Var det för bra för att vara sant?

Jag har i sex månaders tid mått så himla bra! Sedan jag började med medicin mot ångest (och kom över den första tiden, då kroppen skulle ställa in sig på preparatet) har jag varit så gott som ångestfri. Jag känner mig så glad/lycklig och så lugn och harmonisk (förutom att jag är hyperstressad över alla "måsten" som skall göras ;o) och njuter av livet nästan till fullo.

Men inget vara för evigt, eller?

Jag har, ända sedan jag började må så här bra varit livrädd över att den positiva effekten endast skall vara temporär och övergående. Jag har tampats med ganska många bieffekter av medicinen, men har hela tiden hoppats att de skall gå över med tiden. Några av bieffekterna har visserligen försvunnit, en del helt och andra bitvis, men det finns fortfarande ett par bieffekter som jag inte vet om jag kan/orkar leva med...

Jag pratar om den extrema tröttheten men framförallt att medicinen gör mig trög i magen/förstoppad! Alla Ni som någon gång varit förstoppad vet hur dåligt man kan må på grund av detta. När det sedan pågår dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad efter månad, då blir man ganska så frustrerad. 

Jag tror att en stor del av min viktuppgång har med min tröga mage att göra. Inte konstigt om man går upp i vikt när man äter och äter och äter och äter och äter, men ingenting kommer ut!!!

Så här svullen i magen kan jag bli efter ett par dagars förstoppning... Jag ser GRAVID ut!

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

När man dessutom på grund av sitt välmående har fått en enorm aptit, (inte bara på livet, utan även på mat ;o) och nästan slutat motionera är det kanske inte så konstigt att kilona på vågen börjar stiga?

Jag har verkligen försökt att dricka mycket vatten samt röra på mig, just för att försöka få igång tarmarna, men ingenting hjälper! I onsdags var jag till och med på apoteket och köpte medicin mot förstoppning samt handlade katrinplommon på Coop (tyvärr hatar jag verkligen russin, plommon och linfrön, sådant som sägs vara bra för magen och mot föstoppning, så jag har bara fått i mig två stycken plommon)...

Tänk om jag på grund av detta måste sluta med min medicin och tvingas tillbringa livet med ständig ångest igen! Jag vill verkligen inte det... :o( Att testa en ny medicin och gå igenom HELVETET igen, vet jag ärligt talat inte om jag orkar. Jag vill bara att tröttheten skall försvinna (eller åtminstone minska) och att min mage skall komma igång igen. Varför kan man inte bara få må bra?

Jag KAN leva med trötthet, yrsel, svimningskänslor, sus i öronen, muskel-kramper med mera, men jag klarar inte av att leva med en mage som inte fungerar normalt... Så är det bara.

Brukar Du också bli trög i magen/förstoppad ibland? Vad gör Du då? Någon som kan ge mig några bra tips? Förutom det jag nämnt här ovan (motion, vatten, katrinplommon, linfrön, äpplen, kaffe, medicin mot förstoppning mm.). Jag skulle bli evigt tacksam!

Kram  Milla

Ps. När jag skrev detta inlägg somnade jag sittandes framför datorn, mitt på dagen och fick gå och lägga mig och sova i ett par timmar! Det är INTE normalt... Ds. 

Kanske skulle köpa mig en lott...

Jag brukar så gott som aldrig skicka in lösningar på "frågetävlingar", men gjorde ett undantag (då jag för en gångs skull visste att jag kunde "alla" tre svaren ;o)

Gissa om jag blev förvånad när jag läste i DN söndag för ett par veckor sedan att jag var en av tre personer som hade vunnit dvd filmen "Dirty Dancing" :o)

Foto: Camilla Thieme

En vecka senare testade jag att skicka in en korsordslösning till Magasin Haninge. Hör och häpna, jag vann den också ;o)

Synd att det inte var en miljonvinst på Lotto eller något liknande istället ;o) Men jag är ändå glad och tacksam. Det är sådana här "små saker" som förgyller vardagen!

Brukar Du skicka in lösningar på olika korsord, frågetävlingar med mera? Har Du vunnit någonting någon gång? Berätta gärna!

Kram Milla

Dags att gå till tandläkaren...

Imorgon onsdag den 31/8 är det dags för mig att gå till tandläkaren igen, för att se om jag har några hål... Jag gillar verkligen inte tandläkaren! Tycker det är jättejobbigt att sitta alldeles still, öppna munnen på vid gavel och knappt kunna andas. Det ger mig lite smått PANIK faktiskt. 

Men, jag måste erkänna att det även känns lite spännande att gå dit denna gång, för att se vilken inverkan min medicin har. Just nu är jag inte ett dugg nervös, i alla fall inte för att gå dit, men tänk om jag har hål!!! Jag som inte haft en inkomst på femton månader, hur skall jag ha råd att laga hål?

Som tur är behöver jag bara gå till tandläkaren vartannat år, så då blir det ju inte så dyrt (speciellt inte sedan de införde tandvårdsbidraget :o) Hittills har jag bara haft fyra stycken hål, i hela mitt liv!

Hur ofta brukar Du gå till tandläkaren? Har Du "tandläkarskräck" och hur många hål har Du haft? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Håll gärna tummarna för mig att det går bra imorgon och att jag inte har några hål... Ds.

Ytterligare några steg framåt...

