Ångesten styr mitt liv...

Jag har tänkt på en sak... Alla Ni som känner mig eller bara känner till min panikångest, kanske tycker det är konstigt att jag kan resa, gå på teater o.s.v. Men vad jag inte berättar här i min blogg är all ångest och oro dessa aktiviteter ständigt ger mig. Är det fel av mig att göra så eller tycker Ni läsare att det bara är tråkigt och ointressant att läsa om sådant?

Jag vill bara försöka vara så positiv som möjligt när jag skriver och jag vill inte tynga Er med alla mina bekymmer. Tycker det är så roligt att blogga och vill inte verka alltför negativ och tråkig.

Men faktum kvarstår att allt som försiggår utanför "mina fyra väggar" är ett rent helvete och en ständig kamp för mig.

Om Ni är intresserade av att läsa mer om min panikångest kan Ni göra det i min blogg under Mars 2010 "Min Panikångest".

Jag är ju i grund och botten en glad, sprallig och crazy tjej! Syns inte det? ;o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

 

MIN PANIKÅNGEST

 

Jag skall nu dela något väldigt privat mer Er som orkar och vill läsa. Nämligen berättelsen om "MIN PANIKÅNGEST". En resa som verkligen blottar mitt inre. Några av Er kanske undrar varför jag väljer att dela detta med så många okända människor? Men jag anser att kan detta bara hjälpa en enda människa som någon gång känt som jag, så är det värt vartenda ord...

Kramar Milla

 

 

MIN

PANIKÅNGEST

Del I

 

HUR ALLT BÖRJADE

 

 

Av: Camilla Thieme 1996

 

 

Innehåll

 

Kapitel:

 - Vad är panikångest?                                                                    

 - Inte farligt                                                                                     

 - Diagnosen panikångest                                                                 

 - Varför får man panikångest?                                                        

 - Hur jag mår idag                                                                            

 - Du som är anhörig                                                                        

 - Vad händer i kroppen när Du får panikångest?                            

 - Min panikångest                                                                           

 - Min första ångestattack                                                               

 

Vad är panikångest?

Alla människor får ångest ibland och alla kan känna panik. Det är en livsviktig signal som till exempel får oss att snabbt hoppa undan om en bil passerar för nära eller som får oss att undvika branta stup. Men hjärnan kan inte skilja på fantasi och verklighet. Om vi intensivt tänker oss ett stup, så kan det räcka för att svindelkänslan skall dyka upp. Vi som har panikångest sätter igång det här larmsystemet genom våra tankar. På så sätt upplever vi skräck, trots att inget farligt har hänt. Det känns som att ständigt stå på kanten av ett hustak och vingla med fötterna, fastän man står på marken. Varför gör vi det? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men kanske kan panikångest se ut såhär:

Med oss i vår genetiska ryggsäck har vi en stark reaktionsbenägenhet. Det innebär att vi reagerar lite starkare än andre på saker och ting. Vi är känsliga, helt enkelt, en egenskap som kan göra oss lyhörda för andra människors problem, fantasifulla och kreativa. Men som också kan göra att vi har lätt för att oroa oss. Detta i kombination med höga krav gör att vi blir ganska stränga mot oss själva. Är vi dessutom rädda för bråk och konflikter så vågar vi kanske inte säga ifrån när vi blir arga eller ledsna. En människa som under många år kräver för mycket av sig själv och som håller inne med mycket av sina känslor, bygger upp en stark inre spänning. Ju äldre vi blir, desto högre blir kraven. Familj skall bildas, karriär skall göras - det gäller att vara vuxen. I det här skedet får många sin första panikattack. Kanske efter första barnets födelse, en pressad tid på arbetet eller en nära anhörigs död. Panikångest kan också sättas igång genom att man dricker för mycket alkohol eller använder narkotika. Den starka och långvariga inre pressen har gjort oss rädda så att vi alarmerat kroppens larmsystem och det svarar - som det skall - med ångest och panik.

 

Inte farligt

Panikattackerna är så skrämmande att den etsas in i vårt minne. Vi trodde att vi skulle dö eller bli galna. Tänk om det händer igen. Efter den första panikattacken går vi och väntar oroligt på nästa. Detta leder till ännu mer stark inre spänning, vi påkallar kroppens alarmsystem igen - och får en ny panikattack. Detta kroppens listiga larmsystem mot fara har blivit vår största och mest skrämmande fiende. Vi är rädda för rädslan, vilket ger oss - ännu mer rädsla.

En ond cirkel har satts igång. Vi bär på en ständig skräck för panik - så kallad förväntansångest. Vi är hela tiden beredda på att hoppa undan för en framrusande bil, trots att vi inte står på vägen längre. Många av oss vågar inte längre gå ut. Tänk om paniken når oss när vi sitter i bilen på motorvägen. Eller när vi står på bussen vid sextiden på väg hem ifrån jobbet. Eller på jobbet. Vi har fått torgskräck - agorafobi.

 

Diagnosen panikångest

För att man skall få diagnosen panikångest skall man ha haft minst fyra av de symptom som räknas upp här nedanför. De skall ha uppträtt tillsammans, som en attack och nått maximal intensitet inom tio minuter. Dessutom skall attackerna ha dykt upp minst fyra gånger under den senaste månaden, eller en gång, men i gengäld orsakat minst en månads oro för en ny attack. Känner Du igen Dig?

Ansträngd andhämtning eller andnöd

Yrsel, ostadighetskänslor, svindel eller matthet

Hjärtklappning eller hastig puls

Darrningar och skakningar

Svettningar

Kvävningskänslor

Illamående eller magbesvär

Overklighetskänslor inför en själv eller omgivningen

Stickningar eller domningar i händer och fötter

Värmevallningar eller frysningar

Smärtor eller obehag i bröstet

Rädsla att dö

Rädsla att bli "tokig" eller göra något okontrollerat

Den som lider av panikångest har inte sällan också problem med sociala fobier. Det betyder att man har svårt för att göra saker i andra människors närvaro som till exempel att dricka kaffe, äta middag, köra bil, skriva under papper och så vidare. Man är rädd för att tappa masken och bli tvungen att erkänna sin rädsla.

Men kom ihåg - en människa med panikångest har ofta en utåtriktad personlighet.

 

Varför får man panikångest?

Jag har många gånger funderat på varför jag och många andra drabbas av panikångest och varför det, i mitt fall, främst yttrade sig med emetofobi (rädsla att kräkas) och problem med att åka kommunalt. Innan jag blev sjuk älskade jag till exempel att åka buss och bil samt att träffa vänner och vara ute och röra på mig. Jag vet att jag mådde väldigt dåligt psykiskt när allting började. Min före detta kille hade lämnat mig, han var skyldig mig över trettio tusen kronor, som han vägrade betala tillbaka, jag var tvungen att flytta och fick ett lån på sjuttio tusen kronor på grund av detta. Dessutom blev jag tvungen att flytta hem till mina föräldrar igen och till råga på allt så blev jag arbetslös, med mera. Kanske var det mer än jag klarade av.

Att kräkas har alltid varit det värsta jag vet, kanske för att det är det läskigaste jag varit med om. Dessutom är jag en människa som alltid vill ha kontroll över allting. Att bli tvungen att kräkas är inget man kan styra över själv. Eller så tycker jag bara att det skulle vara fruktansvärt pinsamt att spy på till exempel på en buss fullt med folk. Varför det sedan yttrade sig i panikångest, agorafobi och social fobi, förblir mig en gåta.

 

 Hur jag mår idag

Idag mår jag mycket bättre. Saker som jag aldrig trott jag skulle ge mig in på är nu möjliga. Men allra bäst mår jag så länge jag inte utsätter mig för några obehagligheter och äntligen börjar jag få mitt liv tillbaka! Det viktiga är, att jag får göra allt i min egen takt, utan press från omgivningen. En fråga som jag aldrig kommer att få svar på, men som ständigt maler i mitt huvud är: vad som skulle ha hänt ifall jag inte hade åkt hem till Christer den där fruktansvärda dagen i augusti 1992. Hade jag blivit sjuk ändå, eller hade jag sluppit detta helvete?

Panikångest är en sjukdom jag inte önskar även min värsta fiende.

 

Du som är anhörig

Det är svårt att förstå hur skrämmande en panikattack kan vara och hur tärande förväntansångesten många gånger är. Till och med vi som har panikångest har ibland svårt att förstå varandras problem och rädslor.

Försök lita på att Din vän har det svårt - trots att det inte syns utanpå. Uppmaningar som "ta Dig i kragen" eller "skärp till Dig" ökar oftast bara pressen och därmed också ångestnivån hos den som mår dåligt.

 

Vad händer i kroppen när Du får panik?

Det kan vara fruktansvärt att få en panikattack. En tornado slår ned i huvudet, virvlar iväg med all logik och lämnar oss i fullständigt kaos. Men ju mer vi vet om vad som verkligen händer i kroppen under en panikattack, desto mindre mystik och ogripbar blir den. De här förändringarna sker i Din kropp vid ångest;

Hormonaktiviteten startar och det autonoma (av viljan styrda) nervsystemet sänder signaler till olika delar av kroppen.

Blodet förbereder sig på att kunna koagulera, ifall man skulle skada sig i eventuell strid (kroppen tror ju att vi står inför en verklig fara).

Kroppstemperaturen och blodtrycket ökar.

Svettningar ökar för att kyla ned kroppen.

Blodet går till musklerna för att förbereda en eventuell kamp.

Musklerna spänns. De är redo att agera.

Mindre saliv - torr mun.

Andningen ökar, näsborrarna vidgas, luftpassagerna i lungorna öppnas upp för att luft snabbt skall komma in.

Matsmältningsprocessen minskar.

Levern avsöndrar socker för att kroppen skall få snabb energi.

Immunförsvaret minskar. (Detta är bra på kort sikt, för att kroppen skall koncentrera all energi på omedelbar fara, men förstås negativ på lång sikt eftersom immunförsvaret behövs för att till exempel tackla infektioner).

Kort sagt - vi förbereder oss på att strida - eller fly.

 

Min panikångest

Jag skall nu försöka förklara hur det kändes när jag, för över sexton år sedan, drabbades av panikångest för första gången och hur allting då rasade samman och förändrade mitt liv totalt. Jag ber ingen människa att förstå mig, för någonting som är så fruktansvärt hemskt, går omöjligen att beskriva med ord. Endast de som själva drabbats kan möjligen förstå och dela denna fasansfulla erfarenhet.

 

Min första ångestattack

Det var en varm och solig dag i augusti. Jag och min kompis Christer var hemma hos honom och låg och solade ute på gräsmattan. Vi badade i hans pool och pratade om allt mellan himmel och jord. När det började bli kväll gick vi in och lyssnade på musik. Efter en stund gick Christer på toaletten, men kom snart utrusandes därifrån. Han sprang till ytterdörren, öppnade den och lutade sig över trappräcket.

- Vad gör du? Ropade jag som blivit alldeles kallsvettig. Spyr du? Att kräkas har nämligen varit det absolut värsta jag vet så länge jag kan minnas. Jag var livrädd över att det var det som hände honom just nu.

- Ja, svarade Christer matt.

Då fick jag en chock! Utan att tänka mig för rusade jag in i Christers sovrum. (För att gå ut genom dörren där Christer var och kunde smitta mig eller att jag råkade se spyan ville jag inte.) Där öppnade jag hans fönster, som är cirka två meter upp i luften och bokstavligen slängde mig ut. Utan skor sprang jag därifrån. Jag visste inte vart jag var på väg, jag ville bara bort, så långt som möjligt. Länge bara sprang jag, tills jag inte orkade en meter till. Så stannade jag. Hela kroppen darrade av rädsla. I flera minuter stod jag bara där och skakade, livrädd över att jag skulle ha blivit smittad. När jag stått och lugnat ned mig en stund och kunde tänka något sånär klart, bestämde jag mig för att gå tillbaka. I alla fall för att hämta mina skor, så att jag kunde ta mig hem.

När jag kom tillbaka satt Christer ute på trappan och väntade på mig. Han såg både trött och ledsen ut. Jag led, ville krama om honom och säga att allting skulle bli bra igen. Jag visste att även han var en känslig person och hatade att kräkas. Men jag vågade inte. Istället skällde jag ut honom. Jag skrek åt honom och anklagade honom för att ha smittat mig med magsjuka. Jag frågade honom hur han kunde göra såhär mot mig, fast jag visste att det inte var hans fel. Ingen människa kan rå för att han eller hon blir sjuk. Jag var faktiskt riktigt elak mot Christer, trots att jag innerst inne tyckte så synd om honom. Gud som jag led för hans skull.

