Jag har sökt stipendium...

För en dryg vecka sedan sökte jag Haninge kommuns kulturstipendium 2011. Ett så kallat Arbetsstipendium.

Jag tror visserligen inte att jag kommer att få något stipendium, men jag ville ändå ge det en chans. Pengarna tänkte jag använa till att finansiera mitt bokprojekt med nallen Picasso (se bilder nedan).

Har man väldig tur är man den ende "vinnaren" och erhåller då 30 000 kr skattefritt. I annat fall kan man få dela pengarna med två andra sökande, inte dumt det heller ;o)

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag varit hos en kurator på Ankaret Carema Hjärnhälsan i Haninge för att få hjälp med att söka stipendier. Hon talade då vänligt men bestämt om för mig att det inte fanns några stipendier att söka. Jag tyckte det lät väldigt konstigt, men ansåg att hon borde veta hur saker och ting låg till bättre än mig.

Senare fick jag tips av en granne att söka Haninge kommuns kulturstipendium och nappade givetvis på idén. Tyvärr hände detta i samma veva som min dator gick sönder! Men jag ringde kommunen och fick tillåtelse att skicka in min ansökan tre dagar senare (de måste ju trott att jag ljög, hoppas det inte påverkar bedömningen bara). Som tur var fick jag låna min vän Anders dator, så jag kunde få iväg en ansökan. Han ställde dessutom upp som referens, lika så min vän och granne Helena :o)

Jag tycker det var väldigt dåligt att kuratorn inte sade något om detta stipendium till mig. Det finns säkert en massa andra stipendier att söka, så det gäller att inte ge upp och hålla ögonen öppna ;o) 

Jag behöver verkligen dessa pengar! Detta kan vara min enda "inkomst" på över ett års tid.

Kram Milla

Så här såg min ansökan ut:

Foto: Camilla Thieme

Ps. Igår fick jag ett brev där det stod att Haninge kommun mottagit min ansökan och att de lämnar besked i mitten av maj. Håll tummarna är Ni snälla! :o) Ds.

Jag tror det börjar hända saker...

Jag vill som vanligt inte ta ut något i förskott, men jag tror att min medicin börjat verka nu!

Jag är fortfarande väldigt trött och kan ibland somna nästan stående, men jag får inte ångest lika ofta längre och den blir för det mesta inte lika kraftig och intensiv som tidigare.

Jag tycker att jag känner mig både gladare och mer aktiv (Ni har väl sett hur jag "spottar" ut bilder på Picasso ;o) Jag ser saker och ting "mer tydligt" och har "fler sinnen öppna".

Istället för att vara "inåtvänd" och helt focusera på mig själv och hur min kropp mår tittar jag mer på detaljer och noterar saker runt omkring mig. Jag skrattar och skojar oftare och får från omgivningen höra att jag blivit en helt annan person. I själva verket har jag blivit den jag alltid varit långt, långt där inne...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Fotograferingen fick mig att glömma...

För det mesta har fotografering varit positivt och som medicin för min själ (om man bortser från all kroppslig smärta den åstakommit ;o) Men igår fick den mig att glömma något som är etremt viktigt för mig, nämligen Earth Hour!

Jag började fotografera klockan sex på kvällen och slutade inte förrän kvart över tio. Under dessa drygt fyra timmar existerade inget annat än jag själv och min kamera.

Jag brukar till exempel alltid titta på Postkodmiljonären och Körslaget på lördagkvällar, men det spelade jag in igår istället... Jag kände mig så där som de brukar göra på film när de är "extremt koncentrerade på något" att de svarar typ "jaha, men vad roligt då" på allting. Så hade min man kommit in i köket där jag stod och fotograferade och sagt att det brinner i vardagsrummet hade jag säkert svarat "jaha, men vad roligt då" ;o)

Jag skäms, men som kompensation tänkte jag släcka alla lampor minst en timme i ikväll istället. Det måste väl ändå betyda lika mycket, eller?

Släckte Du alla lamporna igår under Earth Hour? Berätta gärna!

Kanske fotograferade Du eller gjorde något annat skoj så att Du glömde bort denna viktiga timme igår? Än är det inte för sent, gör som jag och släck dem idag (det rimmar ;o)

Kram Milla

Man kan ju alltid tända ett ljus istället :o)

Idag fyller mitt lilla hjärta 27 år!

Tänk att jag har den stora glädjen att ha mitt lilla hjärta i livet fortfarande! 27 år för en nymfparakit är en mycket aktningsfull ålder vad jag förstår.

Jag vill i detta inlägg hylla, ära och förkunna min enormt stora kärlek till denna lilla varelse. Så STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN UNDERBARA KICKAN!

Många pussa & kramar från Din matte Milla

Jag älskar Dig nu och för alltid!

OBS! Glöm inte ljudet!

Film: Camilla Thieme

(Konica Minolta Dimage 600)

Ps. Ser Ni vem som sitter i fönstret? Picasso ;o) Ds.

Millas Makro ;o)

Idag fick jag låna min vän Anders dator (då min är på reparation). Gissa om jag blev glad och var ju bara tvungen att ta några makrobilder...

Hittade denna vackra blomma i vårt gemensamma garage och lånade hem den en liten stund. Hoppas Ni gillar bilderna :o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme