Furillen - och TV-reklam som inspiration

När jag såg TV-reklamen från H&M och deras sommarkollektion fick jag inspiration att göra en djupdykning i arkivet med gamla negativ. Anledningen var att jag kände igen miljön, i bakgrunden på reklamen syns en lång pir med en kran längst ut. Miljön är Furillen (på kartor kallas ön oftast Furilden), en ö med ett gammalt kalkbrott på nordöstra Gotland. Jag besökte området första gången för ungefär 30 år sedan (då var det fortfarande stängt med bom vid stora vägen och det krävdes en promenad på någon kilometer för att nå området). Området köptes senare av en fotograf för att användas som studio och miljö för reklamfotograferingar (numera drivs det även som hotell).

På området finns (eller fanns) gott om spår av kalkindustrin, med många spännande detaljer.

Dessa båda bilder är tagna från toppen av den mast som fanns framför den stora verkstadsbyggnaden. Numera finns det mindre krävande sätt att få lite fågelperspektiv.

Vid ett senare besök (troligen på 90-talet) blev det bilder i färg med en Hasselbladare. Då var vägen öppnad så att det gick att köra nästan hela vägen fram.

Om jag inte sett TV-reklamen hade dessa bilder antagligen blivit liggande i arkivet, men nu blev det ett tillfälle att bläddra bland negativen (och några diabilder) och att arrangera en avfotografering digitalt.

Ny favorit, Fuji XF 50/2.0

Nya Fuji 50mm F 2.0 ser ut att kunna bli en favorit för min del. Nästan bara fördelar, mindre, lättare, diskretare, bättre balans och kortare närgräns. Allt är förstås relativt och jag jämför med 56/1.2 som känns lite klumpig (men är ett fantastiskt bra objektiv). Men efter några enkla test verkar den nya 50/2.0 klara sig bra i konkurrensen, med mycket bra skärpa även på full öppning och ut i kanterna (minimal skillnad i kanterna och perfekt från bl. 4 och uppåt). Den känns också bättre balanserad på en X-T2, jämfört med 56/1.2 som blir framtung.

 Det verkar också kunna hantera motljus ganska bra, utan att det blir konstiga reklexer. Men det är förstås svårt att undvika att det blir lite urfrätt när solen lyser direkt genom några grenar.

En annan fördel med objektivet är den korta närgränsen som gör att ett motiv som är cirka 10x15 cm fyller ut hela bilden. Det gör att jag räknar med att klara mig utan makroobjektiv i många fall. När jag tidigare använt makroobjektiv har det sällan varit extremt små motiv, för blommor och liknande räcker närgränsen i det nya 50/2.0 (avbildningsskala 1:6.6).

Tidigare har jag i regel fått välja mellan att ta med 56/1.2 eller Zeiss Touit 50/2.8 Makro (platsbrist och viktskäl) men nu kan jag klara mig med 50/2.0 i de flesta fall (för landskap spelar det ingen roll att objektivet inte är så ljusstarkt). Hittills är det alltså bara positivt och jag ser fram mot en lättare packning och större flexibilitet i fortsättningen.

Skenet bedrar

För några veckor sedan upptäckte jag att det kommit upp en byggnadsställning i södra promenaden här i Norrköping. Jag tog då för givet att det ingick i förberedelserna för Action Run som skulle äga rum några dagar senare.

Det visade sig dock att det inte fanns något samband med detta arrangemang. Uppgifter i media angav att det ingick i en satsning på konstverk i den offentliga miljön. Jag har därför väntat på att själva konstverket skulle komma på plats (uppburet av ställningen). Men nu har lösningen uppenbarat sig, det är byggnadsställningen som ÄR själva konstverket! Fritt för tolkningar. 

Ny backup - X-E2

När det kom ett mejl om specialrabatt på Fuji X-E2 blev det svårt att stå emot. Den blir en bra backup till X-T1 och ibland är det ju dessutom en fördel att kunna använda två hus för att slippa byta objektiv. Med uppdatering av programvaran blir X-E2 dessutom ganska lik X-T1 i funktionerna och de använder samma sensor (eller i alla fall likadan sensor).

Nu är ju X-E2 en kamera som är populär bland gatufotografer och då är frågan om man kan kalla sig gatufotograf i fortsättningen. Det här blev i alla fall en av de första bilderna med kameran.

Minnesplattan finns i hörnet snett emot anrika café Broadway i  Norrköping, det café som var stamställe för Eldkvarn. Ibland har jag besökt detta café (som fortfarande har inredning i 50-talsstil), inte minst för att det är ganska nära. Från balkongen ser jag ner på deras uteservering.

Minimalistisk studioövning

Omgiven av studioblixtar och diverse ljusformare bestämde jag mig för att testa en minimal utrustning, bestående av sådant som kan följa med i ryggsäcken. Det är tre små skivor (får plats i facket som egentligen är avsett för en surfplatta) och en videolampa. dessutom några plastklossar som varit skydd i någon förpackning (det hade fungerat lika bra med engångsmuggar eller liknande). Plastskivorna kommer från en presentationsmapp (som företag brukar ha till offerter och liknande) där den halvgenomskinliga varit framsida och den blanka vita varit baksida. Den svarta är från ett pärmregister.

Om man bara ska plåta ganska små saker, som smycken, räcker detta för att bygga en ministudio genom att använda klossarna som stöd för att kunna lägga videolampan ovanpå (lampan har en diffussionsskärm framför som hjälper till att mjuka upp ljuset.

Först ut blev den svarta bakgrunden och med något stegs underexponering blev det ganska bra resultat. Visserligen inte den klassiska speglingen som man får med en skiva i plexiglas (se exempel på slutet). Men mycket mer lugnande intryck (en spegling kan distrahera).

Nästa försök blev med den vita blanka skivan. Och här finns det en spegling som är lagom diskret. Tittar man noga kan man se raderna av LED-lampor i speglingen, det kan alltså löna sig att ha lite mer avstånd mellan lamporna och diffussionsskivan (den som tillhör videolampan hålls fast med magneter direkt på lampan).

Jag testade också att använda den halvgenomskinliga skivan som underlag och att belysa underifrån (en decimeter under skivan) och att använda den vita skivan direkt ovanför armbandet för att spegla tillbaka ljus på ovansidan av pärlorna. Resultatet blev lite tveksamt.

Slutligen provade jag också som jämförelse att använda en klassisk svart skiva av plexiglas som underlag för att få en ordentlig spegling. Bortsett från att det är en mardröm att hålla svart plexiglas rent från damm tycker jag att varianten med vanlig svart plast från ett pärmregister blev bättre.

Experimentet visar att man egentligen klarar sig med väldigt enkla medel så länge det handlar om ganska små föremål och att det är lätt att ha med sig detta i ryggsäcken för att alltid vara beredd.

/Sigge