När jag hade skällt klart på honom, från ett säkert "smittavstånd", bad jag honom slänga ut mina skor till mig. Det gjorde han och jag skyndade mig att sätta på mig dem, sedan åkte jag hem.

Väl hemma kunde jag inte sluta att tänka på det som hade hänt. Jag kunde varken äta eller sova. Trots att jag pratade med Christer i telefonen och han försäkrade mig om att han inte hade spytt mer och troligtvis inte var magsjuk, utan bara hade ätit något olämpligt, gick jag ständigt och väntade på "min tur". Jag inbillade mig själv att jag mådde illa och var så nervös över att kanske bli magsjuk, att jag tillslut blev lös i magen .

Dagarna gick och trots att Christer var frisk ville jag inte träffa honom. Men, när jag hållit mig inne i en hel vecka, utan att bli dålig förstod jag att det inte var någon fara längre. Jag skulle inte bli sjuk. Jag hade nog "klarat mig". Tack gode Gud! Jag bestämde mig för att åka hem till Christer och vi skulle mötas på halva vägen, vid Handenterminalen.

Det var mycket folk på bussen men jag lyckades hitta en sittplats ganska långt bak, vid dörrarna. Där satt jag och tänkte på det som hade hänt hemma hos Christer den där hemska dagen för drygt en vecka sedan. Ju mer jag tänkte på det desto sämre mådde jag. Till slut började jag må illa och var helt övertygad om att jag faktiskt hade blivit sjuk. Då hände det, det kändes som om jag var på väg att kräkas. Jag fick panik! Hjärtat började bulta allt snabbare, jag fick en klump i halsen och svårt att andas. Jag var bara tvungen att komma av bussen! Jag drog i snöret och väntade på nästa hållplats. Tyckte att det tog en hel evighet innan bussen äntligen stannade och jag fick komma av. Väl ute i friska luften och "friheten" kände jag mig lite bättre till mods. Jag började promenera mot Handen. Att jag blivit tvungen att kliva av för tidigt, gjorde att det var långt kvar att gå. Men det gjorde ingenting, för att åka buss och eventuellt utsätta mig för en liknande situation tänkte jag inte göra igen.

När jag kom fram till Handenterminalen förklarade jag för Christer vad som hade hänt och att jag inte ville åka buss hem till honom. (Kanske var det mitt livs största misstag). Så vi gick från Handen till Länna! Hela tiden hade jag en otäck klump i halsen och rädsla över att någonting fruktansvärt skulle hända, att jag skulle kräkas. Så var det hela eftermiddagen och kvällen. När jag blev tvungen att ta mig hem, visste jag inte hur jag skulle bära mig åt. Att jag inte kunde gå hela vägen, det visste jag och bussen vägrade jag att ta. När Christers mamma Gunnel, erbjöd sig att skjutsa mig hem, tackade jag naturligtvis ja.

Jag minns den färden än idag. Den varade i ungefär tio minuter, men kändes som en hel evighet. Att sitta instängd i en bil gjorde mig "galen". Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag ville bara därifrån, hem så fort som möjligt. Det är ett under att jag inte kastade mig ur bilen, så illa som jag mådde. Vad vi pratade om på hemvägen, har jag ingen aning om.

Det var så det började. Efter den dagen vägrade jag att åka buss, bil, tunnelbana och tåg. Jag ville inte må sådär dåligt igen och jag var övertygad om att jag skulle göra det ifall jag åkte någon form av kommunala medel igen. Kort och gott: ville jag någonstans fick jag helt enkelt gå eller cykla!

Det gick bra till en början, men när hösten kom och innebandyn började blev jag tvungen att åka bil igen. (Det gick inte att gå eller cykla så långt. Dessutom var snön på väg och skulle så småningom göra det omöjligt att komma fram till fots eller med cykel.) Tack och lov var det många som ställde upp att skjutsa mig. Tyvärr mådde jag alltid fruktansvärt dåligt och ville bara hoppa av. Men på något sätt, fråga mig inte hur, så lyckades jag alltid komma fram välbehållen.

Mardrömmen fortsatte. Snart började jag må dåligt av andra saker än att åka bil och kommunalt. Det blev svårt att träffa folk och göra saker som "friska människor" tycker är helt naturliga. Som att gå och handla, sköta post/bank-ärenden, äta och umgås med familj och vänner. Bara en sådan enkel sak som att äta middag med familjen, blev till en skräckupplevelse. När jag mådde dåligt ville jag helst vara ensam och började därför isolera mig.

Jag visste inte varför detta hände mig eller vad jag skulle göra för att må bättre. Jag vare sig kunde eller ville inte prata med någon om mitt problem för då mådde jag bara ännu sämre. Dessutom... vem skulle förstå?

När jag flyttade hemifrån blev allting bara värre. Kanske för att jag för första gången i mitt liv stod på egna ben. Jag minns att ända sedan jag var lite har jag aldrig gjort någonting på egen hand. Likaså nu var jag tvungen att få hjälp med allting. Jag klarade inte av att göra någonting själv. Vänner följde med mig till affären, posten/banken, till och från arbetet och så vidare. Att gå ut och roa mig var det inte tal om. Bio, teater och resor var jag helt säker på att aldrig få uppleva igen.

Tillslut mådde jag dåligt av att bara vara hemma och ångesten gick över till även fysiska besvär. Jag fick ont i huvudet, ryggen och nacken och jag tyckte att det aldrig gick över. Panikattackerna blev bara längre och längre, ibland kändes det som om de varade i flera dygn. Någon "vanlig nervositet" kunde jag heller inte känna längre. Blev jag nervös eller mådde dåligt över någonting yttrade det sig alltid som en ångestattack. Jag mådde så dåligt, att jag till och med började fundera på självmord. Men jag antar att mitt hopp om att en vacker dag bli frisk och min starka livsvilja, hindrade mig. (Vilket jag idag är mycket glad och tacksam över). Innerst inne ville jag inte dö, jag ville bara bli frisk.

I hemmet gick det att dölja min ångest, men på arbetet var det svårare. Det var inte alltid jag klarade av att sköta mitt jobb till 100 % och det gjorde inte saken bättre. Jag minns till exempel en studiedag, på barnstugan där jag arbetade, när alla barn/personal skulle ut på en resa. Då kunde jag inte följa med, utan fick stanna på barnstugan och passa telefonerna istället.

En av mina arbetskamrater, som var "personalansvarig" och skulle se till att de anställda mådde bra, såg hur illa jag mådde och skickade mig till en kurator. Kuratorn i sin tur skickade mig till en psykolog, (på Samtals Rehab.) där jag gick och pratade om min ångest i cirka fyra månader. Det kändes skönt att få tala med någon och få veta att detta var en "vanlig sjukdom" och att det fanns hjälp att få. Ångesten blev inte bättre, men det kändes ändå skönt att veta att jag var på "rätt väg". Tyvärr hade Samtals Rehab. endast korttidsbehandlingar, och eftersom de bedömde att jag behövde en längre behandling, skickade de mig vidare till Nacka sjukhus. Detta var ett jättestort misstag från deras sida, tycker jag. Hur kan man vara så opsykologisk, när man är psykolog, att man skickar en person som inte kan åka kommunalt, på en buss i femtio minuter för att komma till sin behandling! För mig är detta ofattbart.

Hur som helst, dessa för mig, horribla resor och en förskräcklig kurator, fick mig, att om möjligt må ännu sämre. Så efter knappt ett år, slutade jag på egen begäran. Efter det började jag faktiskt att må lite bättre. För första gången på flera år kunde jag se ett ljus, i det ständiga kolsvarta mörkret. Kanske berodde det till stor del på att jag fick en egen lägenhet och träffade min man.

Sakta men säkert började jag göra framsteg. Någon enstaka gång åkte jag buss eller tåg, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt. Dessutom gick jag på både bio och teater och tankarna att en dag åka utomlands började komma tillbaka. Att söka jobb var svårt, för jag kunde inte garantera att jag skulle kunna ta mig till och från arbetet. Detta ledde till att det blev bråk inom familjen. Ingen förstod varför jag till exempel inte sökte så pass många arbeten som jag kanske borde. Det gick till och med så långt att min familj för ett tag tog avstånd ifrån mig.

 

 

MIN

PANIKÅNGEST

Del II

 

SEXTON ÅR

MED ÅNGEST

 

Av: Camilla Thieme 2006-2008

 

 

 

 

Innehåll

 

Kapitel

- Inledning                                                                                        

- Fel diagnos                                                                                     

- Mellan fyra väggar                                                                          

- Blottad själ                                                                                     

- Gå min egen väg                                                                            

- Besviken                                                                                          

- Ett ljus i mörkret                                                                            

- Bakslag                                                                                          

- Kroppen säger ifrån                                                                        

- Sjukdomsvinst                                                                                

- Framtiden                                                                                       

- Hjälpen                                                                                           

- Magsjuka                                                                                      

- Sandhamn                                                                                      

- Tappra försök                                                                                 

- Ut i världen                                                                                    

- London                                                                                          

- Flytten                                                                                            

- Hemsidan                                                                                       

- Minnet sviker                                                                                 

- Sjukersättning                                                                                

- Den inre stressen                                                                            

- Inget självförtroende/självkänsla                                                    

- Sätter sina spår                                                                               

- Sjukdomen som inte syns                                                               

- Ond cirkel                                                                                       

- Till sist      

 

Inledning

Så skall det äntligen bli av...

Det är tolv år sedan jag skrev om min panikångest senast och sexton år sedan jag drabbades av min första panikångestattack. Mycket har hänt under dessa år, men samtidigt kännas det som om tiden stått stilla. Ibland har jag känt mig så gott som frisk för att i nästa sekund vara tillbaka i helvetet.

Jag skall försöka beskriva min "utveckling" under alla dessa år, både mina framsteg men även mina bakslag. Det har inte varit lätt att komma dit jag är idag och jag har många gånger velat ge upp och bara lägga mig ned och dö. Men på något underligt sätt lyckas jag alltid kämpa vidare och komma tillbaka. Jag önskar att jag kunde skriva att det är tack vare allt stöd jag fått från mina nära och kära, men så är tyvärr inte fallet. Denna strid är och har alltid varit min egen och den har jag fått kämpa emot alldeles själv, från första stund...

Jag hoppas att jag inte kommer att såra någon med det jag skriver, för det är verkligen inte min avsikt. Men skall jag komma någonstans, så måste jag vara ärlig och skriva det som kommer direkt från mitt hjärta. Annars kan jag lika gärna strunta i alltsammans.

 

Fel diagnos

Jag har ju alltid sagt att jag lider av panikångest. Men i själva verket är min korrekta diagnos paniksyndrom med agorafobi samt emotofobi (kräkfobi). Det vill säga att jag har panikångestattacker och kan inte leva ett normalt liv på grund av rädslan för nya attacker. Med agorafobi menas social fobi, jag är alltså rädd för att "synas" och träffa folk. Jag har så kallad "torgskräck". Min emetofobi (kräkfobi) yttrar sig i rädsla för att kräkas, men även för att se eller höra andra människor spy, både på tv/film och i verkligheten. Denna extrema och överdrivna rädsla för magsjuka har även gjort att jag fått bacillskräck.

Mellan fyra väggar

Jag har till största delen mått relativt bra, det vill säga inte drabbats av panikångest särskilt ofta de senaste sexton åren. Så länge jag stannat hemma och inte utsatt mig för obehagliga situationer, har jag "varit på bättringsvägen", om man nu kan kalla det så eftersom jag nästan bara levt instängd i min lägenhet. För mig har det dock varit det enda alternativet för att orka leva vidare. Att slippa känna ständig ångest och må fysiskt dåligt hela tiden har varit en oerhörd lättnad för mig och därför har jag valt att "isolera" mig från omvärlden. Att bara kunna andas igen, om så bara för en liten stund, har varit guld värt i mina ögon. Detta har i sin tur gjort att jag börjat tro på livet igen och att det finns en framtid även för mig. Att däremot ta steget ut i "den stora vida världen" känns fortfarande skrämmande och ganska långt borta. De få gånger jag vågat mig ut har ångesten och paniken åter gett sig påmind och fått mig att inse att jag är långt ifrån frisk ännu och att jag har en lång väg kvar...

Mitt hem har varit "min värld" i så många år att det nästan känns overkligt att tänka sig ett liv utanför dessa fyra väggar. Men jag förstår även att jag inte är helt botad förrän jag kan leva ett så normalt liv som möjligt. Det vill säga klara sådana saker som "friska människor" gör dagligen och utan problem, som att gå och handla, åka bil, sköta ett arbete, träffa andra människor med mera.

