Nära att bli fast i storm på fjället

Idag har vi verkligen varit med om ett äventyr som gjorde att vi nästan blev kvar på fjället, men då hände något med himeln som inte går att beskriva med ord, men efter det så lyckades vi komma ner igen. Vad det var som hände vet jag inte men kolla bilder och vår storry på denna blogg...

 

Så här började i alla fall dagen

När jag vaknade i morse så var det en fantastisk utsikt direkt från fönstret, så var bara tvungen att ta ett kort :-)

Eller vad tycks? tagen genom köksfönstret direkt från stugan :-)

När Annapia skulle gå ner till storstugan, så var det nära hon ramlade i sina halkiga skor, så tog ett kort på det åxå...

Sedan blev det frukost och direkt efter så drog jag ut med skotern själv en sväng för att fånga soluppgången och den stormiga vinden.

thats me :-) med lite för stor mössa på huvudet, men är bättre med mössa än hjälm, för om man kastar en hjälm i golvet så går den sönder, men när jag kastade mössan i golvet så blev det inte en skråma på den :-) samt att det är lättare att "ta nå kort" då man kan behålla mössan på huvudet hela tiden! ( Annapia tog bilden på mig )

Nu åkte jag ut själv och skulle fånga vinden och soluppgången, ser ni hur det blåser stormvindar?

Kolla skoteråkaren som kör i blåsten på morgonkvisten...

 Härliga vyer eller?

Det blåste så mycket att från att vara en slät is till att se ut som havet.

 

Vägen in till fjällvärlden...

Försökte även " ta nå kort"  på soluppgången...

 

När jag varit ute och tagit några kort så blev jag lite less och saknade Annapia, så körde "hem" och hämtade henne, för vi tänkte köra upp på fjället för att se hur fint det är där uppe bland topparna...

Nu är Annapia redo för en fjälltur med skoter och kamera, hon är nästan alltid glad vilket underlättar när vi umgås och har roligt tillsammans :-)

Vi mötte tre skotrar på väg upp till dom snövita fjälltopparna som ni ser i bakrunden, bra för då finns det ett hårdare spår att följa upp till toppen...

Härligt, nu är vi på en ganska hög platå uppe på fjället, så ska ta några kort bara innan vi kör ännu högre upp, för snart kommer mörkret och det brukar gå rätt så snabbt, men tänkte ändå hinna med att köra lite längre upp.

Så se några bilder där uppifrån...

Blå timmen har infunnit sig i fjällvärlden.

 

Denna stora sten vi ser i förgrunden hade en jätte vid namn Hurbie kastat hit för länge sedan (- nä skojar bara :-)

När himmel och fjäll möts

Trädfamiljer som njuter av utsikten

Stundvis så var det lite snö efter lederna där uppe, som om snön blåst i väg någon annan stans?

" dom tre vise männen "

Mörkret kommer smygande

Magiskt med blåa fjälltoppar

 

Som en målning eller hur?

 

 

 Nu hade vi fotograferat färdigt och skulle vi fortsätta köra upp en bit till på kalfjället innan mörkret slagit till på allvar och då händer det som inte får hända...

( bilderna är rejält uppljusade i efterhand för att se bättre )

Vi körde fast! eller vi och vi... var ju jag som körde :-| det får ju inte hända nu! hjälp! Jag missade spåret och upptäckte senare att all snö från fjället blåst hit, där jag körde fast skotern, det var enormt mycket snö här men bara femtio meter bakom oss såg man mossan. Vi har en liten spade som man viker ut, den är inte så stor direkt men fungerar bättre än ingen spade alls om man hamnar i nöd som vi nu gjorde, för det var både en storm och mörker som närmade sig, och man vill inte tillbringa natten på en fjälltop direkt heller. Vi turades om att gräva, fast det var ju bara jag som fotograferade, så man kan ju tro att det var bara Annapia som fick jobba med att gräva, men visst passade jag på att ta några bilder när vi ändå stod stilla :-)

Fast hon är både glad och duktig, trots hon fick jobba hårt! även jag var helt blöt i svett, för vi hade kört fast riktigt ordentligt, vi kunde inte komma oss uppåt, utan fick gräva oss ner till mattan, sedan runt skotern och försöker vända den vågrätt med lutningen.

Det är en bra maskin Polaris, men denna är en 4-taktare med turbo och är tung som tusan, väger ca 260 kg utan bensin, så även om jag tränat på gym och har grymma muskler :-) så orkade jag inte lyfta maskinen...

Vi satt fast nästan en timme och började oroa oss lite, fast vi sa inget till varandra utan vi försökte hålla humöret och lugnet uppe, men när jag kände att nu ger vi upp... orkar inte mera... då händer detta...

Molnen som är ovanför fjället intill öppnar sig plötsligt och vi ser ett enormt ljusfenomen som jag aldrig varit med om tidigare ( svårt att fota och få fram färgerna, men det var riktigt kraftigt sken, rött, gult, blått och grönt i enormt lysande färger...

Annapia skriker att jag ska skynda mig fram med kameran, jag slänger spaden och börjar gräva i sadelväskan efter min kamera, den är inte så lätt att tvärplocka fram för på den sitter mitt 70-200 2.8L och som dom flesta vet så är det rätt stort och klumpigt. Men jag lyckades få fram kameran och tar dom två bilder som är ovan, men går inte att beskriva med ord vad vi såg! kändes som det var något flygande ufo, eller någon av det högre makter som ville hjälpa oss på något vis?

Efter vi sett fenomenet så tittar vi på varandra och sa WOW... helt makalöst! ingen av oss har varit med om något liknande tidigare fast vi håller på vara rätt gamla ( om vi slår ihop våran ålder givetvis, inte annars )

Men efter vi sett detta så fick vi som ny kraft, vi skottade ett tag till och därefter så lyckades jag köra upp skotern ur den enorma grop det nu blivit, givetvis med hjälp av Annapias starka ben, för hon pressade skotern åt sidan medan jag körde! tyvärr kunde jag inte fota samtidigt som vi gjorde detta, men skulle säkert blivit en höjdarbild bara det?

Jag tog denna bild som sista bild strax innan vi fått loss skotern, nu hade ovädret närmat sig med stormsteg!

( se fjället bakom ledmarkeringen, det mulnar igen snabbt )

Om vi varit 30 sekunder senare än vi fick lös maskinen så hade vi inte sett något alls, nu fick vi köra ner från fjället i snöstorm, såg ingenting alls och körde fel flera gånger innan vi kom till trädgränsen...

Vi båda skrek av lycka när vi kom ner och vi började se skoterleden igen! WOW... vi klarade detta och var verkligen superlyckliga men omtumlande av dagens häftiga äventyr, och vad det var vi såg på himmeln vet vi ännu inte, men klart man grubblar ordentligt på om det finns någon högre makt som hjälpte oss med nya krafter eller om det bara var inbillning? men sådant ljusfenomen hade vi aldrig tidigare skådat.

 

Så nu är en normalt glad Annapia ännu gladare än normalt :-) och det är ju verkligen skönt att vi klarade oss helskinnade och att Annapia är gladare än normalt givetvis!

I morgon kommer nog nya äventyr i fjällvärlden för oss båda :-)

 

Sov gott!

/Ricke & Annapia