Vitt mot vitt - att plåta isbjörnar på snö och is

Vissa motiv har av olika skäl alltid varit svårare än andra att fotografera…

När jag började min fotografiska bana i början av 70-talet hade precis inbyggda ljusmätare i systemkamerorna blivit vanliga. Programautomatik och tids- eller bländarförval fanns inte på den tiden. Några referensbilder eller att utrusta kamerans ljusmätare med mikroprocessor som kunde kompensera mot sådana, var det ingen som hade tänkt på. Det var bara enkla inbyggda ljusmätare kalibrerade mot s.k. gråkort som gällde på den tiden eller externa exponeringsmäatre som Lunasix.

Detta innebar att om man exponerade enligt ljusmätaren blev motiv som var ljusare än gråkortet, mörkare än det var meningen och mörka motiv blev omvänt för ljusa. För oss som stod bakom kameran gällde det alltså att öppna bländaren ett eller två steg om motiven var ljusa och tvärtom när motivet var mörkt. Man fick lära sig knep som att gällde det fåglar, flygplan eller fallskärmshoppare mot himlen, så mätte man exponeringen mot himlen och öppnade bländaren två bländarsteg…

På senare år har kamerorna utrustats med olika exponeringsprogram och mikro-processorer av allehanda slag, som kompenserar ljusa och mörka motiv mot en mängd inprogrammerade referensbilder. Allt för att vi fotografer egentligen bara ska behöva rikta kameran mot motivet och trycka av medan kamerorna fixar allt tekniskt…

Så långt är ju allt bra. Vi kan koncentrera oss på motiven och lämna det tekniska som att ställa in skärpa och exponering till kameran. Och för det mesta fungerar detta...

MEN…

Ännu har jag inte haft en kamera som fixar alla ljussituationer som dyker upp…

Ibland räcker inte alla inlagda referensbilder till, utan bilderna blir ljusare eller mörkare än vad vi önskar, OCH NU BÖRJAR PROBLEMEN KOMMA…

Är ljuset konstant kan vi välja att jobba med helt manuella inställningar och en separat manuell ljusmätare, vilket i vissa ljussituationer kan vara en fördel. Varierar däremot ljuset med moln som kommer och går, kan tids- eller bländarförval vara fördelaktigare. Men nu måste jag istället för att öppna/minska bländaren, bestämma mig för hur mycket jag ska tala om för kamerans ljusmätare att den ska kompensera de värden den mäter upp.

Förr i tiden var detta enklare när jag VISSTE att ljusmätaren var kalibrerad enbart mot ett gråkort. Idag är kamerans ljusmätare kalibrerad både mot gråkort och referensbilder. Problemet är bara att jag inte i förväg kan vara säker på att kameran väljer rätt referensbilder att väga av exponeringen mot. Ofta blir det ganska bra, men ibland blir det inte så bra…

I lugna och fasta situationer där bilden kan tas om gång på gång till dess jag är nöjd är detta inget problem. Men i snabba actionsituationer där tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt, blir det problem om inte exponeringen blir rätt direkt.

Som väl är finns idag nya fantastiska möjligheter, som inte fanns på 1970-talet.

Redan på den ”analoga filmtiden” kom AEB (Automatic Exposure Bracketing), där kameran kan ställas in att ta flera exponeringar efter varandra med olika exponeringsvärden. De digitala kamerorna har gett oss både displayer och histogram som gör det möjligt att snabbt ta en provbild och bilda oss en uppfattning om hur exponeringen blir. Finns det utrymme att ta en provbild innan ”den riktiga plåtningen” väljer jag kanske detta. Kommer jag inte att hinna det eller om ljuset varierar snabbt, väljer jag kanske AEB-varianten istället. Med RAW-filernas tillkomst har ju dessutom möjligheterna att i efterhand justera felexponeringar ökat högst väsentligt.

Möjligheterna är idag betydligt fler än på 70-talet, det gäller bara att välja rätt alternativ för varje situation…!

För ett par veckor sedan ställdes jag inför denna problematik när jag fotograferade isbjörnar på snö och is kring Svalbard och uppe i isen vid nordpolen. Jag hade tur med relativt konstant ljus i de flesta isbjörns-mötena och valde att snabbt ta någon provbild när jag trodde nallarna var på gång och sedan ha möjligheten att finjustera RAW-filerna i efterhand som extra trygghet.

Tack vare samarbetsvilliga modeller och bra kameror blev det en del trevliga bilder.

P.S.  Eftersom jag ofta får frågan – isbjörnar kan vara allt från kritvita till ganska gula i sin pälsfärg...

Near the bear...

Efter att ha fotograferat björnar från gömslen på finsk-ryska gränsen, ville jag gärna också plåta björn i Alaska. Reste därför till Katmais nationalpark  som ligger på fastlandet innanför ön Kodiak. Här finns en stor population av det man kallar Coastal Bear, vilken precis som grizzlyn är en underart av brunbjörnen. Grizzlyn lever vanligtvis längre in i landet, är lite mindre storleksmässigt än "kustbjörnen" och är köttätare. Kustbjörnarna i Katmai lever huvudsakligen på gräs och lax, där fiskens proteinrikedom gör att de växer sig större än grizzlyn. Nationalparken i Katmai är sannolikt också ganska unik då björnarna som vistas här är ganska vana vid naturfotografer och andra naturälskare som under sommarhalvåret ofta besöker området med björnguider.