 

Blottad själ

Det finns egentligen bara en enda gång som jag "blottat min själ" för en okänd människa och visat min rädsla och svaghet. Jag har alltid varit bra på att dölja min ångest och har hela tiden känt att jag måste vara stark och duktig och inte visa när jag mår dåligt. Men en dag tog min styrka slut och jag släppte taget om min stolthet.

Det var när jag (trots min egen starka motvilja) tog jobbet som barnskötare på Hagaskolan. Alla krav och måsten och trycket från andra (speciellt från min far) att jag måste arbeta (oavsett hur jag än mådde) hade blivit alltför stora och jag tackade ja till denna tjänst. Jag minns hur jag efter bara tio minuter på min nya arbetsplats ringde till min handläggare på arbetsförmedlingen och bara storgrät. Jag fullkomligt bönade och bad henne att få slippa detta helvete och återvända till tryggheten. Men hon propsade på att jag skulle fortsätta och duktig och plikttrogen som jag var stannade jag kvar. I sex månader vantrivdes jag (för att göra alla andra till lags) innan jag äntligen tog mod till mig, vågade säga ifrån och tala om att jag inte orkade längre! Min tjänst skulle gå ut och när de frågade mig om jag ville fortsätta tackade jag vänligt, men bestämt nej. Trots att jag visste hur min familj skulle reagera och att de aldrig skulle förstå hur jag kunde tacka nej till ett arbete! Jag kanske skall tillägga att det aldrig var jobbet i sig som jag ogillade, för det var kanon, utan ångesten att vistas bland så många barn som ofta hade ont i magen och mådde illa, det var det som jag inte klarade av.

 

Gå min egen väg

Det var efter den perioden som jag började må lite bättre. Jag tror att det kan bero på att jag för en gångs skull lyssnade på mig själv och gjorde det jag själv ville och inte det som alla andra förväntade sig av mig. Den enda gång jag gjort det tidigare var när jag gick estetisk praktisk linje på gymnasiet. "Alla" tyckte att det var helt bortkastat, men dessa två år var och är fortfarande de hittills bästa åren i mitt liv och något som jag aldrig kommer att ångra. Hur många pikar jag än fick från min pappa om "att det var en lekstuga" och "ingen riktig utbildning" så kan inget eller ingen ta ifrån mig den glädje och de erfarenheter som den tiden gav mig.

Jag skrev två barnböcker (som jag visserligen aldrig skickade iväg) och gjorde sådant som fick mig att må bra. Jag lyssnade på min kropp och började tänka på mig själv lite mer. Tyvärr gjorde jag enorma ekonomiska förluster, då jag var dum och inte sjukskrev mig under denna period. Åter igen hörde jag min pappas röst inom mig som påpekade att man "inte skall leva på samhället" utan klara sig själv. Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag definitivt handlat på ett annorlunda sätt. Men det är lätt att vara efterklok. På grund av att jag inte sjukskrev mig gick jag miste om en a-kasse period och gick nästan tre år (!) utan inkomst, det vill säga 0 kr/år. Jag fick bland annat inte deklarera på fyra år.

Besviken

I samma veva som jag återigen gick arbetslös och miste a-kassan började jag förstå hur lite hjälp jag fått från olika myndigheter, men framförallt från mina nära och kära. Det var aldrig någon som frågade hur jag mådde, om jag behövde hjälp, låna pengar eller bara ville prata. Det var precis som om de skämdes för mig. "Har man inget jobb så är man inget värd", det var den känslan jag fick och fortfarande har. Dessutom trodde de att jag inte ville jobba. Det var aldrig någon som tog reda på den verkliga orsaken. Det finns inga människor i min närhet som känner mig så lite som mina föräldrar... De visar heller inget som helst intresse för att vilja lära känna mig. Sådant sårar och sätter sina spår. Sår som aldrig kommer att läka.

Det var en sak som hände med min pappa, som jag inte reagerade på förrän flera timmar senare, bara för att jag är så "van". Vi var inne i en videobutik och min pappa stod och pratade med ägaren. Plötsligt frågade han som äger butiken om det är jag som "jobbar som polis". Nej, svarade min pappa, det är min andra dotter, "den här" hon är... "professor". Det var säkert menat som ett skämt, men i grund och botten svarade han så för att han inte hade den blekaste aning om vad jag gjorde och dels för att han skämdes över att jag inte hade något jobb. Att jag pluggade betydde inte ett dugg för honom. Just då skrattade jag bort situationen, men när jag kom hem grät jag mycket och länge.

Jag har aldrig begripit varför det jag gör och det jag är intresserad av inte är av någon vikt för mina föräldrar. När min syster pluggade i några veckor (på jobbet) var det ett himla ståhej och hon var så duktig. Men att jag pluggade, i flera år, det betydde ingenting. Då var jag bara lat, lärde mig ingenting, det ledde ingen vart och jag fick pengar för att inte göra någonting (som min pappa så vackert uttryckte sig). Min mamma och pappa har ingen aning om vilka utbildningar jag gått. För dem är bara ett arbete av betydelse, även om man inte klarar av att arbeta! Små framsteg, som att till exempel börja plugga, ta bilen till gymmet eller handla en liter mjölk betyder inte ett dugg för dem, fast det är ett jättestort steg för mig...

Detta är något som jag skulle kunna skriva om hur mycket som helst. Men jag får nöja mig med det här, eftersom detta häfte skall handla om min panikångest och inte min dåliga relation till mina föräldrar. Dessutom spelar det ingen roll hur många sidor jag än skriver och hur mycket själ jag än lägger ned, de kommer aldrig att lyssna på mig och bry sig om mig på det sättet som jag önskar.

 

Ett ljus i mörkret

Det finns en tid då jag trodde att jag var fri från min ångest. Det var år 2005, innan mitt njurstensanfall. Jag hade bara fått ett fåtal panikångestattacker och hade börjat kunna känna "vanlig oro" och ångest, istället för att alltid drabbas av panikångest. Detta uppkom dessutom i "normala" situationer, då det var ok att vara lite nervös och må dåligt. Som när jag skulle åka finlandsfärja för första gången i mitt liv, flyga utomlands eller göra något lite över det vardagliga, som att gå på bio, teater och äta på restaurang med mera. Men att umgås med andra människor, åka bil och äta, som jag våndats över i så många år kändes då helt naturligt för mig och framkallade ingen ångest eller oro. Jag åkte till och med lite kommunalt med Marko samt handlade, gick post och bankärenden. (Tilläggas skall kanske att jag även då inte gjorde något på egen hand, utan alltid i sällskap med någon annan, kanske var det därför som jag klarade av dessa saker)?

Detta var en fantastisk tid och jag trodde faktiskt att jag var på god väg att bli helt frisk, men så hände det som bara inte fick hända...

 

Bakslag

Det var den 15/7 2005, solen sken på en klarblå himmel och det var en helt underbar sommardag. Marko och jag hade planerat en heldag vid havet, där vi skulle sola, bada och grilla. Tyvärr mådde jag inte helt bra när jag vaknade och var väldigt kissnödig. Jag sprang på toaletten hela morgonen, men det kom bara några droppar åt gången. Eftersom jag haft urinvägsinfektion ett flertal gånger tidigare så kände jag igen symptomen och trodde naturligtvis att det var det jag hade även denna gång. Jag gick på toaletten en sista gång och så gav vi oss iväg.

Men vi kom aldrig fram, för på vägen drabbades jag av en obeskrivlig smärta på vänster sida i nedre delen av ryggen. Jag fick svårt att sitta still och vred och vände på mig konstant i sätet. Tillslut blev smärtan för svår och jag orkade inte längre, utan bad Marko att stanna vid vägkanten. Jag klev ur bilen och gick oroligt fram och tillbaka längs vägen. Snart hittade jag ett ställe i gräset där jag kunde lägga mig ned. Hela tiden värkte det i ryggen och jag kände mig fruktansvärt kissnödig. Jag försökte lätta min blåsa, men även denna gång kom det bara några få droppar. Jag kände mig till och med bara mer kissnödig när jag försökte kissa! Nu hade jag börjat bli rejält orolig och ångesten kröp sakta fram. Marko satt fortfarande kvar i bilen och kom inte ut för att fråga hur jag mådde. Där låg jag i gräset och folk som körde förbi tittade konstigt och frågande på mig.

Jag kände att något inte stod rätt till och började fundera på om jag skulle bli tvungen att uppsöka läkare (och de som känner mig väl vet att då måste det vara något allvarligt eftersom jag hatar att åka till sjukhus och alltid drar mig in i det längsta innan jag söker hjälp). Samtidigt tyckte jag synd om Marko som satt där i bilen och väntade på att vi skall åka till havet. Jag ville ju inte förstöra för honom. Vi som skulle ha det så mysigt...

Observera att Marko fortfarande inte bemödat sig med att kliva ut ur bilen och fråga hur jag mådde.

Snart insåg jag att det inte skulle bli någon sol och bad den dagen, för jag måste HEM! Skamsen och fruktansvärt rädd återvände jag till bilen, till en milt sagt irriterad och arg Marko. Jag talade om att jag mådde fruktansvärt dåligt och tyvärr måste åka hem igen. Jag kommer inte ihåg vad han sade just då, men jag kan försäkra Er om att det inte var några snälla ord. Sedan vände han bilen och for iväg med en rivstart. Hela bilvägen hem muttrade han något om att det "aldrig går att planera något tillsammans med mig", att "det alltid är något fel på mig" och så vidare. Han skrek och gormade åt mig medan jag hade fullt sjå att klara av bilfärden hem på grund av all smärta. Jag grät, var helt förtvivlad och försökte förklara för Marko att "den här gången var det verkligen allvar"... Men han vägrade att lyssna på mig.

När vi var nästan framme blev smärtan alltför intensiv och jag bad Marko att få kliva ur bilen. Han ställde sig på bromsen och bilen tvärstannade ca 800 meter från vårt hem. Jag klev ur, stängde bildörren och i nästa sekund var han borta.

Där stod jag vid vägkanten, ensam och övergiven och med en sådan smärta i ryggen att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Sakta, sakta började jag ta mig hemåt, steg för steg. Solen gassade och jag kände mig både yr och illamående. Jag var så kissnödig att jag tänkte stanna flera gånger i bostadsområdet och kissa, men jag lyckades hålla mig.

Tiden efter det minns jag inte så väl. Jag vet att när jag äntligen kom innanför dörren så hade Marko åkt iväg för att sola och det första jag gjorde var att springa in på toaletten för att kissa. Naturligtvis så kom det inte mer än ett par droppar. Sedan låg jag på golvet i över fem timmar och bara vred mig av smärta. När Marko kom hem satte han sig framför tv:n och tittade på golf och själv låg jag på golvet i andra rummet, rädd och med en obeskrivlig smärta.

Tillslut tog jag modet till mig och ringde till akuten. Då hade jag så ont att jag tänkte "nu tar jag en ambulans till sjukhuset". På akuten kom de fram till att det måste vara ett njurstensanfall. Jag fick en tid en timme senare och naturligtvis tackade jag ja.

Marko skjutsade mig till sjukhuset, nu började även han förstå att det var allvar. Efter en tids väntan fick jag äntligen komma in. Jag pratade med en läkare som konstaterade njursten och hon gav mig en spruta i ena skinkan. Efter en stund släppte värken och jag fick åka hem.

 

Kroppen säger ifrån

Det har idag gått över tre år sedan mitt njurstensanfall och min kropp har "sagt ifrån". Jag har ont praktiskt taget överallt. Ryggen, axlarna, nacken, knäna, ena foten och i lederna. Dessutom drabbas jag ibland av väldiga "kissanfall". Jag är så stel i kroppen att jag känner mig minst 80 år gammal. Jag tror att detta beror på att jag ständigt går omkring och oroar mig. Jag spänner varenda muskel i kroppen då jag hela tiden har någonting att oroa mig för. Det är arbete, studier, hälsan, inkomst, flytten, grannarna, familjen med mera. Jag har gått till läkare, sjukgymnast och psykolog, men tycker inte jag fått någon hjälp. Jag undrar hur länge kroppen orkar? Om jag känner så här nu, hur skall jag då må när jag blir gammal?

 

Sjukdomsvinst

Sjukdomsvinst är något som min syster ofta pratar om och som hon hela tiden hävdar att jag får genom att vara hemma. Jag förstår mycket väl vad det är hon säger, men har ändå svårt att hålla med henne. Hur kan man anse att man "vinner" något på att vara hemma och vara sjuk? Att hela tiden må dåligt, inte kunna göra någonting och sannerligen inte bli rik på det. Visst det har sina "fördelar" och om man vore frisk skulle även jag tycka att det var toppen att jämt få vara hemma och slippa arbeta.

