Kallt , kallt inget att göra ?

Idag på morgonen  kring 0930 var det mer än lovligt kallt.Förresten dom senaste dagaran har termometern visat konstant under minus - 25 grader.

Vad ska man hitta på ? Var ute en kort sväng  med kameran runt omgivningen, men fann för gott att gå in igen innan ögonen isa igen.

Men precis då kom jag ihåg konstnären Tora Rensgard´s bild-tänk om man fick grannfruarna att  rusa ut, bara ett kort ögonblick i bara hullet och rulla runt i snön.. och jag knäppte och knäppte...

Var detta möjligt ? Efter en kort stunds betänketid insåg jag det omöjliga, så mycket pengar har jag inte, så jag gick in  och la mej på soffan istället.Man kan ju fantisera  om det iallafall...

Kodak filmen i den gamla kameran

IBLAND har det hänt att jag hittat en kvarglömd film i en kamera.Ett par gånger i mina egna, vilket iofs är ett oroande tecken,men oftast i någon annans  då jag roar mej med att "buda in" gamla rariteter från en fotografiskt svunnen era.

I en  Kodak Folding Brownie six-20,tillsynes en välmående bälgkamera trots alla åren, satt en snyggt indragen 120 rulle av märket VerchromePan.Vad kunde måntro dölja sig i den rullen? Verichrome Pan som inte är en diafilm,vilket man kunde tro av namnet, är en svartvit film som 1956 ersatte den tidigare utan tillägget Pan.

Således borde både kameran och rullen vara minst 50 år gamla vilket väcker nostalgiska "nyfiken vibbar".Att lämna in rullen på framkallning efter så lång tid är ju iallafall om man girigt  räknar allt i kronor, ett risktagande.Resultatet  kan vara värdelöst eller också superintressant-om man själv finner sånt här intressant.

Medlemmen på FS-Rolf Berntzen med egen firma och labb fick uppdraget på vinst och förlust, och resultatet blev högt  över förväntan som ni själva kan se.Men vilka är barnen på filmen? Det verkar vara en  examensdag.  Är det pappan som hållit i kameran och som finns med på en annan bild?

Spännande frågetecken hopar sig.Finns det möjligen någon av FS tusentals medlemmar som känner igen något?.Iallafall ska jag försöka få tag i säljaren och höra om han eller hon vet något om kamerans ursprung.

Har ni andra FS medlemmar nåt liknande att berätta om?

Här följer några  6x9 bilder ur den gamla Kodak Verichrome rullen:

examensdag?

När cirkusen skulle komma

Mijares Schreiber..

Ett av mina starkare barndomsminnen un der tidiga sommarperioder var när cirkus Mijares Schreiber förvarnade sin ankomst till orten.Inte för att jag minns ,kanske på grund av begränsad familjeplånbok,att jag upplevde  den fascinerande föreställningen mer än en gång,men oj  så spännande det var.Det  mest bestående  intrycket var livs levande stora tigrar och den Tarzan liknande domptören men också den häftiga cirkusorkestern  som redan då gav mej musikaliska vibbar.

men nästan lika spännande  för oss ungar var  faktiskt affischeringsbilen som ett par veckor innan passerade som förtrupp genom byn och såg till att de  fantasifulla färgglada affischerna med clowner ,tigrar och lejon kom upp på laduväggar och stolpar intill vägen.Dom hundratals spikklamrarna omöjliggjorde alla försök att plocka ned en affisch vilket säkert hägrade för många av oss.

Sen  så småningom som grädde på moset,om man hade tur att få se det,kom den bilburna cirkustruppen genom byn med sina lastbilar och husbilar med fantasieggande målningar ovanpå.Vilken upplevelse! Längst fram minns jag körde en maffig amerikanare med troligtvis direktörskan, den legendariska  artisten Baptista Schreiber med sin mexikanska man Chuy Mijares. 

Paret turnerade i hela Europa med sin stora cirkus men hade faktiskt sitt säte i Karlskoga om vilket man på  nätet kan läsa  om ,och i övrigt deras intressanta liv.Men vi ungar såg i karavanen inga elefanter eller hästar, dom kom säkerligen per järnväg till det aktuella samhället Övertorneå, där järnvägen för övrigt upphörde.Däremot var det visst folkfest när djuren skulle ledsagas från järnvägen upp till platsen för cirkusen.

Cirkus Mijares Schreiber var för en fantasifull liten kille som jag en jättegrej och jag ville inte vara sämre utan målade egenhändigt  reklam nästan utan stavfel på min trampbil och trampade högljutt genom byn för att visa upp mitt verk..

Ja herregud,

 för många år senare åkte den lätt sargade trampbilen fram igen från härbret,då var det dags för bl.a. min systerdotter att använda den, fortfarande med  påmålad reklam,och den bifogade bilden  ovan i svartvitt från 1950 talets mitt, får därmed sätta punkt för den här lilla berättelsen.

1955 års fototids bläddring

Ju mer  tiden(eller åldern ) lider desto intressantare är det som hobbyfotograf att kika in i hur det var förr.I hedervärda  tidningen Foto från 1955 ,hittar man  en del roliga fraser, exvis istället för som i 1949 års upplaga där det stod att läsa "när skola vi få fofografera i färg?" så hittar man 6 år senare en annons från Molanders  med rubriken "Rekvirera vår färghandbok, priset 2 kr  kan insändas i 25 öres frimärken!"

