Smärtkliniken - Första besöket

Idag var jag på mitt första besök hos Capio Smärtkliniken S:t Görans Sjukhus.

Redan på morgonen när jag vaknade kände jag mig nervös och orolig, vilket jag tyckte var lite konstigt efter att ha mått så bra i flera dagar. Oron höll tyvärr i sig och bilresan till kliniken blev ganska jobbig (men långt ifrån så jobbig som bilresorna känts tidigare, innan jag började med medicin mot min ångest). Jag försökte sysselsätta mig med att fila naglarna under resan för att tänka på annat, men det gick väl sådär... ;o)

Min man och jag var nästan en timme för tidiga och satt därför kvar i bilen på parkeringen och väntade. Jag hade tid klockan tjugo över tio men vi gick in fem över, för att vara ute i god tid. När jag hade anmält mig i receptionen fick jag ett tjockt formulär med frågor angående mitt hälsotillstånd som jag skulle svara på. Tyvärr hann jag inte fylla i allt innan läkaren ropade upp mitt namn (men som tur var hade jag ju redan förberett mig hemma och gjort ett "eget svarsformulär").

Min man följde även med mig in till läkaren, dels för att vara ett "moraliskt stöd" för mig, men också för att han måste vara med när vi skulle bestämma tid för återbesök (jag behöver ju hans hjälp för att komma till Smärtkliniken).

Väl inne hos läkaren satte vi oss ned alla tre och så fick jag svara på en massa frågor samt berätta med mina egna ord om mina problem och vad jag önskar få hjälp med. Jag hade lite ångest i början, men efter ett tag släppte den nästan helt. Tycker jag fick med det mesta, men lämnade även mitt "svarsformulär" för säkerhets skull. Gissa om han blev imponerad över att jag var så väl förberedd och ambitiös ;o)

Innan vi lämnade kliniken fick jag fyra nya tider. En tid till en psykolog, en till en sjukgymnast och så två tider till samma läkare.

Så nu är det bara att hoppas på att jag kommer få hjälp med att bli fri från min smärta eller åtminstone få minskad smärta! Håll gärna tummarna :o)

Tack Marko för att Du följde med mig, Du vet hur mycket det betyder för mig :o)

Kram Milla

Tänk vad livet var lätt när man var liten...

Foto: Harrieth eller Hans Thieme

2011-02-01 22:59   esonkar

Även om du hade lite oro mm i kroppen så lyckades du fixa det, kadullra! Det låter bra det du berättade om besöket, både tror och hoppas att det kommer bli betydligt bättre för dig med tiden. Bara att hänga i och ta en dag i taget!

Kör på bara

Kram Anders

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-02 08:30

Tack snälla Anders! :o)
Kram Milla

Svara

2011-02-01 23:58   enanse

Håller alla tummar jag har! :) Det låter kanon, dock, med all hjälp du får!
Kramar
Anna

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-02 08:29

Tack goa Anna :o)
Kramar Milla

Svara

2011-02-02 10:27   Marianne Bengtsson Rosander

Men.... lite ångest inför nåt nytt är ju bara naturligt... eller hur. Jag tror inte du ska koppla allt till din " vanliga ångest ". Det gick ju jättebra och nästa gång är jag säker på att du går dit med nyfikenhet på vad som ska hända
Kram
Marianne

Besvara