Jag minns tiden innan jag blev sjuk och då jag faktiskt arbetade. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt att gå till jobbet och att det var värt alla tidiga morgnar och långa restider. Jag gick upp vid fem varje morgon och reste till och från jobbet sextio timmar i månaden!!! Så skulle jag vilja ha det igen (kanske inte resa sextio timmar i månaden) men att få må bra och trivas med tillvaron. Att slippa leva med ständig ångest och oro.

En annan sak som min kära syster har sagt är att hon inte tycker att jag gjort tillräckligt för att bli frisk. Min syster är en väldigt klok kvinna och kan väldigt mycket om människan och dess psyke. Och jag har en enorm respekt för henne. Men tyvärr har vi inte den nära kontakten som jag önskar att vi hade och hon känner mig inte alls så bra som en syster borde göra. Därför vet hon kanske inte vad jag gjort och gör för att försöka bli frisk och vilka uppoffringar och ansträngningar jag gjort under åren. Önskar hon ville läsa detta. En dag när vi pratade i telefonen blev jag väldigt ledsen och besviken på henne. Då jämförde hon mig med en alkoholist som inte gör någonting för att bli fri från sitt missbruk. Trots att jag både gått till kuratorer, psykologer, psykiatriker, AHA, läkare, KBT, samtalsterapi och övat på egen hand med mera. Att jag arbetat för sju år sedan hade hon helt glömt bort. Hon sade att hennes vänner som också har panikångest minsann hade blivit friska. Att de hade kämpat och trotsat sin ångest så mycket mer än mig. Hon skulle bara veta...

 

Framtiden

Det är ofta jag får frågan "vad skall du göra i framtiden"? Faktum är att jag inte vet. Mår man så här dåligt som jag gör och har gjort i alla dessa år tar man bara en dag i taget. Man är glad om man överlever morgondagen, både mentalt och ekonomiskt. Visst är det en enorm inre stress att inte veta om man har en inkomst om ett par månader och det ökar definitivt ångesten. Vissa perioder har jag (som jag nämnde tidigare) till och med gått helt utan inkomst. Det tär enormt på psyket. I februari 2007 hade jag förbrukat mina studiemedel, min a-kassa var sedan många år tillbaka slut och jag var inte tillräckligt sjuk för att sjukskriva mig (?). Jag kunde inte få något socialbidrag eller bostadsbidrag, eftersom de räknade min och Markos inkomst tillsammans. Att vi delade (delar) på räkningarna och att jag måste stå för min del, tog de ingen hänsyn till. I december 2006 köpte vi en lägenhet för över en miljon kronor och blev tvungna att ta ett lån på nästan hela den summan. Jag hoppades verkligen att jag skulle få någon form av inkomst så att jag kunde betala av skulden. Eftersom jag hade varit borta från arbetsmarknaden i så många år, inte var frisk och hade så dåligt självförtroende hade tankarna att förtidspensionera mig börjat mala i mitt huvud. Inte för att jag visste om jag skulle kunna göra det, men jag ville i alla fall kolla upp möjligheten. Samtidigt kändes det som om jag "kastade in handduken" och gav upp, men vad skulle jag annars göra? Det kändes som jag "stod mitt emellan". Jag var inte tillräckligt frisk för att kunna arbeta, men jag var heller inte tillräckligt sjuk för att få hjälp eller bli sjukskriven...

 

Hjälpen

Efter tretton år fick jag tillslut den hjälp jag velat ha och tjatat om i alla dessa år, nämligen KBT (Kognitiv Beteende Terapi). Det var jag själv som tog kontakt med "Ankaret", Psykiatrin i Haninge (hade hört talas om dem när jag läste psykiatri på Centrum Vux för ett par år sedan) då min panikångest kom tillbaka efter mitt njurstensanfall. Först ville de inte ta emot mig, eftersom de inte tyckte att jag var sjuk nog (trots att jag berättade att jag inte kunde vare sig arbeta, handla, åka kommunalt, åka bil eller ens träffa andra människor). De ville bara ta emot personer som var i så dåligt skick att de funderade på självmord. Men jag insisterade och tillslut fick jag gå som elev hos en kvinna som utbildade sig till psykiatriker. Hon var tvungen att videofilma alla våra möten, men det var helt ok för mig. Jag var så lycklig över att äntligen få hjälp. Men som med all annan hjälp jag fått så var detta bara under en kortare tid, så ännu en gång hann jag inte bli frisk innan jag var tvungen att sluta. Naturligtvis kunde jag fortsätta att öva på egen hand, men det blev aldrig samma sak. Enligt min mening så skulle jag behöva gå i terapi och KBT i minst ett år, gärna ännu längre! Varför kan man inte få den hjälp man behöver, tills man är helt frisk, när det gäller psykiska sjukdomar? Man skickar ju till exempel inte hem en cancerpatient mitt i sin strålbehandling och säger "nu får du fixa resten själv".

Under behandlingen som varade i nästan ett år fick jag berätta och rangordna sådant som jag tyckte kändes jobbigt och sådant som jag inte klarar av att göra på egen hand. På listan stod bland annat saker som att promenera med och utan smink, gå och handla ensam, äta och åka bil med andra människor, samt åka kommunalt och så det värsta av allt, att se människor kräkas eller kräkas själv. Sedan fick jag utsätta mig för det som kändes minst jobbigt och så jobbade vi oss upp på listan. Tyvärr hann vi inte så långt, eftersom det stod en hel del saker uppradade och tiden var knapp. Självklart var jag mycket tacksam över de framsteg som vi åstadkom tillsammans, men jag önskade bara att jag hade fått fortsätta och gå igenom alla sakerna på min lista.

Vi pratade även om andra saker, som egentligen inte hade med KBT att göra, men som jag kände var väldigt viktiga att ta upp. Bland annat så pratade vi om mitt kontrollbehov, min svartsjuka, min perfektionism, mitt och Markos förhåll-ande, min relation till min mamma, pappa och syster med mera. Men även där hann vi bara skrapa lite på ytan, jag skulle vilja prata så mycket mer...

En sak som jag har funderat på är vad som skulle ha hänt om jag hade fått "rätt hjälp" från början, som till exempel KBT? Hade jag blivit "frisk" snabbare då? Fast jag vet ärligt talat inte om jag hade varit redo och mottaglig för denna sortens terapi tidigare. Eftersom jag var (och är) väldigt envis så tror jag att det hade varit mycket svårt att få mig att utföra de saker som jag inte klarade av, om jag inte hade "vågat" och velat göra dem själv.

 

Magsjuka

I detta kapitel kommer jag att skriva om personer som blivit magsjuka i min närhet och rädslan jag känt över att kanske blivit smittad. För Er som tycker att det år tråkigt/jobbigt att läsa ett helt kapitel (och då har jag ändå försökt att korta ned det så mycket jag kan) rekommenderar jag att hoppa till nästa kapitel. Jag har dock valt att ta upp detta ämne eftersom det är själva "kärnan" till att jag mått så dåligt i alla dessa år. Kanske kan Ni som väljer att fortsätta läsa förstå hur pass rädd jag är för att bli magsjuk, varför jag reagerar som jag gör om någon kräks och varför detta är ett sådant problem för mig. Det är just rädslan för att bli magsjuk som hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Varje dag är en kamp där jag får övertala mig själv att våga gå utanför dörren och träffa andra människor. Att det är bättre att chansa och kanske bli magsjuk än att inte leva alls och slippa kräkas...

Till Er som tycker att Marko behandlade mig väldigt illa när jag fick mitt njurstensanfall kan jag berätta att jag inte alltid varit så snäll mot honom när han mått dåligt heller. Det vill säga när han varit magsjuk. Jag minns speciellt två tillfällen, båda gångerna vid nyår och naturligtvis var det min "sjukdom" som gjorde att jag behandlade honom så illa som jag gjorde dessa gånger...

Första gången var nyårsafton och millenniumskiftet 1999-2000. Jag var (som vanligt på nyårsafton) helt säker på att Marko skulle fria till mig. Vad kunde vara bättre än att göra det under det ända millenniumskifte vi skulle få uppleva? När han sedan inte föll ned på knä och friade när klockan slog tolv, blev jag naturligtvis helt förkrossad. Vi blev osams och kvällen (natten) barkade åt skogen. Marko hällde i sig öl, whisky och en hel flaska champagne och blev jätte full. Själv låg jag på sängen i sovrummet och skakade av sorg, besvikelse och förtvivlan.

På något sätt blev vi tillslut sams och Marko somnade i min famn. Själv vågade jag inte sova, eftersom jag var orolig för att Marko skulle börja kräkas på grund av all alkohol, så jag låg vaken och väntade. Mycket riktigt vaknade Marko bara efter en liten stund och jag frågade honom hur han mådde.

- Jag måste nog gå upp och kräkas, sade han.

Resten minns jag inte så väl.

Jag vet att jag föll ihop på golvet med händerna för öronen samtidigt som Marko gick till toaletten för att kasta upp.

Sedan skällde jag ut honom och tvingade honom att åka därifrån. Jag ville minsann inte ha honom kvar om han skulle kräkas igen. Marko ringde snällt efter en taxi och åkte hem till sina föräldrars lägenhet, då de var bortresta över jul och nyår. Han kräktes inte något mer den natten, men jag ville absolut inte ta några risker. Morgon därpå åkte jag skamset och hämtade honom.

Den andra gången Marko var magsjuk var efter att vi, eller rättare sagt han, ätit hummer en nyårsafton. Marko hade köpt varsin fryst hummer till oss som vi skulle äta vid tolvslaget. Men när jag smakade på min tyckte jag att den smakade och luktade konstigt. Rädd som jag var (och är) för att äta något olämpligt och som skulle kunna göra mig magsjuk vågade jag inte äta upp min hummer. Marko tyckte, som vanligt, att jag var fånig och åt upp både min och sin egen. Jag kände mig naturligtvis jättetaskig, men jag vågade helt enkelt inte chansa.

Tre dagar senare åkte Marko iväg klockan sex på morgonen för att köra taxi. Men efter bara några timmar var han tvungen att uppsöka en toalett för att spy. Han ringde hem till mig och berättade vad som hade hänt och allt bara svartnade för mig. Paniken växte och rädslan för att ha blivit smittad spred sig inom mig. Åter igen skällde jag ut stackars Marko och förbjöd honom att komma hem. Han åkte ännu en gång hem till sina föräldrars lägenhet, som tur var även stod tom denna jul och nyår. Sedan började helvetet, den långa väntan, väntan på att kanske bli magsjuk. Jag kunde inte göra någonting, inte äta, inte sova, allt kretsar kring magsjuka och jag kände hela tiden efter om jag mådde illa eller måste spy. Ångesten var enormt påfrestande och det kändes som om jag levde i ett vakuum. Jag försökte komma på en anledning till varför Marko spytt, en enda liten ledtråd som kunde få mig att hoppas på att det nog inte var smittsamt. Då kom jag att tänka på nyårsafton och de illaluktande humrarna... Kanske var det de som gjort Marko sjuk? Det var visserligen tre dygn sedan han åt dem, men jag hade läst att det kunde ta upp till tre dygn innan man insjuknar. Jag försökte att intala mig själv att så måste det vara, jag skulle nog klara mig...

Det gjorde jag också, fast de följande dagarna var bland de värsta jag varit med om. Jag fick knappt någon sömn eller kunde äta mat och jag gick omkring med ständig ångest och oro. Marko stackaren, hade jättehög feber och spydde och hade diarré i flera dagar. Jag minns att jag åkte dit med blåbärssoppa och rena underkläder, men jag vågade inte träffa honom, utan hängde en plastpåse på ytterdörren till honom. Han öppnade och på ett säkert "smittavstånd", kunde jag prata med honom. Han såg så matt och blek ut och jag ville bara springa fram och krama honom. Mitt hjärta värkte för honom, han gick ju igenom det som jag tycker är nästan det värsta som kan hända en människa, men jag kunde inte... Mina fötter var som fastklistrade i cementen på balkongen och jag vågade knappt andas. När han till sist stängde dörren kom tårarna och mitt dåliga samvete. Vad var jag för hemsk människa som vägrade honom komma hem när han mådde så dåligt? Jag grät hela vägen hem och har säkert bett honom om ursäkt tusen gånger för det här. Men det som skrämmer mig mest är att jag säkert kommer att handla på precis samma sätt om det händer igen. Det är som om jag inte själv styr över mina ord och handlingar. Och om han då vägrar att "lyda", då flyr jag...

Det finns naturligtvis fler än Marko som har spytt i min närhet under alla år som jag varit sjuk och jag skall här berätta om ett par av dessa händelser.

