JAG OFFRADE MIN EGEN LYCKA...
För några dagar sedan gjorde jag det mest osjälviska jag någonsin gjort. Jag "offrade min egen lycka" för en annan människa.
Jag har sedan några år tillbaka haft en vän som betytt oerhört mycket för mig. En vän som precis som jag lidit av diverse ångestsyndrom och inte alltid haft det så lätt här i livet. En vän jag delat allt med och som jag alltid kunnat lita på.
När man stått ett person så nära, delat så många saker tillsammans och umgåtts nästan dagligen i flera års tid kommer man varandra otroligt nära. När man dessutom varit med om samma saker, tänkt samma tankar och levt med samma rädsla och ångest, vet man exakt hur den andre personen fungerar. Det räcker med en snabb blick för att förstå att något är galet, trots att Din vän säger att allt är OK. Du kan se att han (eller hon) lider, trots leendet på dennes läppar.
Jag skulle till och med kunna kalla vänskapen för kärlek. Inte den sortens kärlek som man känner för den man är gift/tillsammans med, utan mer som till en familjemedlem. Eller som i mitt fall, (som inte har en speciellt nära relation till min familj) till och med närmare än en familjemedlem!
Min vän har i hela sitt liv längtat efter någon att älska och att dela sitt liv tillsammans med, men på grund av diverse sjukdomar och hinder har detta inte varit något alternativ. Idag mår han mycket bättre och det skulle vara fullt möjligt för honom att förverkliga sin dröm, om den rätte dök upp.
För en tid sedan lärde jag känna en kvinna som visade sig vara väldigt lik min vän och ju mer jag pratade med henne desto mer märkte jag hur väl de två skulle passa tillsammans. De var båda singlar och letade efter kärleken, men var båda blyga och försiktiga i sitt (näst intill obefintliga) sökande efter "den rätte".
Visst tvekade jag (både en och två gånger) innan jag slutligen bestämde mig för att presentera dem för varandra, för jag visste att det skulle bli "slutet" på min väns och min så nära vänskap. Men jag ville dem båda så väl och satte deras lycka och välbefinnande framför min egen.
Vi kanske kan fortsätta att vara vänner, men det blir ändå aldrig samma sak. Vi kommer inte pratat med varandra varje dag, skicka sms till varandra var och varannan timme, hjälpa varandra så fort någon behöver hjälp eller ringa varandra mitt i natten. Jag vill inte "störa" eller vara "påträngande" på något sätt. Även om de skulle säga att det är okej för mig att höra av mig när jag vill, skulle det ändå aldrig kännas riktigt rätt.
Jag intalar mig själv gång på gång att det var rätt av mig att agera på detta sätt, ändå kan jag inte låta bli att känna en enorm ånger. Ibland önskar jag att jag kunde "dra tillbaka tiden" och få allting ogjort. Att de aldrig hade träffat varandra. Jag vill att allt skall vara som förut igen. Jag vill ha min vän tillbaka!
Kram Milla
Foto: Pia Torstensson
Mvh Milla
Mvh Milla
Kram
Kram Milla