Stora djur i svenska vatten
Det finns inte bara tvåbenta sommargäster under ytan i Sverige. Mellan juli-oktober gästas Västerhavet av blåfenade tonfiskar, som följer efter sill och makrillstim i Nordsjön in mot kusterna. De rör sig över hela norra Atlanten. Leken för dessa fiskar sker sannolikt i Medelhavet i juni, men lek förekommer också i Mexikanska golfen och utanför nordöstra Nordamerika.
. 
De var en gång vanligt förekommande, men överutnyttjande innebar att de flesta försvann från svenska vatten på sextiotalet. I Öresund fanns på femtiotalet ett ganska omfattande spöfiske, som kan ses i detta klipp. Men efter att beståndet varit försvunnet från många områden har det återhämtat sig. Sedan ett antal år besöker återigen tonfiskar svenska vatten. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, forskar på beståndet tillsammans med andra forskarlag från när och fjärran. Tonfiskar märks med satellit- och radiosändare för att kunna sprida ljus över följande frågor: Hur många finns det? Hur vandrar de? Hur fort växter de? När blir de könsmogna? Hur ser tillväxten i beståndet ut? Hur påverkar dessa toppredatorer ekosystemet? Var lekar den fisk som besöker Sverige?
Själva märkningen går oerhört fort för att vara så skonsam för fisken som möjligt. Under den korta tid, ca 2 minuter, som fisken är på märkningsbåten sköljs gälarna med havsvatten och ögonen täcks för att minska stress. De mäts, märks och släpps direkt. De vägs inte, men väger oftast långt över 200 kg.
Jag fick följa med på studiebesök. Tack SLU! Namnet till trots har den blåfenade tonfisken små gula fenor, sk finlets, på bakkroppens rygg och buk. Släktingen den gulfenade tonfisken skiljer sig främst från den blåfenade genom att ha längre buk- och ryggfenor.
Att fotografera hoppande tonfisk är väldigt svårt. Hatten av till Patrik Eld som tog denna bild. Själv lyckades jag tyvärr inte bättre än så här:
Förutom tonfiskar finns andra marina djur. Jag hade tur och fick se vikval, som även fastnade på sensorn. Det finns inte väldigt många bilder på vikval i svenska vatten. Vikval ses årligen i Sverige, men är sällsynt. Vikvalen är den minsta bardvalen och blir uppåt 8 m. Den här föreföll vara runt 5 m, men det var svåruppskattat. Generellt så har de flesta vikvalar en lite mer böjd ryggfena än vad detta exemplar ser ut att ha, men det finns en variation. En stormfågel fastnade också på sensorn.
Kul att dessa snabba och urstarka bjässar är tillbaka. Hoppas vi slipper se de stora spanska trålarna efter våra kuster igen men det är väl att be om för mycket.
tack för ett mycket intressant reportage med väldigt fina bilder. Jag gillar verkligen närbilderna du lyckats få på de vackra tonfiskarna och vikvalen är ju också en höjdare. Jag jobbar för övrigt på SLU men hör till fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, så jag har (tyvärr) väldigt lite samröre med den akvatiska forskningen. Privat är jag dock dykare och undervattensfotograf sedan mer än 15 år tillbaka och åker i morgon till Norge för en veckas dykning. Då blir det antagligen en del undervattensbilder som jag kommer att visa i framtida bloggar (när vi kommit hem, på plats finns inte tid för sånt).
Hälsningar Lena
Och klippet!!! sämsta möjliga gubbdagis..
HaD/Gunte..
Hälsningar Jörgen