Så typiskt...

Idag skulle jag ha gjort mitt andra besök hos Capio Smärtkliniken på S:t Görans Sjukhus. Men efter en vecka med fruktansvärd ångest som inte vill ge vika, blev jag tyvärr tvungen att avboka min tid :o(

Det är så typiskt att detta skulle hända just nu, när jag äntligen skulle få hjälp mot min smärta! Men jag klarade helt enkelt inte av det, har inte gått utanför dörren på sju dagar (bortsett från en timmes promenad i lördags) på grund av ångest.

Hoppas allt lägger sig snart, så jag kan börja göra framsteg igen och inte ta ett steg bakåt, som den senaste veckan...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Snöskottning på höga höjder...

Så var det dags att skotta bort snön från taken igen. Tycker det ser väldigt läskigt ut när de står så högt upp, speciellt killen utan säkerhetslina!!! Är det verkligen tillåtet att skotta snö på tak utan en säkerhetslina? Verkar väldigt dumt tycker jag...

Tog några foton och en film genom fönstret ;o)

Film: Camilla Thieme

Såhär klättrade en av killarna på taket, utan säkerhetslina!!!

Förståndig kille med säkerhetslina!

Foto: Camilla Thieme

Bättre sent än aldrig... ;o)

Efter att ha suttit "instängd" i fyra dygn hade jag lovat mig själv att försöka ta en liten foto promenad igår. Men när klockan hunnit bli tre på eftermiddagen hade jag fortfarande inte kommit ut...

Med lite hjälp från en god vän tog jag mig dock till sist i kragen och gav mig iväg :o)

Här är en bild som jag tog på mig själv med min mobilkamera. Det är skönt att ha solglasögon ibland, då "slipper" man sminka sig ;o) Om Ni tittar noga kan Ni se bostadsområdet jag bor i som speglar sig i glasögonen :o)

Det positiva med att fotografera på eftermiddagen är att solljuset blir varmare!

Dessa två bilder har jag tagit vid sjön Rudan i Handen där jag bor.

Utan stativ och med mitt makroobjektiv på kameran tog jag en bild på månen. Med lite jobb i Photoshop ser det ut som bilden är tagen mitt i natten ;o)

En helikopter cirkulerade runt sjön Rudan ett par gånger. Passade på att ta ett foto.

Denna söta lilla stuga ligger också vid sjön Rudan. Såg ett gäng skidåkare som tog en varm bastu där inne efter sin skidtur. Såg riktigt härligt ut! Blev lite avundsjuk ;o)

Här en skidåkare som passerade när jag tog de två översta fotografierna på sjön Rudan.

Foto: Camilla Thieme

Ha det gott och hoppas Ni också hann ta några bilder i solen igår! :o)

Kram Milla

Insnöad ;o)

Då är vintern här igen... Så här såg det ut när jag tittade ut genom fönstret imorse.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Mitt i ångesten...

Nu skall jag göra något som jag aldrig gjort tidigare, jag skall skriva samtidigt som jag har fruktansvärd ångest.

Idag var en vän och hälsade på mig för första gången på en vecka. Jag har inte velat träffa honom eftersom hans mamma varit dålig i magen och jag varit rädd för att bli smittad. Men när min vän inte hade blivit sjuk efter en veckas tid tänkte jag att det säkert skulle gå bra att ses. Så han kom över och vi umgicks i flera timmar. Sedan skulle han åka hem och hämta sin bärbara dator och äta lite mat för att sedan komma tillbaka. 

När han kom hem fick han dock ont i magen och skrev att han tyvärr inte kunde komma över. När jag senare skrev ett sms och frågade hur han mådde fick jag inget svar. Jag förmodade att han satt och åt och tänkte inte mer på det. När han inte svarade på nästa två sms började jag bli lite orolig (han brukar nämligen alltid svara inom högst en minut).

Efter en timme kom sedan det som jag befarade mest, det som jag bävat för så många gånger och som lamslagit hela mitt liv... Ett sms med orden "Ledsen att säga detta men har spytt 10-15 gånger".

 Då svartnade det för ögonen på mig och jag föll bara ihop på golvet. Jag kände kalla kårar längst ryggraden och det bara snurrade i huvudet. Jag skakade i hela kroppen och ringde darrande min mans telefonnummer. "Han har spytt fick jag fram, Du måste komma hem". Jag vet att min man inte har möjlighet att bara lämna jobbet sådär, men jag var så rädd över att vara ensam och min man skulle inte komma hem förrän om sex dagar!!!

Det är så många frågor som snurrar i mitt huvud. Varför skulle jag träffa honom just idag? Måste jag ha blivit smittad eller kan jag ha klarat mig? Varför spydde han? Kan han bara ha ätit något olämpligt osv.

Jag kommer de närmaste två dygnen att vara vaken och bara sitta och vänta "på min tur". De närmsta fyrtioåtta timmarna kommer att vara ett HELVETE! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag dör hellre än spyr!

Jag har ätit hela vitpepparkorn, skrubbat mig från topp till tå, famlar efter halmstrån fast jag innerst inne vet att det redan är för sent. Har jag blivit smittad så finns det ingenting jag kan göra. Det är bara tiden som kan utvisa.

Jag blundar och önskar att allt bara var en mardröm. Jag kan inte fatta att det är sant, jag VILL inte tro att det som hänt just har hänt.

Här sitter jag ensam, rädd och med en fruktansvärd ångest och allt jag kan göra är att vänta... Snälla Gud låt mig inte bli sjuk!

Kram Milla