Det var ett tag sedan jag skrev om hur det går med min medicin och min ångest, så därför tänkte jag "uppdatera" (för Er som vill läsa) lite om vad som hänt den senaste tiden ;o)

För ett par dagar sedan när jag skjutsade hem en vän, gjorde jag något som jag aldrig skulle ha gjort innan jag började med medicin. Efter att ha "hamnat fel" i en rondell valde jag därefter medvetet att ta motorvägen hem!!! Det låter säkert som en bagatell för de flesta "friska" människor, men för mig var det ett enormt framsteg. Jag var dessutom alldeles ensam i bilen och körde helt utan ångest. 

Jag tänkte på om någon som känner mig väl och som vet att jag bara kör bil på tre olika vägar, skulle ha sett mig där på motorvägen i 110 blås. De skulle inte ha trott sina ögon! I värsta fall skulle de ha gissat att jag var ett spöke och kört av vägen. Snacka om att de skulle blivit chockade! ;o)

Tankar som att jag skulle kunna ta bilen alldeles själv till exempelvis Ica Maxi för att handla, har börjat gro i mitt inre och det känns verkligen STORT!

Jag har också börjat känna att jag "vågar ta mer plats", att även jag är värd att få finnas till och att jag har lika många rättigheter (och naturligtvis också skyldigheter) som alla andra. Jag har på senare tid träffat några vänner utan smink (vänner som jag aldrig skulle ha visat mig osminkad för tidigare). Jag har till och med gått in i en affär utan smink!!! Inte likt mig kan jag säga...

En annan sak som jag tänkte på var när min man och jag gick på hockey igår. För det första så följde jag med på hockeyn (något som jag undvikit helt de senaste året) och för det andra så lämnade jag hemmet och "tryggheten" trots att jag inte var "helt hundra" i magen (det hade definitivt fått mig att stanna hemma tidigare)!

Tyvärr blev vi lite sena till matchen, så när vi kom fram till ishallen var så gott som alla lediga sittplatser redan upptagna! (Eftersom det bara var en träningsmatch hade de spärrat av halva arenan). I vanliga fall hade jag då stått vid utgången och tittat på matchen (om det inte hade funnits ett par lediga stolar antingen allra högs upp vid en trappa eller i värsta fall två lediga platser endast vid en trappa). Men igår letade vi oss in "mitt i smeten" och slog oss ned på två tomma stolar bland folkmassan. Det kändes inte helt bekvämt måste jag erkänna, men trots att hjärtat började slå snabbare och jag fick en liten klump i halsen bröt aldrig någon riktig ångest ut. 

Efter en kort stund blev de tvungna att öppna ytterligare en läktare (på andra sidan rinken) och där, allra högst upp såg jag två helt ensamma stolar som stod lediga. Hade detta varit förra säsongen hade jag (om jag överhuvudtaget hade följt med) skyndat raka vägen dit och satt mig. Men istället för att fly stannade jag kvar och trotsade mina "inre demoner" ;o) Jag sade till min man att "det kanske är bra träning för mig om jag sitter kvar här" och det gjorde jag, hela matchen!

Jag har heller inte lika många tankar om baciller, magsjuka och att kräkas som jag hade tidigare. (Vet dock inte om det endast har med årstiden att göra eller om det faktiskt är medicinen som dämpat dessa tankar? Det återstår att se  nu när hösten, vintern och vinterkräksjukan snart sätter igång på allvar igen).

Jag vågar även äta mer ute (på både gott och ont) och jag känner inte längre samma panik inför tanken om att någon skulle kräkas. Än så länge har ingen kräkts "på riktigt", så "det stora testet" återstår. Däremot har jag tröstat  och suttit bredvid en vän som mådde illa och trodde han var magsjuk! Tidigare hade jag flytt från platsen och personen illa kvickt.

Det största steget är nog ändå att jag och min man har beställt en utlandsresa. Tänk att jag snart skall FLYGA!!!

Till sist har jag en fråga till Er som också tar (eller har tagit) Fontex/Fluoxetin. Har någon av Er först testat den orala lösningen (Fontex) och sedan gått över till tabletter (Fluoxetin)? Jag tänkte nämligen gå över till tabletter nu när jag nått full dos. Tabletter är betydligt smidigare ((Fontex både smakar illa och en flaska tar slut på ett par dagar). Min fråga till Er är, märker man någon skillnad/ förändring när man byter från oral lösning till tabletter? Blir man sämre en tid eller kommer man inte märka någon skillnad? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Självklart finns det, som med nästan allt annat även en baksida med medicinen, det vill säga en del biverkningar. Men de tar jag (och har jag redan tagit upp) en annan gång ;o) Ds.

Fotobok - Samarbete

Min vän Helenas dotter Vivi gifte sig den 17/7 och jag fick äran att vara Vivi och Nils bröllopsfotograf.

Helena ville göra en Fotobok till ett par släktingar med bröllopsbilderna jag tog och bad mig hjälpa henne. Så när hon var färdig fick jag titta igenom boken och göra de ändringar jag ville ;o)

Jag skall även göra en egen Fotobok med bara bilder på Vivi och Nils vid ett senare tillfälle. Väntar bara på ett "Köp två Fotoböcker betala för en erbjudande". Kanske vet Du någon firma som har det erbjudandet just nu? Berätta gärna!

Kram Milla

Så här blev Helenas Fotobok:

Helena ville även ha med några bilder på Vivis gravida mage ;o)

Foto: Camilla Thieme

Bildredigering: Camilla Thieme

Text och layout: Helena Pietik

Bild, text-och layout korrigering: Camilla Thieme