Fotograf eller tyckare?

I veckan började jag kursen ”Läsa bild, prata bild” med Göran Segeholm. Det kommer bli en väldigt spännande resan att gå en fotokurs utan att ta en enda egen bild. Bara tycka och tänka om andras bilder. Hur konstigt det än kan låta var det just det som lockade mig. Att utveckla mitt språk för att beskriva hur kan känner och uppfattar bilder. Inte bara nöja mig med att ”den här bilden gillar jag” eller ”den här gillar jag inte” utan att riktigt förstå eller kunna sätta ord på varför.

Strax efter att jag anmälde mig i vintras läste jag Joakim KE Johansson intressanta blogg om gatufoto ”Urballade svartvita bilder med normalen” och fick nästan lite kalla fötter. Var det här verkligen kursen jag ville gå, eller borde gå? Mot slutet av artikeln pratar Joakim om att göra en smakresa och lära sig se fler nyanser och aspekter av det man nördar ner sig i, vilket i sig låter positivt och spännande. Han drar parallellen till vinkännaren som med hög precision kan ha åsikter om vin, vad hen gillar eller inte och varför. Där billiga vin på Systembolaget kan jämföras med diskvatten och ställas mot sofistikerade smaker och vinhantverk.

Kort och gott en ”proffs-tyckare”, någon som med stor pondus och självsäkerhet kan tala om vin som andra tillverkat men med största sannolikhet själv inte kan komma mycket närmare vin än vinäger om hen själv skulle tillverka en egen flaska.

Mina tankar går också till landslagstränare/ledare i sport, någon som vet hur andra ska göra för att lyckas och bli bra. Dessutom är bra på att tala om hur det ska gå till, men själv har svårt att få bollen i mål eller stå stadigt på ett par skridskor.

Är det vad jag vill bli? En proffs-tyckare som är bra på att ha åsikter om andras verk? Vill jag egentligen inte bara vara en fotograf som njuter av att ta bilder och kan inspireras av andra? För att inte bli för nedslagen landar jag ändå i att ge det ett ärligt försök och ta med mig att om jag kan beskriva för mig själv vad jag gillar och varför, kan jag ta med det till mitt eget fotograferande och göra mer av det jag gillar och mindre av det jag vet att jag inte gillar.

Som vanligt är Göran otroligt duktig på det han gör, en duktig pedagog och väldigt inspirerande att lyssna på. Det finns med största anledning skäl att komma tillbaka till det här under de närmaste veckorna och utvärdera om det gör mig till en bättre tyckare eller en bättre fotograf, eller kanske ännu hellre både ock.

Bilden ett av mina inlämnade temabidrag till ett Stockholm Fotomaraton för några år sedan. Inte alls relaterat till kursen men får här gestalta skillnaden mellan betraktaren och fotografen.

Detta inlägg är en återpublicering från min andra blogg.

Idag för en vecka sedan...

arbetades det förbrilt på båtar och i master i Wasahmanen i Stockholm. Det laddades upp inför årets stora svenska kappseglingsäventyr, Gotland Runt.

Det blir tyvärr ingen segling för mig det här året heller men det hindrar mig inte att flanera förbi med kameran och känna på stämningen.

Alla båtar är välkomna, så länge man uppfyller säkerhetskraven och har tillräcklig vana och erfarenhet. Det är trots allt en seglats från Stockholm, över havet ner till Gotland, runt hela ön och tillbaka igen över ca 3 dygn utan stopp. En del av utmaningen är att man inte väljer vädret utan får ta det som det kommer och göra det bästa av det som bjuds.

Vissa båtar är större och mer spektakulära än andra. 

Det är kul att se så många tjejer på de startande båtarna och att många besättningar är mixade. Här mina kompisar på Mithril, glada dagen före start.

Det är mycket som ska fixas och kontrolleras för att garanterat hålla för påfrestningarna hela varvet runt Gotland. Både på däck...

och hela vägen upp i masttoppen.

När det här publiceras är båtarna redan tillbaka i Sandhamn utanför Stockholm och vi vet hur det gick, men mer om det en annan gång.

Varför ska det vara så svårt...

... att publicera bilder jag tar. 

Min stora passion är att stå med kameran i handen, leta vinklar, hitta ljuset, prata och interagera med den man fotograferar etc. Med andra ord ligger mitt intresse i processen att planera och ta en bild. När den väl är där på minneskortet tänker jag redan på nästa möjlighet. Ladda in bilderna i datorn blir ett onödigt ont för att tömma minneskortet inför nästa möjlighet att fotografera.

Det här beteendendet leder till en hårddisk full med dåliga bilder som aldrig gallrats ut, medelmåttiga bilder som skulle tjäna som inspiration och motivation att göra om och göra rätt, lära och bli bättre. Så en och annan bild som är tillräckligt bra att varsamt massera med bildbehandling, att vara stolt över, visa upp för andra digital eller kanske rent av hänga på väggen.

Den pinsamma sanningen kring varför det i skrivande stund ännu inte finns en enda bild publicerad hos mig eftersom jag redan hastar vidare till nästa...

Spänd förväntan...

I morgon ska det ske, jag ska ta mig ett steg närmare att ta den perfekta bilden.

Jag ska påbörja Fotosidans 12 månaders fotokurs, 2021 års edition. Det är väldigt spännande och läskigt, sanningens ögonblick när det blir uppenbart vad man inte kan eller gjort "fel" fram till nu. Hur mycket "bättre" bilder tar alla andra deltagare?

Men just nu väljer jag att se på det som, att jag får hjälp och möjlighet att finslipa mina kunskaper för att komma närmare den perfekta bilden, bilden som JAG blir riktigt nöjd med. För någonstans är det ändå så att man inte kan göra "fel", man kan åstadkomma det resultat man själv tänkt sig eller inte.

Jag önskar mig själv lycka till!