Det var den tredje december 2006 och en gammal barndomsvän till Marko, och numera gemensam vän till oss båda, kom och hälsa på för första gången efter vår flytt. Han var väldigt glad och tyckte vi hade fått det så fint. Jag höll på att dammsuga Thomas, som vår vän heter, hjälpte Marko att sätta fast en spegel på ett badrumsskåp. De frågade mig var jag tyckte spegeln skulle sitta och jag gick dit för att hjälpa till. Helt plötsligt sade Thomas att han mådde dåligt och "säkert fått något som man brukar få den här tidpunkten på året". Marko stod som ett frågetecken, men jag förstod genast att han menade vinterkräksjukan!!!

Då svarde jag "jag vill att du går hem nu". Ja, jag skall åka snart", svarade Thomas, men då skrek jag "NU"! Samtidigt backade jag in i köket, så långt bort från honom som jag kunde komma. Jag mumlade att "jag kommer att bli sjuk jag med" och att jag inte skulle klara det.

- "Jag kanske bara har ätit något olämpligt", försökte vår käre vän att lugna mig med, men jag lyssnade inte...

- "Det värsta kommer nu", sade jag till mig själv, "nu kommer väntan och ovissheten. När man går omkring som en zombie och inte vet om man skall bli sjuk eller inte". Jag började gråta.

- "Vill du att jag skall skicka ett sms om jag blir sjuk", frågar Thomas innan han gick.

- "Nej, absolut inte", svarade jag, "jag vill inte veta"...

Så stängde han dörren och jag föll ihop på golvet. Jag grät så att jag skakade eller så skakade jag av rädsla, jag är inte säker. Marko försökte trösta mig, men jag bara skällde på honom och sade att det var hans fel som hade låtit Thomas komma över. (Fast jag vet ju innerst inne att det inte var någons fel, men just då sökte jag efter en syndabock). Marko försökte förgäves lugna mig och sade att jag säkert inte skulle bli sjuk, men orden ville inte fastna. De kändes som jag var instängd i en burk och orden Marko sade bara studsade bort. Vad visste han? Vi kunde ju bara spekulera båda två. Åter igen var det bara tiden som kunde ge oss svaret, svaret på om jag skulle bli magsjuk denna gång?

Thomas skickade inget sms, eftersom jag bad honom att inte göra det. Ändå hoppades jag att han skulle göra det och tala om att han inte hade blivit sjuk utan mådde bra. Själv vågade jag inte fråga, för tänk om han spytt, då hade det ju blivit ännu värre. Nu hade jag i alla fall hoppet kvar att han kanske inte var magsjuk.

Några dagar senare fyllde Thomas år och då skickade jag i alla fall ett gratulations sms till honom. Där passade jag även på att be om ursäkt för mitt dåliga uppträdande. Men han hävdade att det var han som klantade till det och bad själv om ursäkt. Jag minns inte om jag talat om för honom om min kräkfobi, men det måste jag nästan ha gjort, eftersom han verkade förstå min överdrivna rädsla. Alla "mina vänner" känner i alla fall till den och jag har sagt till dem att hålla sig borta i fall någon av dem, deras familj, arbetskamrater eller elever i deras barns skola/dagis är magsjuka. Jag har till och med sagt att jag aldrig skulle förlåta dem ifall de smittade mig. Att jag kanske aldrig skulle lita på dem igen och inte vilja träffa dem igen. Allt för att de skall förstå allvaret i det hela och min enorma rädsla att bli magsjuk. Det värsta är när man möter nya människor, för dem är det svårare, att på en gång, beskriva sin rädsla och få dem att förstå allvaret i det hela. Kanske är det en anledning till att jag drar mig för att träffa nya människor.

Sedan har vi den här förbaskade vinterkräksjukan som det ständigt tjatas om i var och varannan tidning. Varför måste de alltid nämna den? Vissa år är den visst värre än vanligt. Då spyr man kaskader och vill det sig riktigt illa kan man spy upp sin egen avföring! Till och med "normala människor" har väl svårt för sådana rubriker, hur påverkar det inte då en person med emetofobi? Jag önskar bara att man kunde gå i ide mellan oktober och april, så man slapp denna ständiga oro. Jag vågar knappt gå utanför dörren, äta mat eller träffa andra människor under dessa perioder, då det skrivs extra mycket om vinterkräk-sjukan.

Det närmaste magsjuka jag varit de senaste 20-25 åren (peppar, peppar) skall jag berätta om nu. 1989 blev jag illamående och lös i magen av ett julbord, men jag kräktes inte, tack och lov. Jag fick även liknande symptom när jag var på ett bröllop år 2003, men även då klarade jag mig från att spy. När Marko och jag var utomlands vintern 2005 fick jag en slags "sur uppstötning" när jag rapade och lutade mig framåt samtidigt. Då trodde jag att jag kräktes, men det gjorde jag inte, eftersom det som kom upp endast kom från halsen och inte magen. Trots det vägrade jag att titta på "spyan" och det var Marko som fick ta hand om den, medan jag stod på balkongen och grät förtvivlat. Jag var totalt vettskrämd och jag tänkte minsann inte åka hem dagen efter om jag var magsjuk! Det blev inte mycket sömn den natten.

En annan gång var jag hemma hos ett par bekanta och hjälpte dem med förberedelserna till deras bröllop. Jag satt vid köksbordet och skrev namnlappar till bordsplaceringen tillsammans med deras dotter Alexandra och deras son Oscar. Ann-Sophie stod och lagade mat, för de ville bjuda mig på middag som tack för hjälpen. Efter en stund gick Alexandra på toaletten, men kom snart ut igen och ropade på sin mamma. Jag hörde hur Ann-Sophie i sin tur skrek till sin man på övervåningen.

- "Kjell, kom ned, Alexandra spyr ned hela väggarna här"...

Gissa om jag fick bråttom därifrån. Jag kastade mig ut på deras altan och bad Ann-Sophie hämta mina yttrerskor på framsidan av huset (för jag tänkte absolut inte gå dit själv och se Alexandra och hennes spya). Jag fick mina skor, talade om som det var och åkte genast därifrån. De känner mig väl och är insatta i min kräkfobi, så de förstod varför jag handlade som jag gjorde. När jag kom hem slet jag av mig kläderna, slängde dem i tvättkorgen, lade mig i ett hett bad och "skrubbade mig ren". Jag ville få bort alla "bacillerna" trots att jag visste att de inte satt på kroppen och att det inte gjorde någon nytta, det var nog redan för sent... Jag minns att jag åt hela vitpepparkorn, för det hade min syster sagt att man skulle göra för att förhindra magsjuka. Jag famlade efter halmstrån och gjorde det lilla jag kunde. Så kom väntan igen... En hel vecka våndades jag med tankarna "tänk om jag blivit smittad". Men jag klarade mig (ännu en gång), tack gode gud för det!

När jag och en före detta god vän till mig var ute och promenerade en dag fick jag plötsligt se en spya på vägen ett par meter ifrån mig. Jag hoppade till och gick sedan en omväg samtidigt som jag höll andan i flera sekunder. Jag inbillade mig att partiklarna i luften skulle kunna smitta mig om jag råkade andas in. Det var minusgrader ute och det fick mig att hoppas att bacillerna kanske inte klarade kylan, utan dog. Min vän försökte prata med mig, men jag var så rädd och okoncentrerad på vad han sade, så jag svarade bara "jag är inte kontaktbar just nu". När jag kom hem ringde jag till Marko för att höra om han trodde att man kunde bli smittat av en spya på marken, utomhus i minusgrader. Det trodde han naturligtvis inte. Det tog flera timmar innan jag vågade andas ut och dagar innan jag kunde släppa det helt. Flera veckor efter incidenten, gick jag fortfarande en omväg för att slippa gå precis där spyan hade legat...

När jag gick hos en psykiatriker hösten 2006 bad hon mig fråga tio personer vad de tycker om att kräkas och hur de ställer sig till människor som spyr i deras närhet. Hon trodde själv att de skulle svara att det inte är något märkvärdigt, men alla kände precis som jag. Att det var otäckt och att man blir sur/förbannad om någon kastar upp precis bredvid en själv. Skillnaden mellan alla andra och mig är dock att deras "rädsla" för att bli magsjuka inte hindrar dem från att leva ett normalt liv som till exempel kunna åka kommunalt, arbeta eller umgås med andra människor. Vad är det då som gör att de klarar av det, men inte jag? Ja, det undrar jag med... Kanske får jag svar på det en vacker dag. Då lovar jag att berätta det för Er.

En dag blev jag faktiskt magsjuk/matförgiftad? Trots att jag inte spydde. Jag hade ätit en "Findus färdigrätt" med lövbit, kryddsmör och potatiskroketter. Jag tyckte att den inte smakade bra och lämnade en del. Dagen efter vaknade jag med illamående och en fruktansvärd diarré. Det var värre än vanligt, då jag ofta brukar bli dålig i magen av all snabbmat jag äter och jag var livrädd över att kräkas. Den dagen låg jag i sängen och vilade och jag fick springa på toaletten hela förmiddagen. Jag kände mig trött och yr, men framförallt var jag orolig och panikslagen. Tänk om jag inte var matförgiftad utan hade fått vinterkräksjukan! På kvällen mådde jag tack och lov bättre, men hade en fruktansvärd ångest i flera dagar efteråt. Jag minns att Marko och jag stod i garaget och pratade med en jättetrevlig granne, men jag kunde inte koncentrera mig på samtalet. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy. På kvällen fick jag tvinga i mig mat, men konstigt nog mådde jag bättre då jag hade ätit. Efter ett par dagar började jag tack och lov må bättre igen.

Inte långt där efter blev jag återigen "magsjuk" men slapp ännu en gång att kräkas. Jag tror att jag blev matförgiftad, men det kan lika gärna ha varit vinterkräksjukan. Jag blev jättelös i magen och fick springa på toaletten hela förmiddagen. Dessutom mådde jag illa hela dagen och låg i sängen och våndades. En kompis till mig ställde en påse med blåbärssoppa och diarrépiller (som jag aldrig vågade använda då jag är emot allt vad piller heter) utanför dörren, då han var rädd för att komma in och kanske bli smittad. Redan nästa dag mådde jag bättre igen, men jag tror att denna händelse fick mig att minnas och bli om möjligt ännu mer rädd för baciller och magsjuka.

Jag tror att alla eller åtminstone de flesta människor inte vill bli magsjuka och kanske "oroar sig" för det någon gång i livet. Att bli lite orolig för att bli smittad kan vara "normalt" om man till exempel umgås med någon som är eller precis har varit magsjuk. Jag däremot oroar mig ständigt och jag har så många "sjuka tankar" som egentligen oftast inte ens är kopplade till magsjuka. Jag skall här nämna några:

 - Varje gång jag äter ute (ibland även hemma) oroar jag mig för att bli magsjuk.

 - Jag vaknar ofta på nätterna och tror att jag är magsjuk, trots att jag inte mår dåligt. När jag legat och oroat mig en stund mår jag tillslut illa.

 - Varje gång Marko skall gå på toaletten mitt i natten sätter jag mig upp och frågar "vart skall Du?". Jag tror alltid att han mår illa och skall gå till toaletten för att kräkas. Sedan har jag svårt att somna om igen och ligger ofta vaken i flera timmar.

 - Nästan alltid när man pratar om magsjuka eller läser om det i tidningarna mår jag väldigt illa.

 - Varje gång vi sover på hotell framkallar jag bilder av mig själv liggandes på alla fyra och spyr i toaletten. Hur sjukt är inte det???

 - Om jag ser en bil som står parkerad vid vägkanten, tror jag alltid att de stannat för att någon behöver kräkas.

 - När jag åker kommunalt, flyger eller åker bil och båt oroar jag mig alltid för att någon skall spy. Vart skall jag då ta vägen???

 - Samma sak när jag går på hockey, bio, teater, restauranger med mera. Tänk om någon mår illa...

 - Varje gång jag skall träffa någon (speciellt personer som har barn) frågar jag alltid dem om de är friska och mår bra. Jag försäkrar mig om att de inte är eller har varit magsjuka den närmsta tiden.

 - Jag tvättar alltid händerna direkt när jag varit ute och kommer hem, för att ta bort alla "magsjukebakterier".

 - Jag står alltid upp och kissar på offentliga toaletter och när jag tvättat händerna använder jag mig av pappret jag torkat händerna på till att öppna dörren med. Så att jag inte får några bakterier.

 - Om någon ligger och vilar någon stans (inne eller ute) så antar jag genast att de gör det för att de mår dåligt. Det vill sägas är magsjuka.

 - När Marko skall åka och arbeta, speciellt då han kör taxi, är jag orolig för att han skall bli smittad av någon magsjuk passagerare.

