Idag, i Jönköping för 1 år sedan...

Hej!

31 januari 2020

Minns ni dagen? Inte, hände det något speciellt då?

Det var dagen det första fallet av Covid-19 konstaterades i Sverige i min hemstad Jönköping.

Första larmet om Covid-19 patient i Sverige!

Pressmeddelandena kom i stora mängder lokalt och över hela Sverige senare under dagen. Vi som visste fick inget säga, fast för oss var vår största fråga var nog snarare hur skall vi skydda oss från smittan, hur skall bilen saneras efteråt. Kunskapen då var inget mot vad vi idag vet...har lärt oss.

Föga anade vi vad som skulle komma utav detta, hur det skulle påverka allas våra liv.

Samma kväll hade vi på jobbet en After work/avtackning för en kollega som gått i pension denna dag. Det blev inga fler AW under 2020.

Gemenskap, något gott att dricka och äta. Ett recept för en bra kväll eller hur?

Visst saknar vi dessa möjligheterna att träffas på restaurang eller hemma hos varandra. Under året som gått har vi alla drabbats av Covid-19 på olika sätt. Ni har alla era historier/upplevelser och visst är många värda att berättas.

Vi på ambulansen har haft mycket att göra, vi har mött många Covid-sjuka under året eller misstänkta Covid-patienter. Minsta lilla infektionssymtom gör att vi måste klä oss som om det vore en Covid-smitta.

Så här kan det se ut på Rakel-enheten.

I stort sett alla larm med prefixet Andningssvårigheter brukar vara misstänkta Covid-patienter.

2:a vågen har varit tuff i Jönköpings län, fler patienter på Covid-IVA och på de andra Covid-avdelningarna än i våras och försommaren. Vi har haft många överflyttningar till andra län då platserna på Covid-IVA inte räckt till. Oftast med ambulans men även med helikopter och flyg.

En händelse från förra veckan hänger kvar hos mig, kan inte glömma den.

Kommer nu visa några bilder från en annan Covid-IVA transport för att illustrera händelsen(de bilderna tog jag i somras när jag fotograferade under 2 dagar på Covid-IVA).

Förra veckan mitt i natten vid kl 02 fick vi en akut resa från våran Covid-IVA. En patient, 20 år yngre än mig hade blivit akut sämre och behövde urakut till ett universitetssjukhus för att få ECMO-behandling, hens hjärta orkade inte längre. 

Här tas beslut om akut överflyttning.

Vi är snabbt på plats och lastar över patienten på IVA-båren och skall börja röra oss mot kulverten för att ta oss till ambulansen. Vi får då höra att patientens livskamrat är på väg för att få tillfälle för ett ev sista farväl...

Vi kan inte vänta 1 minut ens sägs det, hinner "hen" möta upp skyddsklädd innan vi når ambulansen får "hen" säga farväl/lycka till. Vi hinner lämna IVA och i kulverten kommer "hen" småspringande. Så medan vi skyndsamt går mot ambulansen har vi en anhörig som överöser sin livskamrat med uppmuntrande ord, gråter, ber, klappar kinden. Tankarna och känslorna bara rusar inom mig, vilken tragisk scen jag bevittnar.

Snart vid ambulansen...

Nu lastar vi, det är bråttom. Narkosläkare och narkossjuksköterskan skall övervaka/vårda patienten under färden.

Den anhöriga får ett sista tillfälle att säga något precis innan vi stänger dörren och åker. Oooh vad jag ville krama om "hen", vilken ångest, vilka känslor som är i rörelse hos "hen" och andra anhöriga. "Hen" lämnades inte ensam utan en personal från IVA höll om "hen", var med, sa inget men var där. 

Tankarna kring händelsen har följt mig. Vad hände sen, hur mår alla inblandade??

När vi på teven hör om antalet som avlidit under pandemin, över 11.500 personer blir det ibland bara siffror, man kanske tänker oh under 100 idag va bra. För varje individ som avlidit finns det alltid någon anhörig, vän, arbetskamrat som gjort en stor förlust. Det är personligt, ett stort sår, ett enda stort varför???

Idag är det alltså 1 år sedan första konstaterade fallet i Sverige. Ni kommer inte undan, i tidningar, radio och på teven kommer säkerligen mängder med reportage, filmer, bilder. Dagens JP(Jönköpings Posten) hade flera sidor med tillbaka blickar på året som gått. Många av er har säkert dokumenterat året i bild, film och skrift, för det har verkligen påverkat oss alla. 

Ta hand om er och varandra, även 2021 kommer vara ett Corona-år tyvärr...

Daniel

Nu kan hjälpen nå Lotimor Sydsudan!

Hej!

Nyligen hemkommen från senaste turen till Lotimor i Sydsudan vill jag bara ge en kort rapport. Blir förhoppningsvis mer inlägg framöver.

