LED till leda

LED-skyltar i nya inomhusarenor har många fördelar. För det mesta fotot innebär skyltarna dock fler nackdelar.

Producerade innebandyns fyrnationsturnering från Växjö förra helgen. Både J19 och herrlandslagets matcher sändes på TV4Play. Elva matcher (4Sport sände Sverige - Finland på söndagen) på tre dagar.

Fortnox Arena i Växjö är en fantastiskt fin innebandyarena och precis som de flesta andra nybyggen så används LED-skyltar för att föra ut budskap till åskådarna. Inget fel i det utan tvärtom ett enkelt och bra sätt att kunna ändra reklamen utan att behöva tillverka nya skyltar eller flaggor.

Problemet är att så gott som alla arenor drar på max på skyltarnas ljusstyrka, om de ens har investerat i ställbara skyltar. I tv innebär detta att skyltarnas budskap inte når ut som det är tänkt. Skyltarna är för ljusa och tittarna ser bara ett starkt ljussken. För åskådarna i hallen gör lägsta eller högsta ljusstyrka ingen skillnad. Allt syns ändå.

Starkt ljus på skärmarna gör även att delar av planen färgas i den färg som skyltarna avger. Svenska spels röda reklam ena stunden, vit skylt med svart text i den andra. Ett problem som även drabbar stillbildsfotograferna.

Byttes av på producentstolen under en match och passade på att fota lite för eget nöjes skull. Resultatet finns i portfolion. Vad som slog mig var att vissa bilder blev väldigt varma, andra iskalla. Allt beroende av LED-skyltarnas innehåll.

Vad vill jag då säga med detta? Bara konstaterar att LED är användbart men det är en fördel om det används på rätt sätt.

Skilda världar

Fick ett litet ryck och plussade på min projektprocent med två. Har ju tänkt att fota 100 sporter. Innebandy och konståkning blev nummer 12 och 13.

Kan tyckas att jag har långt kvar att fota innan jag når hundra, och så är givetvis fallet, men med tanke på att projektet påbörjades i juni så är det ändå ganska raskt marscherat. 1,5 sporter per månad ger en projektid på knappt sex år. Sen återstår att se om schemat håller.

Helgens resultat finns nu i portfolion, men konståkningsbilderna ska ökas på med tiotalet. 

Både innebandy och konståkning ligger väldigt långt ifrån mitt personliga idrottsfokus. Konståkning säger sig självt, med tanke på att enda chansen för mig att bromsa med ett par skridskor på fötterna är att braka in i sargen eller glida tills farten tar slut. Något konstlat känns det oxå. I dagens tävling fanns uppskattningsvis 30 åskådare, sex domare och tiotalet funktionärer på plats. När åkarna glider in på isen i den öde ishallen uppklädda och sminkade som att det var dax för examensbal så uppstår en lätt surrealistisk känsla. Säkert inte för de som är vana vid miljön, men för en oinvigd fotograf. Ska dock poängtera att jag inte på något sätt ser ner på konståkningen. Ligger, som sagt, bara så långt från mitt eget fokus. Förövrigt skulle Sverigeettan Viktoria Helgesson ha tävlat, men hon strök sig dagen innan tävling.

Ishall är inte roligt för exponeringen. Inte heller för vitbalansen i Photoshop som får fullständigt spel när den ska försöka hitta rätt värden.

Innebandy är lite mer på mina breddgrader, men ändå en sport som jag inte håller särskilt högt. Troligen på grund av att jag själv är en så usel utövare.  Dessutom förstår jag inte varför hela laget måste rusa in på banan när det blir mål. I alla andra sporter hade det beteendet resulterat i utvisning. Och varför är pannband (snodd) så vanligt förekommande i just innebandy? Fotomässigt tar det nog några matcher att hitta rätt. Att fota målvakterna från långsidan var enkelt och gav bra bilder. Desto svårare att hitta bra vinklar på skyttarna. Underlättar nog om man har mer plats än en halvmeter att röra sig på bakom sargen.