 - När jag tränar på gymmet undviker jag att klia mig i ögonen och "stoppa fingrarna i munnen" så att inga bakterier kan göra mig magsjuk.

 - Varje gång jag byter soppåse i vår hink under diskbänken tänker jag på när jag var barn och var magsjuk. Då ställde nämligen mamma alltid en hink med lite vatten i botten som vi kunde kräkas i.

Läste på nätet att vinterkräksjukan är här, redan i augusti!!! Jag som brukar kunna slappna av lite grann på somrarna och inte tänka lika mycket på detta just då. Och så skall det börja redan i augusti, jag kommer aldrig att hinna hämta krafter innan hösten och vintern med dess vinterkräksjuka börjar igen...

 

Sandhamn

Ibland tror jag att Gud testar mitt tålamod, för han utsätter mig då och då för just det som jag fruktar näst mest här i världen, nämligen att se andra människor kräkas. Kanske är det något som "alla" människor utsetts för, men ibland undrar jag om jag inte har lite extra otur. Jag har ett par gånger suttit bredvid personer som spytt på bussen, varit hemma hos människor som av någon anledning varit tvungna att kasta upp, besökt bekanta (som jag nästan aldrig träffar) just samma dag som deras barn blir magsjuka, varit på restaurang när någon kräkts med mera.

Detta var precis vad som hände mig när jag skulle äta lunch med mina föräldrar på Sandhamns Värdshus sommaren 2007. Vi hade åkt båt dit med Marko (han arbetar på en Waxholmsbåt) och stod i kön till restaurangen när det plötsligt kom en man i medelåldern och gick förbi oss. Samtidigt som han passerade hostade han till och spydde i en servett som han höll för munnen. Konstigt nog stod jag kvar i kön, istället för att fly som jag annars alltid brukar göra. Varför jag gjorde det vet jag faktiskt inte. Kanske berodde det på att mina föräldrar var med och att vi var utomhus. (Då är risken inte lika stor att bli smittad)? En inre röst sade åt mig att "vara duktig" och inte göra bort mig inför mina föräldrar. De vill ju bara vara snälla och bjuda mig på mat. Så jag stod lydigt kvar...

När det var våran tur att få bordsplacering gick vi förbi mannens spya som låg både i trappan till restaurangen och på golvet ute på altanen. En servitris stod och hällde vatten på golvet med hjälp av en vattenkanna. Hon sköljde även av en kvinnas ben som satt vid bordet alldeles intill spyan. Antagligen hade hon fått kräks på sig, stackars människa!!! Konstigt nog verkade kvinnan nästan helt oberörd och satt kvar på sin plats och matade sin lille son. Jag rös till och skyndade mig förbi dem. Då restaurangen var full blev vi tvungna att sätta oss vid bordet precis intill och jag satte mig på stolen allra längst bort. Det bara snurrade i mitt huvud och jag försökte att inte andas in. Jag funderade på vilket håll det blåste åt och ifall "kräkpartiklarna" och smittan kunde nå mig där jag satt?

Jag förklarade för mina föräldrar att jag hade tappat matlusten och beställde bara in ett glas coca-cola. Mina föräldrar åt dock mat, trots att de säkert också mist aptiten, men själv förmådde jag bara inte få ned en matbit.

Mannen som spytt kom till min stora förskräckelse tillbaka till restaurangen för att fortsätta sin måltid(?). Detta gjorde mig väldigt nervös och orolig. Tänk om han skulle spy igen. Som tur var kunde jag inte se honom från platsen där jag satt, men ett par gånger gick han förbi oss för att gå på toaletten. Man kunde ju undra vad han gjorde där inne och varför han gick tillbaka till restaurangen när han var sjuk och hade kräkts? Konstig och framförallt egoistisk människa!

På väg ut från restaurangen tog jag ett stort kliv över den våta fläcken där spyan hade legat och så skyndade jag mig att ta mig ned på den andra sidan av trappan, så att jag inte behövde gå där mannen kastat upp. Jag noterade att mina föräldrar traskade ned för trappan precis där mannen tidigare spytt och tycktes inte ens ha en tanke på det som inträffat en dryg halvtimme innan.

Vi pratade om vad som hade hänt på restaurangen och jag förklarade för mina föräldrar att det är på grund av min rädsla att bli magsjuk som jag är sjukskriven. Jag vet inte om de förstod mig, utan sade bara att jag inte skulle tänka mer på det, utan glömma alltsammans. Så typiskt min mamma, att bara vifta bort alla problem med att tänka på något annat. Men hur skulle jag kunna det? Det var ju nu som det jobbigaste började. Den långa väntan på att få veta om jag blivit smittad eller inte?

 Jag klarade mig även denna gång...

 

Tappra försök

Både under och efter min behandling med KBT har jag gjort några tappra försök att göra sådant jag inte klarade av på egen hand, som att handla, gå ut och promenera, (med och utan smink) träffa människor jag inte känner med mera. Men att åka kommunalt har jag varit dålig på att öva, dels för att det är bland det svåraste för mig, men även på grund av att det kostar pengar, vilket jag inte har speciellt mycket av.

Jag måste erkänna att jag är väldigt stolt över vissa saker som jag åstadkommit på egen hand under min tid med panikångest/paniksyndrom. En av dessa saker är när jag tog körkort, trots att jag mådde som allra sämst på den tiden. Jag minns att jag var så nervös och mådde så pass dåligt att jag inte har en aning om vart jag körde vissa körlektioner. Trots det körde jag så bra att min körlärare ville ha mig som sin "privatchaufför". Han satt ofta i passageraresätet och läste tidningen medan jag körde och hur jag klarade detta är för mig en gåta. Jag klarade uppkörningen på första försöket och hade bara ett fel på teoriprovet, trots att jag skrev det när det var som allra svårast, då fler alternativ kunde vara riktiga.

Det konstiga är hur pass bra jag klarar av saker när jag blir tillsagd och när jag är mer eller mindre tvungen att utföra dem. Då kommer min prestationsångest och mina höga krav på mig själv fram. Jag måste alltid vara "den duktiga Camilla" som alltid får högt betyg och klarar av allt på en gång. Jag får ju inte svika alla andra. Kanske är det bara jag själv som känner så och inte min omgivning? Att svika mig själv har jag däremot inga problem med och det gör jag dagligen. När man skall utföra något på egen hand, när man står på egna ben och är alldeles ensam, då blir allt så mycket svårare. Allra värst är det om jag skall utföra något ångestframkallande när det är som mest folk ute. Det är därför som det är så besvärligt att åka kommunalt i rusningstrafik. Känner även av ångesten när jag sitter i bilköer på passagerarsidan, (kör själv aldrig bil på "sådana ställen") då bilarna "kryper fram" bredvid varandra eller till och med står stilla, (det är det allra värsta). Detta beror på att jag inte vill att någon "skall se mig". Samma sak gäller buss, tåg och tunnelbana, så länge de rör sig framåt går det ganska bra att åka, (om jag inte har en väldig ångest) men så fort de stannar så kommer paniken som ett brev på posten. Detta beror på att jag inte vet vad som händer om till exempel pendeltåget stannar mitt emellan två perronger. Jag har helt enkelt ingen kontroll över situationen och tänk om någon mår illa och spyr eller ännu värre att jag börjar må illa och behöver spy, vart skall jag då ta vägen??? Och så kommer jag närmre resans slutmål och får kliva av om tåget hela tiden rör på sig. För att kliva av för tidigt skulle kännas som ett "bakslag" och något som jag, den "duktiga Camilla" bara inte gör. Dessutom är det pinsamt att behöva kliva av för tidigt (även om ingen annan vet om det) och så drar det bara ut på eländet ännu mer. Jag måste ju lik för bannat kliva på nästa tåg... Eller?

Att visa att jag inte mår bra för andra människor är också något som jag aldrig skulle göra. Inte för att jag skäms över min sjukdom, utan för att jag inte vill "sticka ut ur mängden", utan istället "smälta in" så att ingen tittar på mig. Många kan tycka att det är konstigt att jag säger så, eftersom jag oftast är "fint klädd", aldrig går ut osminkad och är en väldigt utåtriktad och sprallig person (när jag mår bra). Men där är det återigen min perfektionism som styr mitt liv och leverne, inte det att jag vill synas och väcka uppmärksamhet, för det vill jag inte.

 

Ut i världen

Jag kan förstå att de som inte känner mig så väl (inklusive min familj) tycker att det är konstigt att jag, som inte ens kan åka buss, kan flyga till andra sidan jordklotet! Faktum är att jag inte ens själv begriper att jag faktiskt gjort det. Att jag gång på gång utsatt mig själv för denna enorma rädsla och ångest som det innebär att resa utomlands. Den enda anledningen till att jag utsatt mig själv för dessa obehag kan sammanfattas med ett enda ord... Marko. Utan honom hade jag definitivt inte rest de senaste sexton åren. Tack vare honom har jag bland annat besökt platser som Dominikanska Republiken, Mauritius, Gran Canaria, Teneriffa, Mallorca, Madeira, Norge, Danmark och Finland.

Nu låter det kanske som om Marko varit ett enormt stöd och stöttat mig i denna fråga, men det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Istället för att hjälpa mig att ta små, små steg (som att till exempel träna att åka kommunalt tillsammans med mig) till att sedan resa lite kortare sträckor och till sist resa utomlands, har han hotat mig med att om han inte fick resa så skulle han göra slut och flytta! Ni kan ju bara tänka Er vilken ångest ett sådant ultimatum skapar...

Så vad skulle jag göra, det var bara att bita ihop och härda ut. Samtidigt kan man ju tycka att det var bra gjort av honom, att få mig att ta mig i kragen och utmana mina farhågor. (Det är inte så många människor som har lyckats med det). Men jag tycker personligen att han kunde ha gått till väga på ett lite mer humanitärt sätt. Jag vill dock passa på att tacka honom för att han stått ut med mig i alla år, för även jag förstår att det inte kan vara lätt att leva med någon som inte kan ta hand om sig själv och knappt vågar gå utanför dörren. Jag förstår även att det inte är hans jobb att bota mig, men lever man tillsammans och älskar varandra så vill man väl hjälpa varandra också, eller?

Varför lät jag då honom inte resa ensam kanske någon av Er undrar och svaret på det är enkelt, detta skulle bara framkalla ännu mer ångest än om jag följde med. Innerst inne vill jag ju resa, när jag är frisk så tycker jag ju om det lika mycket som Marko (och säkert många andra).

Hur mår jag då innan och när jag reser? Ja, från det att vi börjat prata och planera en resa, beställt den och så vidare så mår jag fruktansvärt dåligt. Något som borde kännas positivt och som man skall se fram emot blir till en enda plåga. Jag får svårt att koncentrera mig, känner en enorm ångest och oro och sover väldigt dåligt, ibland i flera månader i förväg. Själva flygresan brukar vara en ren mardröm, från början till slut. Är det då värt det kan tyckas? Svaret är antagligen ja, för annars hade jag väl inte gjort det. Å, andra sidan känns det som jag inte har något val. Inte om jag vill fortsätta att leva med Marko. Han har alltid varit en person som älskar att resa och långt innan vi träffades hade han rest till platser som jag bara hade drömt om att besöka. Inte vill jag ta ifrån honom den glädjen...

Jag minns första gången vi skulle flyga. Vi hade beställt en resa till Teneriffa och på den tiden hade jag inte upptäckt att man, för en extra slant, kunde beställa speciella sittplatser på flygplanet. Och jag hamnade naturligtvis inte bredvid Marko, utan vi hade en gång emellan oss. Jag fick genast panik och började gråta. Paret som satt bredvid mig var mycket vänliga och de fick mig att må lite bättre. Jag förklarade för dem hur det låg till, att jag hade panikångest och att jag inte flugit på väldigt länge. Det visade sig lite senare att paret som satt bredvid mig var samma människor som vi skulle spela vår första golfrunda med två dagar senare, vilket sammanträffande.

Sedan den resan har jag alltid försökt att beställa platser så att vi får sitta bredvid varandra på flygplanet, gärna vid ett fönster och längst bak (så att ingen ser mig om jag skulle börja må dåligt). Det har dock visat sig vara ganska lätt att få dessa platser, för ingen annan vill ha dem, då de oftast är belägna vid flygplanets motorer och toaletter. Det allra bästa är om man kan få tag i en plats längst bak med endast två stolar, istället för tre så att man slipper ha någon bredvid sig.

Samma sak gäller om jag någon gång åker buss, tunnelbana eller pendeltåg. Alltid försöker jag få en plats så långt ifrån andra människor och gärna längst bak i bussen, så att jag inte "syns" och så att andra passagerare inte kan se om jag börjar må dåligt. Detta är ju, som alla säkert vet, inte alltid genomförbart och då det inte fungerar ökar alltid min ångest och oro avsevärt.