1955 var ett fotorikt  år, en fotograf vid namn Anna Riwkin gör ett reportage från ett zigenarläger  utanför Örebro.Jodå, man fick då säga zigenare ,i samma årgång  fotograferar Folke Hellberg lappkonstnärens Nils Nilsson Skums begravning ,att säga lapp då var inte heller fult .På en annan sida kommer en Mercedes ångandes

och

på en annan sida sitter Anders Sandrew, den store biodirektören och poserar framför en annan Anders fine art nude skapelse

En tjejfotograf gräver ner sin modell i sanden före tagning,de du  Alexander Bergström,där ligger du i lä

Minsann är det inte herr Brynner med  hår och kameran i högsta hugg,vem ska fotas, kanske Sophia på motstående sida..

Men visst fanns färgfilmen till allas glädje

 för  den var efterlängtad och  knuffade den den svartvita till en  andra plats  eller möjligen trea för nu hade Kodak  fått vind i seglen med sin   diasucce film Ectachrome.Digitalundrens tid var inte inne än på långa vägar...

Ingen Leica men min Hexi gjordet det , och jag fixade uppdraget !

Jag var nyfyllda 16 år,fotointresserad och innehavare av en egen kamera.Enklast av det enkla i det nya materialet  i kamerabranschen-nämligen plast.Den kan inte ha kostat mer än en tjuga,då den kom ut i mitten av 1950 talet.Vem som betalat den vet jag inte,det kan knappast  ha varit jag själv.Min äldre bror hade en  finare Zeiss Nettar,men den var liksom han själv upptagen på annat håll.

För det pirrande  kommande fotouppdraget fick jag nöja mej med min plastkamera,men den såg ganska häftig ut,istället för en bälg skruvade man ut ett grovgängat plastobjektiv,där det på nedre kanten stod "Tricomat 6,5 cm",vilket skulle  kunna betyda 65 mm br'ännvidd.Kameran  som är avsedd för 120 film lever kvar på min  samlarhylla och ser ut så här 

 min  Hexi

Nu till den sanna solskenshistorien som dök upp i skallen efter 51 år!

Tidningen Haparandabladet med sin redaktion i nämnda stad hade något stort på gång.Ett estländsk par  med efternamnet Kuldkepp, som  brådstörtat från kommunismens järngrepp flytt till Sverige 1944  hade efter  hela 15 år äntligen fått ryssarna att   släppa parets son som  blevkvar sen 2 månaders ålder, växt upp och fostrats  hos sin mormor  i Etsland.Den sagolika återföreningen skedde i Helsinfors där sonen Peri efter 15 år får återförenas med mamma och pappa och sina nya syskon.Allt enligt tidningens uppgifter.

Via tullen i Torneå och Haparanda skulle familjen före hemresa till Stocholm besöka det kända utsiktsberget i byn Luppio.Min mamma som  på den tiden skötte televerkets byaväxel tog emot ett samtal från tidningen som undrade om någon "fotograf i byn" kunde möta upp den estländska familjen och ta några bilder. 

Någon fotograf i byn fanns inte utom lilla jag med min Hexi.Man fick veta den ungefärliga beräknade tidpunkten för familjens ankomst så jag laddade kameran med 120 film,förmodligen brorsans,och traskade iväg mot utsiktsberget ett par km längre bort.Som moraliskt stöd tog jag med mej bästa kompisen Olle.

Luppioberget,ett känt utsiktsberg vid gränsen mot Finland ger fantastiska  vyer in på svensk och finsk sida.Efter ett par timmar,kanske tre ,så kommer det vandrandes  uppåt en familj på två vuxna och tre barn.Huvudpersonen ,pojken  förstod jag var han som var i min egen ålder men betydligt längre än jag.Vad jag sa minns jag inte,men troligen var jag så nervös så jag skakade.Ett litet samtal uppstod säkert och jag sa att jag var "Haparanda bladets fotograf".Det var väl att ta i men samtidigt växte jag säkert en tum på stället.

Min Hexi kan inte misslyckas,det finns tre knappar att väja på,varav en är avtryckaren.

Bland mina papper dök  51 år senare  bilderna  och tidningsurklippet  upp.Tiden har satt sina spår  på både tidningspapper och fotopapper liksom även minnet,men den här händelsen minns jag solklart.Filmrullen måste vara framkallad hos tidningen .Men kolla lyckan hos familjen Kuldkepp ,den går inte att ta miste på..

artikeln nedan

 Men det är  inte slut här !

Inför bloggen tänkte jag,kan jag verkligen klämma in bilden med personerna utan medgivande.Internet är ett fantastiskt redskap.Jag hittade ett telefonnummer  i Sverige på Peri Kuldkepp,huvudpersonen i storyn.Efter 51 år pratar vi med varandra igen.Han blir glad och mycket mycket förvånad,och jag lika glad och rörd.Visst,  grönt ljus för bloggbilder.Samtalet blev i all hast,men vi har etablerat kontakten

och nu kära bloggläsare är min blogg slut för denna gång.