Jag har i flera inlägg här på FS berättat om ett arbete att få till en väg till ett mycket avlägset område i Sydsudan. Ni får gå tillbaka i bloggen för att uppdatera er. Kortfattat, området är bl.a. svårt drabbat av svält och WFP(World Food Program) har inte kunnat nå området med mat, utsäde mm. Efter vårt första besök i området mars 2017 har vi jobbat för att röja en väg(100 km) för lastbilar dit. Vi har stått för mat till byborna, och deras familjer och utrustning(pangas, enkla sågar mm). Eftersom vi lovat mat ville alla vara med, vilket vi inte riktigt hade förstått. Vi hade räknat med typ 400 personer från 2 byar, nu försedde vi ca 6000 personer med mat i drygt 1 år.

De har gjort ett enastående arbete, slitit hårt för att förbättra sina egna livsförhållanden och öppna upp för utveckling av regionen de bor i. De har själva bett om vägen och har nu själva börjat jobba på en fortsättning till Etiopien som ligger ett "stenkast" från Lotimor. De tillhör en stam, Nyangatom som finns på bägge sidorna av gränsen och är seminomader så de rör sig mycket mellan länderna. Nu några bilder från vägen:)

Sex meter bred väg, buskar, stora stenar, träd och rötter skulle bort. Vår utrustning räckte inte till alla så en del använde vassa stenar för att hugga ner träd och buskar.

Bengt Klingberg är en av initiativtagarna. Här spelar vi in en film om vägen. Kommer att lägga upp den när den är klar.

Nu åker vi till Lotimor:)

Det är fortfarande en tuff, jobbig väg men nu kan lastbilar ta sig fram, vilket var omöjligt förut. För oss med jeepar går resan till Lotimor mycket snabbare. Snitthastigheten på den "väg" vi använde innan var 7 km/h under långa sträckor.

Målet för resan/vägen Lotimor, enligt mig en otroligt vacker plats. 

När vi efter att ha jobbat med sjukvård, brunnar och samhällsuppbyggande arbete lämnade området, mötte vi på hemvägen två lastbilar från WFP. En av dem var på väg till Lotimor!! 

Känslan jag/vi känner går inte med ord att beskriva. 

Vårt arbete i området kommer att fortsätta men nu kan vi i "bocka av" en punkt på listan.

Daniel

Fruktansvärda nyheter från Sydsudan/Kenya men även lite goda:)

Hej!

Ni som har läst min blogg sedan mars vet att jag skrivit mycket om Sydsudan och om hur vi efter resan startat en insamling för att kunna hjälpa till i kampen mot svälten.

Förra veckan hände något fruktansvärt då lastbilen vi hyrt med 40 ton mat mm blev överfallen, föraren mördad och maten stulen. Läs mer i länken här under:

Läs mer < länk till pressmeddelande

Här kommer också en filmlänk som vi spelat för att samla in pengar till mat mm. 

Se gärna den korta filmen för att få en liten bakgrund. 

212404066 < länk till filmen

Det är dessa Nyangatom som vi hjälpa.

Vi träffade på flera med tecken på undernäring/svält

Rött betyder svält!

Nu till något kul!

Vi har lyckats få tag på 40 ton majs mm som är i Sydsudan. Vi har utrustning för att röja fram en väg, vi har män som skall göra det. Fantastiskt att trots det tragiska som hände kunna fortsätta jobba för att Nyangatom folket skall få mat och utsäde. 

Tack vare många personers insatser är hjälpen på väg. En viktigt person har varit George Echom politiker som faktiskt själv är från Nyangatom stammen. 

Nu får vi hoppas att arbetet med vägen till Lotimor fungerar bra, utan missöden.

Lotimor med omnejd.

Skulle ni vilja vara med och stötta arbetet så använd gärna de vägar som visas i filmen.

Hälsningar,

Daniel

Välkommen hit!

Hej!

Vi svenskar gillar inte när någon inte passar en avtalad tid, jag är en av dem. Jag som är en tidsoptimist som frun min säger. 

När jag var i Sydsudan för ett par år sedan skulle vi ha ett möte på ett ställe men blev kraftigt försenade. Det var inget som störde våra Sydsudanesiska vänner. De dansade och sjöng när vi kom, viftade med grenar och slog på trumman. Den här mannen visade med hela ansiktet att vi var välkomna...trots vi var över 2 timmar sena.

Välkomna!

Tänker mycket på dem i Morobo, Yei och på andra ställen i Sydsudan. Läser nästan dagligen hur människor mördas, våldtas, hungrar. Det är inget som det står något om i svenska tidningar men eländet är där ändå:(

Hur mår han...

Daniel

Tänd ett ljus...

Hej!

I torsdags hade vi julavslutning för vårt språkcafé.

Många av våra vänner ville tända ett ljus för sina anhöriga i Syrien, Irak, Afghanistan, Ertitrea mm