Ingen Leica men min Hexi gjordet det , och jag fixade uppdraget !
Jag var nyfyllda 16 år,fotointresserad och innehavare av en egen kamera.Enklast av det enkla i det nya materialet i kamerabranschen-nämligen plast.Den kan inte ha kostat mer än en tjuga,då den kom ut i mitten av 1950 talet.Vem som betalat den vet jag inte,det kan knappast ha varit jag själv.Min äldre bror hade en finare Zeiss Nettar,men den var liksom han själv upptagen på annat håll.
För det pirrande kommande fotouppdraget fick jag nöja mej med min plastkamera,men den såg ganska häftig ut,istället för en bälg skruvade man ut ett grovgängat plastobjektiv,där det på nedre kanten stod "Tricomat 6,5 cm",vilket skulle kunna betyda 65 mm br'ännvidd.Kameran som är avsedd för 120 film lever kvar på min samlarhylla och ser ut så här
min Hexi
Nu till den sanna solskenshistorien som dök upp i skallen efter 51 år!
Tidningen Haparandabladet med sin redaktion i nämnda stad hade något stort på gång.Ett estländsk par med efternamnet Kuldkepp, som brådstörtat från kommunismens järngrepp flytt till Sverige 1944 hade efter hela 15 år äntligen fått ryssarna att släppa parets son som blevkvar sen 2 månaders ålder, växt upp och fostrats hos sin mormor i Etsland.Den sagolika återföreningen skedde i Helsinfors där sonen Peri efter 15 år får återförenas med mamma och pappa och sina nya syskon.Allt enligt tidningens uppgifter.
Via tullen i Torneå och Haparanda skulle familjen före hemresa till Stocholm besöka det kända utsiktsberget i byn Luppio.Min mamma som på den tiden skötte televerkets byaväxel tog emot ett samtal från tidningen som undrade om någon "fotograf i byn" kunde möta upp den estländska familjen och ta några bilder.
Någon fotograf i byn fanns inte utom lilla jag med min Hexi.Man fick veta den ungefärliga beräknade tidpunkten för familjens ankomst så jag laddade kameran med 120 film,förmodligen brorsans,och traskade iväg mot utsiktsberget ett par km längre bort.Som moraliskt stöd tog jag med mej bästa kompisen Olle.
Luppioberget,ett känt utsiktsberg vid gränsen mot Finland ger fantastiska vyer in på svensk och finsk sida.Efter ett par timmar,kanske tre ,så kommer det vandrandes uppåt en familj på två vuxna och tre barn.Huvudpersonen ,pojken förstod jag var han som var i min egen ålder men betydligt längre än jag.Vad jag sa 
minns jag inte,men troligen var jag så nervös så jag skakade.Ett litet samtal uppstod säkert och jag sa att jag var "Haparanda bladets fotograf".Det var väl att ta i men samtidigt växte jag säkert en tum på stället.
Min Hexi kan inte misslyckas,det finns tre knappar att väja på,varav en är avtryckaren.
Bland mina papper dök 51 år senare bilderna och tidningsurklippet upp.Tiden har satt sina spår på både tidningspapper och fotopapper liksom även minnet,men den här händelsen minns jag solklart.Filmrullen måste vara framkallad hos tidningen .Men kolla lyckan hos familjen Kuldkepp ,den går inte att ta miste på..
artikeln nedan
Men det är inte slut här !
Inför bloggen tänkte jag,kan jag verkligen klämma in bilden med personerna utan medgivande.Internet är ett fantastiskt redskap.Jag hittade ett telefonnummer i Sverige på Peri Kuldkepp,huvudpersonen i storyn.Efter 51 år pratar vi med varandra igen.Han blir glad och mycket mycket förvånad,och jag lika glad och rörd.Visst, grönt ljus för bloggbilder.Samtalet blev i all hast,men vi har etablerat kontakten
och nu kära bloggläsare är min blogg slut för denna gång.
