Trängsel och inspiration

På stora delar av mässan var det inte så trångt i början på fredagen, med undantag för det imponerande antalet personer som samtidigt trängs i denna fotoautomat i anslutning till en monter.

Från andra sidan blir det uppenbart att dessa besökare nog är mer intresserade av ett annat fabrikat än det som ställt upp fotoautomaten.

Inspirationen från några av föredragen kom till användning redan dagen efter, vid en utflykt till ett område strax utanför Norrköping. Det får representeras av dessa två intima landskap.

Den första i färg.

Och den andra i svartvitt.

Inta Ruka i Norrköping

Idag öppnades utställningen YOU AND ME med bilder av Inta Ruka, på Arbetets Museum i Norrköping. Det är en kombination av två utställningar som visats var för sig tidigare, dels bilder av en familj som Inta har följt under flera år och dels bilder från Lettlands landsbygd.

Vid vernissagen deltog Inta, och utställningen invigdes av Lettlands ambassadör (till höger i bilden).

Bilderna, som genomgående är porträtt, visar en imponerande känsla för komposition där det oftast finns med en del av miljön så att man får en uppfattning om hur dessa personer lever. Även mörkrumsarbetet imponerar, flera av bilderna är relativt mörka miljöer inomhus men man ser ändå naturen utanför ett fönster.

En utställning väl värd att besöka, och den hänger till slutet av januari.

Femöre och test av Fuji 56/1.2 mot Zeiss 50/2.8M

Förra veckans utflykt gick till Femöre, en halvö (avskild av en kanal) utanför Oxelösund. En stor del av området är naturreservat och på den yttre delen, Femörehuvud, finns bland annat en fyr (ganska liten jämfört med den gamla fyrvaktarbostaden). Berget är dessutom ihåligt eftersom det inrymmer ett fort (numera museum) med hundratals meter gångar mellan kanontorn, eldledningscentral och förläggning samt kök och en del andra utrymmen.

Mitt mål för dagen var dels att ta en del vidvinkelbilder av klippor och stränder med stenblock och dels att jämföra Fuji 56/1.2 med Zeiss Touit 50/2.8 för att se vilket av dessa som lämpar sig bäst för allmän fotografering med inriktning på landskap.

Behöver man komma riktigt nära är det förstås naturligt att satsa på Zeiss 50/2.8 som är ett makroobjektiv, med flytande linselement som gör att det ska ha bra prestanda oavsett fotograferingsavstånd. Och hittills har detta varit min inriktning och det gör ju att man lätt kan ta bilder som denna av några skinnbaggar på en sten nära vattnet.

Men för att  jämföra alternativet med Fuji 56/1.2 valde jag motiv på relativt långt avstånd, dels några stenar drygt 50m bort och dels några träd ungefär 150m bort. Kameran var en X-T1 på stativ. Jag valde tre olika bländare, 2.8 som är största för Zeiss, 5.6 som brukar vara optimalt för de flesta objektiv och 11 som är en hyfsad kompromiss för största skärpedjup innan prestanda fallit på grund av diffraktion. Första jämförelsen av bilder på stort avstånd resulterade i ett - Ojdå, vilken skillnad. Jämförelse på andra bländare och bilder på lite kortare avstånd gav ungefär samma resultat. Det var först med motiv på ett par meters håll som det blev svårare att se skillnad. Men på "normala" avstånd för natur och landskap var det ingen tvekan om att Fuji 56/1.2 är överlägset, det var markant skarpare och inte bara i mitten av bilden utan även i kanterna.

Det var förstås också en utmaning att använda en så kraftig vidvinkel som 14 mm, men det kan ge dramatiska perspektiv och det gäller att utnyttja förgrunden. Det krävs definitivt mer eftertanke för att använda detta objektiv jämfört med 23 mm som inte är lika kritiskt när det gäller störtande linjer och andra problem med perspektiv.

Resultatet av mitt test blev att Zeiss nu får nöja sig med att vara ett närbildsobjektiv (men är fortfarande helt ok på längre håll) medan det är Fuji 56/1.2 som blir mitt standardobjektiv för bland annat landskap (med 23 och 14 mm som komplement). Fuji 56/1.2 är enligt mitt test överlägset inom hela det område jag testade, bl 2.8-11, och på alla normala avstånd. 

Stormigt slutprov för X-T1 på Kullaberg

Förra veckans fotoresa blev samtidigt en test för att få svar på den stora frågan om Fuji X-T1 räcker till för att fotografera landskap seriöst. Tidigare har X-T1 fått nöja sig med att följa med som reservkamera eller som alternativ någon enstaka dag. Men nu blev det den enda kameran som fick följa med till Skåne. Under sommaren har det blivit några kompletteringar så att objektivparken nu består av 14/2.8, 23/1.4 och 50/2.8 makro (Zeiss). Dessutom fanns normalzoomen 18-55 men den fick stanna kvar på rummet som reserv.

Eftersom jag kom till Klippan lite för tidigt för att ta in på hotellet blev det först en tur i industriområdet och där såg jag en skylt "Veteranjärnväg" som ledde till ett område med lokstallar och en del äldre lok och vagnar. Här slutade spåren...

Redan nu märktes att det var lämpligt med nya rutiner, jämfört med vanlig DSLR, genom att man behöver gardera med att ladda batteriet varje kväll och att alltid ha ett extra batteri i ryggsäcken.