När jag pratar om att resa så gäller det inte bara med flygplan eller kommunala medel. Jag har även rest en hel del med bil tillsammans med Marko (observera att det alltid är Marko som kör). Detta har för det mesta fungerat bra, men sedan mitt njurstensanfall år 2005, så har det periodvis känts väldigt jobbigt och olustigt. Ibland har jag mått så illa att jag trott att jag skall kräkas. Värst är det när jag måste åka tillsammans med fler eller andra än Marko. Detta har tyvärr skapat mycket osämja mellan mig och min familj, då de har haft väldigt svårt att acceptera mina lite udda önskemål. Men vill man inte lyssna och inte ens försöka, hur skall man då någonsin förstå???

 

London

I september 2007 åkte vi till London för att titta på NHL hockey. Ännu en gång tvingades jag genomlida all den oro och ångest det innebär att resa, speciellt utomlands. Denna resa var dessutom extra jobbig då vi inte skulle hyra bil på plats som vi alltid annars gör, utan tillbringa fyra, fem dagar på en buss eller tunnelbana! Kan Ni begripa vilken kaos detta innebar för mig som knappt satt min fot på en buss eller tunnelbana på snart sexton år. I flera månader innan resan började jag oroa mig, fick svårt att koncentrera mig och sov väldigt dåligt. Min ångest ökade i takt med att resan närmade sig. Konstigt nog var det just buss och tunnelbanan som jag oroade mig mest för, till och med mer än själva flygresan. Kanske berodde det på att det inte var så länge sedan jag flög, för att jag tänkte beställa speciella flygplansstolar längst bak i planet och för att flygresan endast skulle ta två timmar.

Som tur var fick vi ett par flygplansstolar med endast två säten och med en vägg bakom oss istället för andra passagerare.

* Här skall det komma mer text sedan.

 

Flytten

Den första december 2006 flyttade vi till en bostadsrätt i Stora Arken här i Handen. Den största anledningen till flytten var (förutom att vi behövde ett extra rum) den enorma oro och stress som våra dåvarande grannar orsakade, framför allt mig. Trots att jag inte hade något arbete, utan studerade på Folkhögskolan och endast hade några månader studiestöd kvar, tog vi ett lån på nästan en miljon kronor för att kunna flytta och komma bort från vår ohållbara situation. I över ett halvårs tid levde jag i total ovisshet inför min kommande ekonomiska situation. Skulle jag ha någon "inkomst" att betala räkningarna med eller inte? Som jag skrev tidigare så hade min a-kassa tagit slut för över tio år sedan, jag hade aldrig fått socialbidrag (och skulle säkert inte få det heller, eftersom de räknar in Markos inkomst i det gemensamma hushållet, jag har dock aldrig försökt) och mitt studiestöd skulle snart ta slut.

Många människor, som inte känner mig så väl, kanske tror att det är Marko som får stå för alla räkningar, då jag har och har haft en så låg inkomst i så många år, men så har det aldrig varit! Inte en enda gång har jag "sluppit" att betala räkningarna och detta trots att jag gick nästan tre år (!) utan inkomst, det vill säga 0 kronor i månaden i nästan tre år!!! Jag tror inte att det är många människor som skulle klara av det. Tack och lov hade jag pengar sparade sedan den tiden jag arbetade (ja, det finns fatiskt en sådan tid) och kunde på så sätt göra rätt för mig. Däremot har) Marko och jag en överenskommelse där jag tar hand om allt hushållsarbete (städning, tvätt, disk, vattna, bädda med mera) så betalar Marko bilen och maten. Detta är något som vi båda tycker är en "bra deal" och det har fungerat i många år. Dessutom har Marko bjudit mig på ett par semesterresor samt gett mig flera dyrbara presenter de senaste åren, som jag själv aldrig skulle ha unnat mig annars. Men som sagt, räkningarna för det gemensamma hushållet delar vi på.

Efter flytten har det tillkommit en massa komplikationer som gjort att min oro och stress faktiskt har ökat istället för minskat. På grund av diverse fel och brister i vår helt nybyggda bostad, har jag dagligen fått kämpa med HSB, Attacus (byggfirman som byggt vår lägenhet) samt ett par nya grannar. Jag har drabbats av fler panikattacker än på mycket länge, som ibland har varat i flera dagar och jag har fått tillbaka smärtan i kroppen (framför allt i ryggen och axlarna) som för en kort tid försvann.

 

Hemsidan

För några år sedan gjorde jag något som jag velat göra väldigt länge, nämligen en hemsida om panikångest. Där kan alla som vill läsa ta del av mina erfarenheter. Jag hoppas att jag genom denna sida skall kunna nå ut till alla dem som själva är drabbade, till dem som lever tillsammans med någon som har panikångest eller till dem som bara vill lära sig mer om denna "åkomma". Kan jag bara hjälpa en enda människa, så är det värt varenda timme jag lagt ned på mitt författande och hemsidebyggande. Naturligtvis har det även hjälp mig själv att skriva om detta.

En dröm som jag har är att få ge ut en "bok" om just "Min panikångest" och kanske få hjälp att skriva den av en "riktig" författare.

Något annat som jag också drömmer om är att min familj skall vilja läsa det jag skrivit. Trots att det är över tolv år sedan jag skrev om mina problem första gången, så är det ingen av dem som självmant velat läsa min berättelse. Detta gör mig väldigt arg men framförallt fruktansvärt ledsen. Hur kan man bara ignorera något så viktigt? Jag har frågat min mor och far flera gånger om de inte vill läsa vad jag skrivit. Men min pappa svarade då att "jag är ingen psykolog, jag fattar inte sådant" och "jag vill inte läsa". Jag sade att det skulle betyda väldigt mycket för mig om han (och mamma) ville läsa det (trots att han säkert skulle bli vansinnig över det jag skrivit om honom) men han fullkomligt vägrade!

Hade jag barn, oavsett om de var små eller stora, så skulle jag ta redan på all fakta jag kom över och försöka hjälpa min son/dotter. Jag diskuterade detta med en god vän och han sade att mina föräldrar kanske beter sig så här för att de inte orkar ta in all den smärta och det misslyckande de själva känner för att jag mår dåligt. Kanske är det så, men jag godtar inte den förklaringen...

En gång när jag pratade med min syster så kom vi in på min panikångest och då sade jag även till henne att hon gärna får läsa det jag skrivit. Men hon ville inte heller, jag fattar ingenting!!! Jag hade mer än gärna läst något hon hade skrivit, speciellt om det handlade om henne och det fanns något jag kunde göra för att förstå henne bättre och kanske kunna hjälpa henne.

Det som ändå gör allra mest ont är att Marko, som lever så tätt inpå mig, inte vill läsa vad jag skrivit. Jag undrar om han förstår hur mycket det sårar mig?

Det skulle vara väldigt intressant att få höra vad min mamma, pappa syster, och Marko har att säga om allt detta. De har säkert en hel annan uppfattning om saken. Kanske skall jag ha en sida/länk på min hemsida där de får skriva sin version av det hela. Jag försöker inte på något sett, tala illa om eller smutskasta dem utan bara ge min syn och uppfattning på saken. Som jag skrev i början, så är det inte min mening att såra någon.

Jag har alltid haft svårt för att uttrycka mig i tal och blir väldigt lätt rörd till tårar när jag skall diskutera något viktigt/känslosamt med någon. Därför brukar jag ofta sätta mig ned, i lugn och ro, och skriva ned mina tankar och känslor istället. På så sätt får jag tid att tänka igenom saker och ting och se till att jag inte glömmer något viktigt. Dessutom "hör" folk vad jag säger och slipper lyssna på mitt bölande och jag säger ingenting som jag kanske skulle ångra efteråt.

När jag lärt mig mer om HTML, tänkte jag göra en ny hemsida där jag bland annat skall lägga upp detta kompendium "Sexton år med ångest". Jag hoppas även att kunna göra en snyggare och mer attraktiv design/layout samt några fler funktioner.

 

Minnet sviker

Jag har tänkt på vilket uruselt minne jag har fått på senare tid. Jag måste verkligen anstränga mig och tänka efter varje kväll när jag går och lägger mig vad jag gjort under dagen. Om någon till exempel frågar mig vad det var för väder förra sommaren, så har jag ingen aning. Jag antar att det beror på att jag har så mycket annat i huvudet. Jag är väldigt stressad, (inombords) tankspridd och disträ. Däremot så vet jag alltid vad det är för datum, veckodag och om någon jag känner fyller år, har namnsdag och så vidare. Jag antar att det har med min timdagbok att göra. I den skriver jag ned nästan allt som hänt under dagen, viktiga datum så som födelsedagar eller namnsdagar, vad det varit för väder, vad jag ätit, hur mycket jag väger, om Marko och jag varit sams eller bråkat med mera. Man skulle kunna kalla mig för "fröken statistik".

Trots att jag själv haft panikångest i över sexton år, kan jag inte minnas hur dåligt jag mådde när allt var som värst. När jag pratar med andra människor, som också har eller har haft panikångest, har jag svårt för att sätta mig in i deras situation, trots att jag varit där så många gånger själv. Kanske är det ett sätt för kroppen att klara av all smärta. Men jag vill så gärna kunna hjälpa andra, och hoppas av hela mitt hjärta att detta kanske är ett sätt.

Att försöka minnas kan vara obehagligt och kan ofta framkalla ångest hos en person och det är något som de flesta helst vill undvika. Ibland har jag dock "varit tvungen" att minnas för att kunna sätta mig in i andra människors situationer och förhoppningsvis kunna hjälpa dem med liknande problem. Det är verkligen skrämmande hur snabbt man glömmer sådant som satt så pass djupa spår.

De gånger jag varit hos läkare eller psykologer har jag ibland varit tvungen att minnas mitt förflutna för att kunna beskriva mina symptom lättare. På så sätt skulle jag få hjälp på bästa sätt. Detta har många gånger varit väldigt jobbigt och något som jag dragit mig för in i det sista. Samtidigt vill jag ju ha hjälp, och då måste man ibland tvingas till saker som är jobbiga, för att sedan, förhoppnings-vis, börja må bättre igen.

Jag kan bli väldigt ledsen och besviken på mig själv när jag inte kan hjälpa andra så pass mycket som jag skulle vilja, just på grund av att "minnet sviker". Det är ganska ofta som människor, som antingen läst det jag skrivit eller som varit inne på min hemsida tar kontakt med mig och ber om hjälp eller råd. Det har till och med hänt att människor ringt hem till mig och frågat ifall jag tror att de lider av panikångest. Jag har i alla fallen försökt att hjälpa till så gott jag kunde, med hjälp av mina erfarenheter, den kunskap jag fått under åren samt med ett sunt förnuft. Men jag önskar som sagt att jag kunde göra så mycket mer. Det är bland annat därför som jag mår så här dåligt, för att jag är en person som alltid vill hjälpa andra människor.

 

Sjukersättning

Idag, tisdagen den 20 mars 2006 fick jag äntligen beskedet att jag blivit beviljad sjukersättning till och med september 2008. För första gången på flera år vet jag att jag har en "inkomst" i mer än tre till sex månader i streck. Jag vet inte om människor som har en fast inkomst kan förstå vilken lättnad detta är? Men jag kan försäkra Er om att det var en mycket tung sten som lättade från mitt hjärta idag när jag öppnade kuvertet och läste beslutet.

Tänk att det var första gången på sexton år som jag sökt sjukersättning för min panikångest och kräkfobi. I alla dessa år har jag försökt att klara mig "på egen hand" för att inte "belasta samhället", som min pappa så fint alltid uttryckt det. Fast å andra sidan tycker han att jag hela tiden varit en parasit och inte gjort rätt för mig, så varför lyssnade jag på honom över huvud taget? Att söka sjukersättning är något jag skulle ha gjort för mycket länge sedan. Hade jag blivit sjukskriven redan från första början hade jag sluppit mycket smärta, ångest och oro jag hade haft en betydligt bättre ekonomi idag, eftersom jag då inte hade behövt gå helt utan inkomst i nästan tre år!!!

När jag berättade för Marko att jag hade fått sjukersättning visade han ingen som helst glädje eller uppmuntran. Han gratulerade mig inte ens. Min granne däremot, som jag då bara hade känt i knappt fyra månader, kom genast förbi med en blomma, ett kort, tårta och en bamsekram för att "fira" mitt glädjande besked. Inte för att hon tyckte det var positivt att vara sjukskriven, men för att hon förstod att detta skulle vara en enorm befrielse för mig. Tänk att någon som knappt kände mig visade större glädje och engagemang än min egen familj!!! Jag vet inte hur många gånger jag sagt till mina föräldrar och min syster att mitt studiestöd skulle ta slut den sista februari 2006 och att jag då skulle stå helt utan inkomst, igen. Men inte en enda gång hörde de av sig för att fråga hur jag klarade mig ekonomiskt eller för att fråga om de kunde hjälpa till.

