Samaria ravinen och skogsbrand med buss

Har varit på en 2 veckors semester på Kreta och valde ett lägenhetshotell på Platanias som var toppen. Men man ville inte bara sitta där och dricka öl vid poolen fast det var skönt och gott. Jag ville se lite mer och har fått tips om att åka till Samaria ravinen som är ett naturreservat.

 Man går från toppen till botten som är ca 18 km. men vandringsleden är 12.8 km. I slutet finns det en lite ort Agia Roumeli som har en färje förbindelse som transporterar oss till våra väntande bussar som fanns i Sougia. Denna vandring kräver att man har bra skor och hyfsad kondition. För det tar på krafterna och framför allt på lårmusklerna. 

Men känner man för att svettas och är beredd på strapatser så tycker jag att den är värd att gå. För det finns många fina vyer och naturen är fantastisk. Tyvärr så var det lite torrt för det är precis mitt under högsommaren jag gick. Men under början av maj då fortfarande smält vatten rinner i större mängder och blommorna har precis har slagit ut ska det vara ännu vackrare.

Men att se denna mäktiga ravin med sina svindlande bergsidor var fantastiskt. Men man måste tänka på var man sätter sina fötter för det är lätt att trampa fel. I ca 35-40 graders värme måste man tänka på att dricka mycket. Det finns rastplatser under vägen där man kan fylla på sin vatten flaska som man måste ha med sig. Kanske en frukt eller något annat som ger lite energi är inte heller så dumt.

 I slutet av vandringsleden kommer man till det som man blir mest fascinerad av. Det är när ravinväggarna bara är ca 3 meter från varandra och är ca 200-300 meter höga

 Att gå mellan dessa känns nästan onaturligt. Får en känsla att väggarna trycker ihop en. Man undrar hur det kommer sig att det har blivit så här?

 Man inser att man inte är så stor och jag gick ganska snabbt igenom för det kanske kan komma lösa stenar eller något annat där uppifrån.

I instruktionerna inför vandringen stod det att man inte får vissla, plocka växter eller göra upp eld mm.

Det sista man har lust med var att vissla för då kanske det kommer ett ras och några skyddande stålnät såg man ej.
Jo förresten! På ett ställe under leden var det en tunnel med stålnät man gick igenom. För där var det nästa lika brant och fullt med lösa stenar.

Men när man hade gått dom 13 km så var det skönt att komma till havet och ta sig ett dopp i det klar blåa vattnet + att i den byn (Agia Roumeli) fanns det resturanger och barer att släcka både törst och hunger.

Efter denna vandring skulle vi bara ta en färja och åka ca en timme till våra bussar som väntade. I den grupp och buss som jag åkte med så var vi ca 25-30 personer. Men det var 2 bussar/grupper till som gick denna vandringsled denna dag. Jag som trodde att äventyret var över och att det bara var transporten kvar, så fel man kan ha.

Skogsbrand i bergen

När vi började närma oss Sougia där våra bussar väntade såg vi ett rökmoln från bergstopparna. En helikopter flög över oss och hämtade vatten i havet. Med en stor vattensäck hängande 20 under sig. Vi förstod att det måste vara en skogsbrand som man försökte släcka.

När vi klev på vår buss och började åka fick vi information att vi troligen måste åke en omväg för att inte hamna mitt i skogsbranden.

Men ju mer tiden gick så kom vi närmare och närmare denna kraftiga rök som välde upp från bergssidan. Vi stannade ett tag för att höra med ansvarig polis och brandförsvar hur säker vägen var.

Vi fick klartecken att åka igenom. När vi kommer en bit fram ser vi hur lågerna i träden fladdrar och hur nära dom är.

Vi kör snabbt igenom och ser hur det brinner i träden och hela bergssidan upp. All ventilation i bussen är avstängd för att inte få in rök lukten i bussen. Men den tränger ändå in.

 Man ser hur brandkillarna kämpar för att släcka och att dom springer och stressar för att hindra elden. Ser även lokalbefolkningen och bland annat en gumma hjälper till att slita i brandutrustningen för att hjälpa till.

Man kan undra vad som kan ha hänt i fall någon av de 3 bussarna måste stanna mitt i detta kaos. Var skulle alla personer ta vägen i röken?
Det behövs inte så mycket för att det ska bli ett stopp och alla måste ut och springa därifrån.

Det gick bra och vi kom hem helskinnad och med en del spännande bilder. När man är tillbaka på hotellet undrar man om det verkligen har hänt och då är det bra att kunna titta på bilderna igen och man nästan  får nypa sig i armen för att veta att det har hänt.

Dan Wiklund
Linköping