Nästa dag gick färden till Kullaberg som var resans huvudmål. Men nu blåste det halv storm vilket gjorde att luften i närheten av stränderna var fyllda av saltstänk och skumbollar. Det blev därför naturligt att i första hand använda 50mm så att man kan hålla sig på lite avstånd och dessutom har den ett hyfsat djupt motljusskydd som även skyddar mot vattenstänk. Vid klipporna nedanför Kullens fyr gick det höga vågor som gav en tuff miljö.

Vid ljusa förhållanden märks att det kan vara svårt att se i sökaren, man behöver skärma ljuset med handen (och då är det bara en hand kvar att hålla i kameran om den inte sitter på stativ).

På nordsidan, vid Ablahamn och Josefinelust, var det lugnare och det gav tillfälle att prova vidvinkel utan risk att dränkas av vågorna. Jag har märkt två saker som kräver speciell uppmärksamhet på de två vidvinklarna. Dels är det nästan omöjligt att ta upp kameran ur ryggsäcken utan att bländarinställningen ändras (gäller speciellt Fuji 14 och 23 mm, men även Zeiss 50mm kan kräva en extra koll) och jag börjar lära mig att när fokusramen är ovanligt stor så beror det på att jag råkat komma åt ringen för omkoppling till manuell fokusering.

Dagen efter fick bli en mellandag på Söderåsen för att slippa den hårda blåsten. Här finns det i stället andra problem, som att ge en rättvis bild av rasbranterna så att det blir tydligt vilken lutning de har. 

Sista dagen blev det en ny tur till Kullaberg, och nu blåste det lite mindre (men ändå ganska kraftigt). Det gick i alla fall att komma närmare vattnet och få mer av detaljbilder.

Någon vecka före avresan blev jag tveksam när jag studerade några bilder av hällristningar och såg den beryktade "vattenfärgseffekten" (en egenskap hos X-trans sensorn med dess speciella och udda färgfilter), jag vill hellre beskriva det som att vissa delar av ett motiv kan ha ett plastigt utseende. Och motiven vid Kullaberg är just av det slag som riskerar att drabbas av denna egenhet. På vissa bilder syns det, men bara när man granskar i 100% och den risken är jag beredd att ta eftersom det inte inträffar så ofta.

Skåne är ju mer än klipporna vid Kullaberg och bokskogen på Söderåsen, så det blev också några avstickare till annat sevärt och bland annat en gammal hederlig mölla (vid Ausås).

För att summera erfarenheterna av Fuji X-T1 som kamera för natur/landskap, jo trots diverse brister i hanteringen av kameran (de för små knapparna och en del andra problem) så är fördelarna tillräckligt stora när det gäller vikt/storlek och bildkvalitet. Det har sina fördelar att kunna röra sig fritt med en lätt packning och bilderna blir tillräckligt bra för de flesta ändamål.

Hamra nationalpark

Jag har passerat avfarten till denna nationalpark många gånger, på väg till eller från Ramundberget eller Bruksvallarna. Men när man färdas långa sträckor gör man inte gärna någon avstickare utan är koncentrerad på att komma fram så snabbt som möjligt. Denna gång var det andra förutsättningar, jag hade Orsa som bas för en semestervecka och ett av huvudmålen var just Hamra nationalpark (mellan Orsa och Sveg).

Jag började i den gamla ursprungliga delen som är ett urskogsområde med flera hundra år gamla stammar. Och visst ligger det en del gamla stammar, men jag var ändå förvånad över att det mesta av skogen verkade ganska ung. Vädret, strålande sol och inte ett moln på himlen (i tisdags), gjorde också att det inte blev så stämningsfullt. Det som imponerade mest var mängden av hänglavar på träden.

Som vanligt  råkade jag också ut för att ha fel objektiv vid ett tillfälle när det gällde att vara snabb. Det blev några bilder av en slända, på närgränsen med en 85:a, innan jag bytte till en makro-105, och då tyckte sländan förstås att det var dags att lämna platsen. Så det blev en nödlösning, kraftig beskärning av en bild som inte är riktigt skarp.

Öppna myrar är svåra att återge på bild så att man får den rätta känslan av ödslighet, en erfarenhet jag fått från några turer till Store Mosse i Småland. Det man kan satsa på är ensamma träd omgivna av ingenting, med lite mer sammanhängande grupper av träd i bakgrunden. Det som inte syns i bild är förstås att det inte är någon vanlig mark och att man inte bara kan gå omkring och leta bra vinklar utan för det mesta är hänvisad till spänger längs en led.

Myrar innebär också en mängd öppna grunda vatten som ger naturen ett mönster. Det innebär också möjligheter till speglingar och färger som bidrar till en speciell stämning (självklart önskar man sig lite dimma i en miljö som denna, men det får bli en annan gång och troligen en annan plats).

En krusning på vattenytan kan göra stor skillnad, den öppna ytan blir plötsligt lite spännande och det går att göra en vettig komposition av det som nyss verkade ganska tråkigt.

Besöket var en upplevelse, även om bildresultatet blev magrare än väntat. Ibland kan man inte vänta in rätt väder och ljus utan får göra det bästa möjliga av situationen. Samtidigt är det en tröst att det faktiskt finns liknande motiv på närmare håll. Strax utanför Norrköping (i Kolmården) finns ju Fjällmossen som kan bli utflyktsmål någon dag när man vaknar och konstaterar att det är dimma utanför fönstret. Då kan man dra nytta av inspirationen och erfarenheterna från Hamra nationalpark.