På besök i reptilernas rike
Många glömmer lätt bort att denna värld inte bara är vår. I samma miljöer som vi själva vistas i finns en mångfald av arter som hör hemma just där. Merparten av dessa har existerar väldigt mycket längre som arter än vi.
För ett par veckor sedan uppenbarade sig slutligen vårsolen på den tidigare så gråmulna himlen. Några möjligheter till insektsfotografering kom dock inte, då marken fortfarande var snötäckt med undantag för de allra mest solbelysta platserna. Jag tog istället en liten runda med kameran i hand för att se om jag kunde hitta några ormar. Till min förvåning gick det ganska bra. Under en veckas tid hittade jag tre olika huggormar på ett ganska begränsat område på en sluttning som vetter mot en mad. Ormarna var under flera dagar väldigt bundna till sina små snöfria fläckar och lät sig relativt snällt fotograferas.
Samtliga ormar var av den svarta varianten, den verkar vara den mest talrika här i Hälleberga. Trots detta var ormarna väldigt olika varandra i färgerna. Den första var verkligen helsvart.
Den andra var svart med en "kall färgton" och med tydligt vita munplåtar.
Den tredje var varmt svartbrun.
I brist på zigzagmönstrade individer och med en liten förhoppning om att sandödlorna hade vaknat begav jag mig så också en dag till Björnö vid Kalmarkusten. Några sandisar såg jag inte skymten av men en väldigt försiktig, nyömsad och vackert mönstrad huggis låg och solade sig i gräset. Ögonen var fortfarande täckta av oömsat skinn, vilket gav dem en spöklik och blåaktig ton.
Härom dagen hittade jag min första snok för året. Jag var nära att trampa på den där den stilla, stilla ringlade sig över stigen jag följde.
Jag återvände också till mina huggormsmarker där jag dessvärre fann den helsvarta ormen utan huvud och stjärt. För en kort stund tänkte jag någon idiot slagit ihjäl den, men att en katt varit framme och gjort processen kort med den fjällbeklädda skönheten är ett mer troligt scenario.
Ormhatet är ju annars vida utbrett i detta land. Folk i allmänhet brukar inte ha några större betänkligheter över att slå ihjäl huggormar trots att de är fridlysta. I de få fall de försöker förklara sitt agerande brukar de säga att de är rädda att deras barn ska bli huggna av ormarna. Mitt råd till småbarnsföräldrarna är att lägga ormjaktstiden på någon annan riskförebyggande åtgärd istället. Bygg till exempel en stor stålbur i trädgården som barnen kan leka i. Slår blixten ner är de då skyddade. Risken att dö av blixtnedslag är nämligen mycket större än att dö av huggormsbett.
Hälsningar Lena