 

Den inre stressen

Hur förklarar man för en frisk människa som arbetar fem dagar i veckan, sköter om hus och hem, tar hand om sina barn och sin familj att jag som varit hemma i över sexton år är så stressad att jag vare sig kan tänka, gå på toa eller sova ordentligt? Att jag, som till synes har så mycket tid över, inte hinner med hälften av det jag vill och borde göra. Jag skulle till och med vilja påstå att jag som är arbetslös, stundtals håller på att "gå in i väggen" och bli utbränd! Jag tycker att jag gör allt men får ändå ingenting uträttat.

Hur förklarar man den inre stressen? Att hela tiden vara kluven, ha tusen tankar och måsten inom sig, att alltid gå omkring och oroa sig för saker som inte bara har eller skall hända, utan även det som kanske kommer att ske!!! Jag är mästare på att oroa mig för saker och hela min vakna tid går åt att grubbla. Till och med när jag sover oroar jag mig. Detta resulterar ofta i alltför lite sömn och när jag äntligen lyckas somna drömmer jag helt fasansfulla mardrömmar. Ibland när jag berättat om mina drömmar för Marko har han sagt "har du sökt för det där"? Det kan vara väldigt sjuka saker jag drömmer, så jag förstår honom. Ofta vaknar jag av ett ryck alldeles vettskrämd och ibland har jag till och med fått för mig att jag blivit blind! Jag sätter mig då upp i sängen, mitt i natten, öppnar mina ögon, ett efter ett, för att kolla om jag kan urskilja något i mörkret. Är det då kolsvart i rummet blir jag tvungen att tända en lampa, vilket inte är speciellt trevligt när man precis har vaknat. Dessa udda företeelser har jag dock slutat med och jag tror att de kom sig av att jag läste att man kunde bli blind av njursvikt. Jag hade visserligen inte njursvikt, utan njursten, men var orolig för om man kunde få njursvikt av njursten...

 

Sjukdomen som inte syns

På sätt och vis kan jag förstå att andra kanske tycker att jag har det jäkligt bra som går här hemma, år efter år och slipper arbeta. Men vad de inte förstår är att jag är hemma på grund av att jag faktiskt är sjuk och inte mår bra. Tänk dig själv att ha "maginfluensa" i sexton år, så känner jag det! Visst har det funnits dagar då jag mått ganska bra och då har jag också känt att "jag har det bra". Men så blir jag påmind om mitt "tillstånd" när jag återigen börjar må dåligt och jag kan lova att jag skulle göra allt för att få byta och bli frisk igen.

Dessutom visar jag väldigt sällan hur illa jag mår för andra människor. Dels för att jag bara skulle må ännu sämre själv men också för att jag tror att andra inte vill höra mitt ständiga klagande och hur dåligt jag mår hela tiden. Jag har redan förlorat många av mina vänner på grund av mitt beteende och för att de kände att de alltid var tvungna att komma till mig, då jag aldrig kunde ta mig någon stans.

 

Inget självförtroende/självkänsla

Det är skämmande att se hur pass fort en människas självförtroende och självkänsla kan försvinna. Jag har visserligen aldrig haft speciellt bra självförtroende och självkänsla, men idag är den så gott som obefintlig. Efter sexton år utan ett fast arbete där man (förhoppningsvis) får beröm och uppmuntran för det jobb man utför, har jag helt tappat den lilla självkänsla och tro på mig själv som jag en gång hade. När jag dessutom bor tillsammans med en person som nästan aldrig ger mig beröm eller uppmuntrar mina tappra försök, gör ju inte saken bättre. Att han sedan kallar mig för idiot, dum i huvudet, kass/värdelös (och ett antal andra ord som jag inte vill nämna här) knäcker mig totalt. Att jag klarat mig så pass bra som jag ändå gjort, trots att jag blivit nedtryck och förnedrad, bottnar nog (när jag tänker efter) i ett ganska så stark självförtroende och en väldigt bra självkänsla. Det är nog inte många människor som skulle orka kämpa vidare under samma förutsättningar som jag haft under så många år.

Jag tror att det är väldigt viktigt att ibland få känna sig behövd och att få höra att man gjort något bra. Detta gäller inte bara mig, utan alla människor. Att vara ensam så pass mycket som jag varit (och är) på grund av att min man har sådana arbetstider som han har (han är borta flera veckor om året) tror jag kan vara väldigt svårt för många människor att hantera. Själv tycker jag dock att jag klarat det ganska bra, om man bortser från att jag ofta fått leva med ett tomt kylskåp då jag inte kunnat gå och handla ensam. Önskar att min familj visade mer intresse att hjälpa mig, till exempel med att gå och handla under dessa perioder.

Något som har hjälp mig mycket de senaste åren är när jag blev medlem på Fotosidan (en hemsida där amatör- och yrkesfotografer möts) på internet. Där har jag fått massor av vänner, men framförallt lovord och beröm för mina fotografier. Jag har känt att jag kanske kan någonting i alla fall, även om jag inte är lika duktig som många andra. Jag har ju, som jag nämnt tidigare, väldigt höga krav på mig själv och har därför svårt att tro på andra när de ger mig beröm och komplimanger (speciellt då det gäller mitt utseende).

När det gäller att söka arbete är det inget vidare att ha så pass dåligt själförtroende som jag har. Om inte ens jag tror på mig själv, hur skall då en arbetsgivare kunna göra det? Fast jag tror, eller hoppas i alla fall, att det inte syns på mina ansökningar hur lite jag tror på mig själv. Fast det är ju lite svårare att dölja att man knappt arbetat på sexton år. Nu är det några år sedan jag sökte ett arbete (på grund av att jag studerat samt är sjukskriven). Under alla år som arbetslös har jag endast blivit kallad till en enda intervju. Efter den intervjun hade jag faktiskt fått ett arbete, men jag tackade nej. Dels på grund av att jag kommit in på en utbildning som jag gärna ville gå, men också för att jag kände att jag inte skulle klara av arbetet. Jag skulle vara personlig assistent till en ung flicka som satt i rullstol. Hon kunde inte prata och knappt röra sig. Jag minns att jag frågade flickans mamma ifall jag skulle vara hemma hos hennes dotter om hon blev sjuk och det skulle jag naturligtvis vara. Detta avgjorde saken, inte kunde jag passa henne om hon var hemma och var magsjuk!!! Jag kände redan när jag klev innan för dörren hos den handikappade flickan att jag inte var rätt person för arbetet. Hur hårt och egoistiskt det än låter så var det inte vad jag behövde/behöver. Vad jag egentligen behöver är att umgås med friska, starka människor som kan ta hand om mig och inte vice versa. Men jag måste erkänna att det kändes skönt att veta att de ville anställa mig, då måste jag ha gjort ett gott intryck i alla fall och min oro och ångest kan inte ha synts utåt.

Samma positiva känsla fick jag en sommar när de ringde från vår golfklubb och frågade ifall jag ville arbeta i receptionen där. Klubbchefen hade fått för sig att jag var intresserad, då jag tidigare hade nämnt att jag var arbetslös och att det skulle vara roligt att arbeta där (detta var innan mitt njurstensanfall). Men jag fick tala om som det var, att jag var sjukskriven på grund av panikångest och att jag inte skulle klara av att arbeta där. Jag tackade naturligtvis för att han hade haft mig i åtanke och sade hur tråkigt jag tyckte det var att behöva tacka nej till ett arbete, när jag för en gångs skull fick en förfrågan. Men hur skulle jag klara av att sköta en hel reception, när jag knappt kunde köpa en liter mjölk själv?

 

Sätter sina spår

En anledning till att jag blivit så extremt rädd för att kräkas kan bero på något som min mamma berättade för mig när jag var liten. Jag vill understryka att jag inte är arg på min mamma för detta, för hur skulle hon kunna ana att det skulle göra sådant starkt intryck på mig och sätta så djupa spår. Spår som fortfarande sitter kvar.

Jag har inte själv tänkt på det, förrän incidenten på Sandhamn sommaren 2007, då mannen kräktes framför mig och mina föräldrar och då vi pratade om det som hände min mamma som barn. Jag har alltid trott att det var det som hände mig och min syster som barn, som kanske utlöste min kräkfobi, då vi var på sjukhus på grund av att min syster hade öroninflammation. När vi satt i väntrummet kom det en man inrullandes på bår och när han vände sig mot oss så såg vi att han var alldeles blodig. Dessutom kräktes han precis framför oss!!! Ärlig tala så minns jag själv inte denna händelse, utan det är min syster som har berättat det för mig. Fick för ett tag sedan veta att jag låg i mammas mage när detta hände och att det bara var min syster som såg incidenten, inte konstigt att jag inte minns...

Men vad berättade då min mamma för mig? Jo, hon sade att en dag när hon var liten så blev hon magsjuk i skolan och spydde ned hela sin skolbänk. Läraren blev då så arg att hon bad alla eleverna gå ut ur klassrummet och så fick min mamma själv torka upp efter sig. Det gör fruktansvärt ont i mig än i dag när jag tänker på detta och jag har svårt för att hålla tårarna borta. Stackars lilla mamma. Jag kan bara föreställa mig vad synd jag måste ha tyckt om henne när jag var barn och hon berättade det här för mig. Jag som älskade min mamma så innerligt när jag var liten.

 

Så börjar allt om igen

Nu går snart min sjukersättning ut och det verkar som om jag inte kommer att få någon ny period. Reglerna för sjukskrivningar har blivit strängare och samhället räknar inte psykiska sjukdomar som själ nog för att få sjukersättning numera.

Jag har sökt hjälp hos Ankaret, där jag gått tidigare, men där vägrar de att ta emot mig om jag inte börjar äta antidepressiva mediciner!!! Något som jag alltid har tagit avstånd ifrån. Kan de verkligen göra så??? Kan man neka en människa behandling om de vägrar att äta medicin?

Till råga på allt elände har jag fått tillbaka smärtan i kroppen på grund av all oro och ångest. Jag sover oroligt och har legat och spänt mig så pass mycket att jag fått kronisk värk i rygg, axlar, nacke och armar. Ibland domnar mina armar helt bort av smärtan. Skall jag ha det så här hela livet?

Jag har gått till min husläkare som lovat att göra sitt bästa för att försöka hjälpa mig med en sjukskrivning. Men han berättade att endast tolv personer har blivit beviljade sjukersättning/sjukskrivning under de första fem månaderna detta år (sedan reglerna skärptes). Det fanns bland annat personer som hade det mycket värre än vad jag har, som hade fått avslag. Så han var inte speciellt optimistisk i mitt fall.

Vad jag själv önskar är att jag skall få den hjälp jag behöver, så att jag äntligen kan bli fri från all ångest. Jag kan inte leva så här längre! Jag behöver gå i samtalsterapi i minst ett år, få KBT och så småningom börja arbetsträna. Jag har varit ifrån arbetsmarknaden i så många år att jag inte bara kan "kastas" in i systemet och förväntas klara av att arbeta som vilken frisk människa som helst. Och under tiden behöver jag ekonomiskt stöd, i form av just sjukersättning. Jag hoppas verkligen att Försäkringskassan inser detta, annars vet jag inte vad jag skall göra. Jag behöver känna en ekonomisk trygghet, gärna längre än tre månader i taget, som sist ett och ett halvt år, för att kunna börja må bra igen. Allt hänger ihop och är som jag tidigare nämnt, en ond cirkel. Jag tror inte att folk förstår hur det känns att inte veta om man har en inkomst om ett par månader eller inte. Samtidigt som man har lån upp över öronen och räkningar som måste betalas varje månad. Hur mycket skall en människa behöva genomlida? Inte nog med att man mår dåligt psykiskt, man måste tänka på att klara av det ekonomiska också, när man inte ens är förmögen att ta hand om sig själv.

Jag har valt att avsluta min berättelse här, innan jag fått beskedet från Försäkringskassan, om jag får fortsatt sjukersättning eller ej. Just därför att det speglar min vardag, att leva i ständig ovisshet om framtiden...

 

Till sist

Till sist vill jag TACKA alla som har ställt upp för mig (Ni vet säkert vilka Ni är). De som skjutsat mig när jag inte kommit dit jag skall, gett mig mat när mina pengar varit slut eller bara lyssnat på mig när jag mått dåligt och velat lätta mitt hjärta. Tack för att ni finns! Kramar till Er alla från mig. /Milla