egen genom att skaffa en sådan klämma som man använder för att hålla fast svetsgods med, borra ett hål i ena handtaget och sätt fast en liten kulled med en skruv.




En sådan klämma kan även vara lämplig när man har ett stativ som inte går att få ned i spagat. Genom att fästa klämman längst ned på ett stativben kan man montera kameran nära marken ändå.


Bönpåse (eng. bean bags)
Fyll en tygpåse med ärtor eller bönor. Nu kan du lägga kameran på påsen mot ett ojämnt underlag och få den att ligga i nästan vilket läge som helst utan risk för att den ska vingla till eller skadas mot underlaget. Ska man använda påsen i fuktiga miljöer kan man ersätta ärtorna med plastkulor eller plastpärlor.


Snöre/skruv
Finn en skruv som passar i kamerans stativgänga och fäst ett snöre i skruven. Snöret skall ha en ögla i motsatt ände och vara så lång att du får in foten i öglan och kan stå raklång med kameran i redoläge. Genom att spänna snöret nedåt med foten och trycka uppåt med armarna mot ansiktet kan du uppnå lite ökad stabilitet. Kanske inte det mest optimala men ett av de allra billigaste alternativen som ändå funkar med lite övning. En ännu enklare variant består av ett snöre med två öglor, där den övre öglan fästes över objektivet, närmast kamerans objektivfattning. Mycket enklare än så kan man inte göra.

Enbensstativ (eng. monopod)

Det här är ett tillbehör som förtjänar en egen sektion. Enbensstativet är ett långt utfällbart stativben med fäste i ena änden. Enbensstativet är utmärkt när du behöver lite extra stöd. Kanske har du ett tungt objektiv och det är jobbigt att hålla det på fri hand. Korrekt använt kan man komma väldigt långt med ett enbensstativ.




På enbensstativet behövs normalt ingen kulled eftersom man kan luta själva benet som man vill. Däremot kan det vara en fördel om man kan vricka på leden åtminstone i en ledd för att kunna räta upp kameran eller för att kunna ta bilder i porträttformat. Det finns lite enklare kamerahuvuden, så kallade tilt-huvuden, för detta ändamål. Ett användningsområde är när du kanske inte har enbensstativet lodrätt utan snett framåt, från dig, för att "spjärna emot" och få stöd. Kan du dessutom luta dig själv mot en vägg eller ett träd kan du få det ganska stabilt.

Vissa enbensstativ kan även användas som vandringsstav när du är ute och promenerar och ibland använder folk ett enbensstativ genom att ha det helt ihopfällt och sätta foten i skärpet eller byxlinningen. Då får man lite extra avlastning.

Fördelen med enbensstativet är att det är lättare och går snabbare att sätta upp. Du kan också ta med det och använda på ställen där normala stativ inte får eller kan användas. Nackdelen är att det inte är ett fullgott stöd i bemärkelsen att den står för sig själv, som ett vanligt stativ, utan mer ett hjälpmedel för att bättra på det stöd du som fotograf ger kameran. Trots detta är det ett tillbehör som förtjänar en tanke.

Sammanfattning

Det finns många olika lösningar på att skapa en stabil plattform för kameran och mycket handlar om vilka krav man har, mycket baserat på den övriga utrustning man använder, vilken typ av fotograf man är och eget tyckande.
Därför är det ganska naturligt att det inte finns ett stativ som passar för alla och i alla lägen. Istället får man se sig om vad man behöver och hur mycket man är villig att kompromissa.

Länkar

Nedan finns länkar till några tillverkare. Några av de vanligare märkena är Manfrotto (marknadsförs i USA under namnet Bogen) och Gitzo. Även Slik och Velbon är välkända namn, med många lite mindre stativ i sitt sortiment. Det finns dock många tillverkare som tillverkar smådetaljer och även några som inte verkar ha någon hemsida, exempelvis Arca-Swiss. Ytterligare mycket går att hitta hos en välsorterad butik som till exempel B&H i New York. Deras katalog och utbud är mycket omfattande. Observera att även om länkarna nedan leder till en produktsida från en tillverkare betyder det inte att det automatiskt finns en svensk distributör eller att sakerna alltid går att få tag på hos din lokala fotohandlare.

Manfrotto
Gitzo
Slik
Velbon
Giottos
Stabil
Feisol
Kirk
FLM
Really Right Stuff
Foba
Markins
Acratech
Wimberley
Kaiser
Cullman
Benbo
Bilora
Sachtler
Linhof
Berlebach
Novoflex

Tack

Vill rikta ett tack Stabil som gav tillstånd att använda bilden på deras trästativ i denna artikel. Bilden kommer från deras webbsida. Vill även rikta ett tack till alla som hjälpt till att ögna igenom artikeln.
Inspiration till detaljskisser och illustrationer kommer bland annat ur kataloger och produktbilder från Manfrottos, Gitzos och Arca-Swiss.