En kopp Cortado

Jag skriver just nu om det som rör mig i denna stund. Att få barn var då den största glädjen. Att bli morfar är lika stor och överträffar det mesta som händer. Vi bor långt ifrån varandra men kontakterna blir mer intensiva och telefonräkningarna större. Mitt yngsta barnbarn snart 6 skickade en målning färger och kompositionen utmärkt under bilden stod Min pappa Pär. Joakims pappa dog för 2 år sedan 44 år gammal i ALS. Joakim saknar honom mycket. Men tavlan var så vacker och det berörde oss alla. Här kan en 6 årig pojke känslomässiga målning gå rakt in i hjärtat. Kan man som vuxen hålla kvar sitt känslomässiga egagemang i bildskapandet? Var någonstans försvinner det, är det all påverkan av  till exempel reklam som vilseleder sinnena förstör det man konstnärligt föddes med ? För om vi som fotografer är så engagerade så är det ju konstnärligt verksamhet vi engnar oss åt eller hur.

En annan sak som jag också tänker på Varför vill inte barn "hjälpa till hemma" antagligen därför att det dom får göra och det föräldrar bedömmer att dom klarar av är så tråkigt att det blir tröttsamt. Sedan växer barnen upp får egna barn och samma sak upprepar sig. Låt barnen avgöra hur dom lämpligen kan underlätta arbetet hemma och samtidigt få en viss erfarenhet. Ja det var vad jag sa till min dotter, ha ha sa hon då skulle alla stå och stryka. Vad bra sa jag köp tre strykbrädor ( hon har en) och låt dem stryka. sagt och gjort Nu står det 4 st strykbrädor uppradade trip trapp trull. Och stryker inte bara deras tvätt utan grannen också. Så blir barnen lyckliga och tvättet struken. Mamma kan unna sig en kopp cortado /bert