Persongalleriet #59: Rio de Janeiro. Experiment med rörelseoskärpa.

31/10 2013. Gatufoto i svartvitt.
Den här dagen fick jag ungefär vid lunchtid för mig att experimentera med lite längre slutartider i gatufotot. Min tanke var att få in en känsla av rörelse genom att en aning rörelseoskärpa smyger sig in i bilderna. Kanske inte för mycket. Gärna med större delen av bilden och någon eller några stillastående människor skarpa. Många bilder blev förstås helt misslyckade och totalt suddiga. Kameraskak. Vissa missar gör en riktigt grinig när motiv och komp kändes som guld. En bra anledning att alltid gå på korta slutartider.

Men ibland tyckte jag att jag uppnådde mitt syfte någorlunda. Den som ser bilderna har kanske sin uppfattning över vad som är bra, någorlunda OK och helt över gränsen uruselt. Jag kan själv vara en skärpejunkie och tycka att superskärpa är superläckert, så det här är osäker, gungande mark för mig. Även om jag testat förut. Men jag har sett så många exempel på andras fantastiska bilder där rörelseoskärpan varit en viktig komponent i bilden, så jag tyckte det var värt att prova lite. Alla bilderna är tagna med min "lillkamera" Nikon 1 V1, de flesta med 10-30mm kitobjektiv.

Akta hjulen.
Började lite fegt med 1/200. Brukar annars försöka ha 1/500 eller snabbare, så det var en början.

Ner på 1/60.

Kortspel.
Hade på adapter och 16-85. Kortade till 1/125 eftersom det var tele motsvarande 229 mm.

1/160.

Systrar.
1/60.

1/60. Här kan jag känna att jag misslyckades. I vanliga fall, när det är lite starkare ljus, försöker jag ha typ 1/1250 och kan då få riktigt skarpa bilder fast jag skjuter från höften eller brösthöjd och själv är i rörelse. Här återgick jag till det beteendet och då blir ju allt suddigt. Tog med den här som ett exempel eftersom jag tycker själva bildinnehållet var av intresse.

Väskor och skor.
1/60. Den här bilden är faktiskt skarp rätt igenom. Jag står still, motiven står still och jag är så pass stadig på handen att VR har en chans att hjälpa till. Så den passar kanske inte i oskärpeexperimentet. Men ingen skada skedd, jag slapp i alla fall alltför hög ISO (kör manuellt med ISO på auto, -0.3 på exponeringskompensationen som standard, ändrar vid behov).

1/125. En mycket irriterande grej med den här kameran är att det är mycket lätt att komma åt vissa reglage av misstag. I M-läge ville slutartiden om och om igen hamna  på 1/4000 och jag fick tugga ner den igen, ibland efter att ha fått en och annan helt svart bild med ISO 3200.

1/125.

1/60. Och här någonstans hamnade jag ungefär där jag tänkt mig. Okej okej, komp och innehåll kanske inte är på topp. Men mixen av skärpa och oskärpa ligger ganska precis rätt i min smak. Känslan av ett stilla samtal lite på sidan av stadens rush.

Och med det avslutar jag dagens bildkavalkad. Om ni inte protesterar högljutt återkommer jag efter Parisresan med mer bilder från detta lilla oskärpeprojekt.

/Niklas