Guiderna ser till att björnarnas integritet respekteras på ett omdömesgillt sätt, hela tiden på djurens villkor. Detta ger möjlighet till fina fototillfällen då människan inte uppfattas som ett hot av björnarna. Med lite tur kan man få vara med både när björnungarna diar och leker.

Naturen är fantastisk med en mosaik av gröna ängar, skogsdungar, branta berg med snöklädda toppar och glaciärer. Utanför ligger havet med rejäla tidvattenskillnader som gör att laxen stortrivs i åarnas strömmande vattenföring.

För den som huvudsakligen vill fotografera björnarnas laxfiske, är augusti-september den optimala tidsperioden eftersom laxen då går upp i åarna. I juli blir fotograferingen en kombination av gräsbetande björnar som också ägnar sig åt en del havsfiske, när laxen börjar söka sig in mot åarnas mynningar.

För den som vill besöka Katmais nationalpark finns flera alternativ. Det går att göra dagsutflykter med sjöflygplan från Kodiak. Ett annat alternativ är att bo i tältläger i nationalparken och dessutom finns det mindre kryssningsbåtar, vilka fungerar som "båthotell" från vilka man gör landstigningar in i nationalparken varje dag. Väljer man det sistnämnda båtalternativet finns möjligheten att även kunna fotografera exempelvis den hotade havsuttern som fortfarande finns utanför Katmai.

Innan hemresan från Kodiak hade jag också turen att kunna fotografera sjölejon som ibland söker sig in mot hamnen i öns huvudort.

Fler bilder finns på Instagram;   photogyllensten

Reflektioner i väntan på björnen...

Gjorde en ny resa till finsk-ryska gränsen för att om möjligt fotografera björn och järv. Valde denna gången en för mig ny plats och gömsle-arrangör, som arbetar med en annan åtel-teknik än många andra. En ofta förekommande teknik är att lägga ut större döda djurkroppar som kedjas fast för att björnarna inte ska "vandra iväg med lockbetet". Denna teknik kan ha sina fördelar då det även kan locka till sig havsörnar och kungsörnar, men medaljen har en baksida då det också kommer mängder av korpar och kråkor som kretsar kring björnarna på bilderna ofta i kombination med väldigt upptrampade åtelplatser som liknar en svart åker...

På den plats jag nu reste till används en åtel-teknik där slakteriavfall göms i trälådor med lock som rovdjuren lätt kan ta bort, men hindrar fåglarna att flockas för att sitta och kalasa när inga rovdjur är på plats. Här åtlas på ett stort antal platser i gömsleområdet, vilket ger förutsättningar för att rovdjuren ska "vandra runt" i området på sin jakt efter mera mat och då ge stor variation av bakgrunden på bilderna.

Något som också kan variera hos olika gömsle-arrangörer är kvalitén på gömslena. Vissa arrangörer har väldigt välbyggda och fint underhållna gömslen, medan andra gömslen kan vara av betydligt lägre nivå. Hur är gömslena riktade, d.v.s vilka bakgrundsmiljöer erbjuds (flera olika bakgrunder från samma gömsle eller bara en typ)? Hur är ljusförhållandena (medljus, motljus, sidoljus...)? Hur stor plats som finns bakom en uppsatt kamera spelar viss roll, framförallt om man använder ett längre objektiv. Finns det sovbrits i gömslet med riktig madrass, eller får man efter bästa förmåga hitta någon liten trång plats att försöka vila på när det är mörkt på ett tunt liggunderlag av enklaste sort. Hur är lösningen på toalettbehoven och är gömslet rent/välstädat? Ska man tillbringa 14 timmar eller mer per dygn i gömslet, spelar allt detta viss roll och här skiftar det en del mellan olika arrangörer...

När ska man resa för att fotografera björn? Något bra svar på den frågan är svårt att ge eftersom olika årstider har olika förutsättningar både vad gäller landskapets färger och björnarnas beteende. På hösten är björnarnas främsta prioritet mat, mat och mera mat för att äta upp sig inför vintern. Detta kan givetvis öka förutsättningarna för intresset mot en åtelplats. På vår/försommar är det parningstid och det kan finnas en viss risk att åteln inte har samma höga prioritet som sexualdriften... Men å andra sidan kan underbara vårfärger ändå göra det mer än värt att sätta sig och vänta för att se om någon björn dyker upp...

För egen del blev det inte någon björnkontakt denna gång, men en stor fin järv och en av de vackraste rävar jag sett. Tråkigt nog dök de upp när det var ganska mörkt och ISO-talen hamnade på 10.000 eller högre, vilket givetvis påverkar den tekniska bildkvalitén en hel del negativt med ganska "gryniga" bilder om de tas upp lite i storlek. Men oaktat all teknisk bildkvalité, så får själen en behaglig boost av välmående när man får njuta av dessa vackra djur i naturen...