Sanningens ögonblick

I somras skulle jag fota en tant (nåja) och hennes två hundar nere vid en sjö.  Vi hittade en plats, det var lite sankt, men blöta fötter tar man gärna för att få ett jobb i hamn.

Jag öppnade väskan och bytte till lämpligt objektiv.  50-60 bilder senare kollade vi resultatet på displayen och dividerade hur fortsättningen i PS skulle bli.

Jag var inte helt nöjd, men det är man aldrig nuförtiden tycker jag. Man bara lägger mer och mer krav på sig, eller som dottern brukar säga – det var enklare när man hade kompaktkamera.

När vi skulle gå, ropade damen på sina hundar och tittade ner mot vattenbrynet. Vad är detta frågad hon, böjde sig ner och tog upp något som var ruskigt likt ett objektiv.

Mycket riktigt. Jag hade inte stängt fotoväskan och hennes ena hund hade plockat upp objektivet och lagt det i sjön.

Det är alltid en massa saker som skjuter genom huvudet på en i sådana lägen, man blir torr i munnen, svettas m.m.

Jag tog objektivet och tittade in i frontlinsen. Det var vatten halvägs upp men jag såg ingen fisk. Nu har jag varit med om det mesta så jag intalade mig genast att det hade kunnat vara mycket värre, typ hjärtinfarkt, brutet ben o.s.v.

Ja, så skulle vi dividera vems fel det var m.m. Jag kunde ju inte direkt se någon uppenbar anledning varför hennes hund skulle rota i min fotoväska och hon tyckte att jag kunde stängt den ordenligt.

Stämningen var ganska frostig på vägen tillbaka till parkering.

Efter några timmar hade jag läget under kontroll igen. Jag avböjde ersättningen som jag erbjöds halvhjärtad och tyckte att det egentligen inte var någon panik. Det var ett 50-200 som blev dränkt, jag insåg genast att det inte var någon mening att försöka laga eller torka det. Priset var en tusenlapp och det var det faktisk värt att med gott samvete kunna motivera att införskaffa nytt material.

Men den första känslan när jag såg att det var mitt objektiv som hon fiskade upp ur sjön, den kan jag gärna var utan i framtiden.