Vem minns Sven Hörnell?- jag gör det

Under 1980-90 talet hände det otaliga gånger att jag och min sambo tog bilen och åkte norrut till Abisko området,oftast i fotografiskt syfte.För inkvartering valde man  Abisko men även stugorna kring Björkliden var lockande.

Området  är för en friluftsälskande fotointressent nästan magisk och det ständigt växlande ljuset fascinerande.Eftersom E10 an eller järnvägen skär igenom den storslagna naturen med branta fjäll,djupa dalgångar och allt intill det imponerande Torneträsk,kan naturen inte upplevas annat än vackert än om vädret inte visar sin bästa sida. Men det är förstås min allra högst personliga uppfattning.

Att kunna färdas till dom olika  fotografiska smultronställena mellan Abisko och Riksgränsen och strax över på andra sidan gränsen till Björnfjell är ett sant privilegium för den bilburne och tråkigt nog omständigt och nästintill omöjligt för tågresande  fotoentusiasten som vill uppleva exvis Silverfallet,Kärkevagge, Rallarkyrkogården eller nåt av dom andra spännande fotoobjekten inte alls långifrån allfarvägen.

Alla egna naturupplevelser toppade man sen med det bästa i Riksgränsen-nämligen Sven Hörnell och hans makalösa bildpel i Hörnell husets specialinredda filmsal för panorama och dess 21 st synkade Hasselblad projektorer.Inte bara de fascinerande bilderna gav ett bestående intryck ända in i ryggmärgen utan även Hörnells ödmjuka framtoning under visningen.Hade man oturen att inte personligen träffa denne fjällvärldens  fotonestor,så skötte hans hustru Kristina föreställningen som trollband vem somhelst,fotograf eller inte,och bildspelet gästades dagligen i stora skaror av såväl utländska som svenska besökare.

Om Sven Hörnell kan man  hitta detaljer på nätet och i hans mäktiga böcker,men den innersta känslan förmedlades genom hans vackra och gripande bilder.När hans knän inte längre var starka nog efter decennier  av vandringar med kameor och packning övergick han till att flyga och samtidigt med eget konstruerat kamerafäste själv fotografera från luften,där från dessa tillf'ällen många av hans makalösa bilder i fågelperspektiv skapats.När  med tilltagande ålder inte heller detta var möjligt  var det hustru Kristinas tur att ta flygcert och Sven kunde fortsätta att fotografera från luften.Hörnells vardag var före det digitala genombrottet men han hade med all säkerhet tagit till sej  den nya tekniken.Men-

en dag hösten 1992 avled Sven Hörnell under en vandring på fjället i närområdet.

Ett stort personligt och fotografiskt tomrum uppstod i Riksgränsen och kanske så förblir.Det kända Hörnellhuset uppförd i motto - foto i centrum med filmsal,ramverksatd,utställningssal  m.m  är numera omvandlad av nya ägare till vanlig diversehandel.

men ett kärt minne av Sven Hörnell lever kvar och likaså de i naturen otaliga spännande platserna för den intresserade fjällfotografen-än så länge..

EPISKOPET

Vissa minnen från  riktigt unga år poppar upp ibland initierat av nåt man läser eller ser.Jag kommer ihåg från folkskolan,det lilla mystiska rummet i änden på korridoren som alltid var låst,utom en gång och då på rasten så gluttade man lite på dörren,utan att våga gå in ,men oj så spännande saker det fanns där.

Sen hände det en gång.Läraren utsåg mej och en anna kille,vi gick i  sexan,att låsa upp och hämta  episkopet. I raketfart sprang vi iväg och låste upp dörren,nu skulle vi minsann undersöka det mystiska rummet.Väggarna hade hyllor med allehanda prylar och pappershögar.Mitt på golvet stod ett jätteställ med skolplanscher,dessa fantastiska målningar på fåglar,  djur,bibliska motiv m.m. som idag betingar samlarvärde.Det nästan kalla rummet doftade papper.

Där stod den-den stora apparaten  mitt på golvet  med ett skynke över sej med  fabriksmålad text-Episkop.Men vi visste vad det var,då läraren en gång tidigare släpat in den stora mojängen till klassrummet och visat boksidor uppförstorade  mot ett vitt skynke på väggen.Den var tung,vi hade all möda att få in den i klassrummet.Stor,svart med frostad metallisk hölje och sannolikt med Carl Zeiss optik.Det var en höjdarstund att få se stora bokbilder på väggen!

Sedermera har jag förstått att  apparaten klassats till antikföremål och försvunnit ur hanteringen, tills  jag helt nyligt i en fotosajt på internet hittade - gissa ,jo Episkopet!!

Kära fotoläsare-så här ser ett Episkop ut idag:

Ha en bra dag !

Digitalfotot luktar inte

Jodå,jag äger till slut  en digitalkamera trots att jag betraktas som en hopplös analogist.Den lilla Nikon leksaken levererar förvånadsvärt fina bilder,skärpan är nästan aldrig dålig och allt är ju så enkelt.

Men varje gång jag tar med mej enbart det lilla underverket så spökar mitt fotosamvete för alla  rullfilmkameror  mer eller mindre gamla som  får stå kvar uppradade på hyllan.Zeiss Ikon,Agfa Billy´n, den underbara Spotmatiken,ryssen eller dom nyare Minoltorna sen 1985, som  exempelvis 8000i´n som berett mej så mycken glädje.Men faktum är att digitalen och allt med den  har hejdat,åtminstone temporärt  mitt fotointresse.Håll upp,sikta ,tryck, kolla ,radera,håll upp,sikta kolla-är det fotografi det? Jag har slutat tänka foto..

Men det finns tack och lov botemedel för den här otäcka bacillen. När man går in på fotosidans retro pool eller andra liknande sajter, så känner man hur den gamla fotokänslan  sakta smyger sej  på en igen.Underbara fotografier tagna med  fungerande kameror  för   6x6 eller 6x9 format  i apparater som hör till museiklassen för längesedan,men vilka bilder ! Kul att det finns personer här som strävar  att  vidmakthålla  den fotografisk historien.

Dom ,alltså bilderna är inte skarpa,inte komprimerade,eller justerade  men luktar fotografi, inte från blaskandet i källarens  inredda  fuktiga mörkrum enbart, utan  lukten i vad dom berättar och återger, en härlig bild miljö och tidsanda  vars like man  man bara kan föreställa sej fotoalbum s bilder från ett  par  tre generatioer tillbaka.Alltmöjligt glömt i historien kan  återupptäckas och återspeglas  såsom bilmodeller, klädmodet ,interiörer  med lampor och tapeter, eller titta bara på dom  lösa attribut som finns runtomkring där vissa också skvallrar om en kanske  begränsad budget eller t.om tvärtom.

Är  bilden tagen med en simpel lådkamera från camerawerk Dresden, eller rent utav med en mer dyrbar Voigtländer,eller  den gamlaklappkameran för glasplåtar?Från ett par sådana plåtar kommer bilderna nedan,upptäck och njut..

Var det bättre förr?

På en loppmarknad hittade jag till vrakpris 5 st kraftigt och väldigt snyggt inbundna årgångar av tidningen FOTO.Den tidigaste var från 1955 och redan då den 17:e årgången.Att bläddra i dessa  verk och upptäcka oss fotointresserades föregångare och deras alster är intressant,lärorikt och tankeväckande.

Fotografers namn som för de yngre är totalt okända och för oss lite äldre  kanske omtalade,vissa välkända men idag också i många fall avlidna fotografer,bildar ett långt  spännande fotoperspektiv,precis som från forna glasplåtar till dagens censorer i digitalkameran i själva avbildningsprocessen.

I marsnumret från 1955 hajar jag till på omslagsbilden i färg.Vilken fantastisk bildidé! Kompositionen med den liggande  nästan bedjande clownen med utsträckt arm mot ballerinan,som man endast ser benen på, ger mej nästan kalla kårar av behag och förundran..det blåa och röda markanta ljuset kommer från färgade fotolampor.

Men det fängslande motivet!Varför ser man inte dylika kreativiteter idag-eller gör man det?I bokens slut hittar jag en notis om omslagsfotografen.Måntro om han lever än idag? Namnet är C A Carlsson och var verksam på Roto Studio i Stockholm.Bilden är tagen med den nya rosade diafilmen Ektachrom i format 9x16.I ett par blygsamma rader kan man läsa redaktionens omdöme om fotografen Carlsson: "Han ser bilder i allting och har en sprudlande fantasi".

Carlson´s motiv med clownen och ballerinan känns berörande dramkomisk,men helt nylig såg jag i FS bildpool-bröllopsbilder,också en anorlunda bild som på ett sätt för tankarna till Ektachrombilden från 1955.

Det är  Özgur Engusels svartvita bild "Step to happiness".Brudens  kanske bävande  fotsteg ned på marken från bilen med vit däcksida tycker jag är fyndig och skickligt såväl som tekniskt  som kompositionsmässigt taget.En vacker bild som man bara fastnar i.

Så kanske trots allt inte allt var bättre förr.Det finns fotografer som ser det där lilla extra till bild i varadgen.