On the matter of ice

fragile and delicate

so hard

firm in its shape

eager for transformation

without colour of its own

reflecting the whole spectrum

black and white at the same time

it is all in the angle of the beholder

Istid

Efter två långa veckors mörker dök så idag solen återigen fram. Återseendet var efterlängtat. Kameran rastades under en stilla promenad blandad med ett visst inslag av krypande.

Mossorna stod som vanligt vid denna årstid för det dominerande inslaget av färg i den annars gråbruna miljön. De tilldrog sig magnetiskt min blick och min slutare rasslade en kort stund innan jag påminde mig ett löfte från förra vintern. Jag skulle ju inte fota mer mossor eller lavar heller för den delen........... Fy mig.

Istället gick jag ner till min lilla mörka tjärn. Resterna av ett tunt istäcke dröjde sig här stilla kvar. De kristallina strukturerna flöt halvsmälta i det mörka vattnet. Gränserna mellan vatten och is var diffusa.

Mina värmestövlar räckte inte riktigt till för att jag skulle komma ut till det vackrast skimrande partiet. Istället nöjde jag mig med att vada runt lite i strandkanten. Denna gång lyckades jag dra mig därifrån utan vatten i stövlarna eller en suspekt blöt bak.

På hemvägen tittade jag närmre på de små frusna vattenpölarna längs med grusvägen. En del av dem förevigades.

Så sällan jag får soliga dagar när jag väl är ledig.

Konsten att krossa en kamera

Lång tid passerar mellan blogginläggen.

Inte nog med det, mina misstag har jag inte skrivit om på väldigt länge.

Nu är det dags att bikta mig.

Jo, jag krossade min kamera.

På kvällen den nionde augusti hade jag lyckats få tummen ur och pallrat mig ner till Barkeströmsdammen. Dammen är omgiven av naturliga, gräsbevuxna åsryggar. Att fota makro just i sluttningar underlättar sökandet efter den rätta bildvinkeln. Det brukar också bli betydligt lättare att få till en mjuk eller enfärgad bakgrund.

Vid ankomsten inledde jag med att stillasittande betrakta grässlänten i svagt motljus. Det första jag såg var en ängstrollslända som i ensamt majestät gjorde en halv loop och fångade en fluga i detta underbara ljus. Jag tillbringade en halvtimme med min jakt på dessa ängstrollsländor som visade sig sitta lite överallt. Resultatet var klent.

 

Istället började mina ögon söka efter de vid denna tid på året ganska slitna blåvingarna.

Inledningsvis gjorde jag det klassiska misstaget att lägga alltför lång tid på det första objektet jag fann. Blåvingen i sig var vacker, men den satt i ljungen som omöjliggjorde en estetiskt tilltalande bild.

 

Slutligen gav jag upp och insåg i samma ögonblick att det satt ytterligare en blåvinge på ett grässtrå en meter bort, just på åsens krön. Gammal och sliten var denna fjäril där den obekymrat satt i solens sista strålar. Följaktligen kunde jag positionera mitt stativ med kamera precis som jag ville utan att blåvingen flög sin väg.

 

 

Många exponeringar senare fick det till sist vara nog. Jag kände att jag i alla fall hade någon vettig bild med mig på minneskortet. Kvällen var räddad.

Utan prestationsångest vandrade jag vidare ett par meter till. Där satt en ängstrollslända lite längre ner i sluttingen. Jag ställde ifrån mig mitt stativ med kamera bakom mig och böjde mig framåt för att titta närmare på sländan. Den var som väntat vacker. Skönhetsupplevelsen avbröts av en rörelse i ögonvrån. Det var mitt stativ som föll. Jag sträckte ut en arm, men stativet stod för långt bort. Fallet skedde från en låg höjd, då stativet var minimalt förlängt. Inget ljud hördes när utrustningen gick i marken. Den oro jag ändå kände riktades mot det 180mm makro som satt på kameran. Jag lyfte upp stativet och granskade makrot. Det verkade intakt.

Jag pustade ut och gick tre meter till. Där satt en blåvinge helt perfekt. Jag positionerade mitt stativ och skulle just ta en testbild när jag insåg att kameran var strömlös. Jag lösgjorde den från stativet och tittade på husets undersida. Två stora sprickor gick genom bottenplattan. Två tomma skruvhål syntes i sprickorna. Inte bra, inte bra.

Batteriluckan hade öppnat sig lite. Jag tryckte tillbaka den och insåg till min glädje att kameran vaknade till liv igen. Kameran sattes återigen på stativet och jag genomförde min lilla session med blåvingen i kvällens absolut sista ljus.

Promenad hem följde under grubblerier. Till min förvåning var jag inte så förbannad på mig själv som jag kunnat förvänta. Istället konstaterade jag att jag faktiskt varit lyckligt befriad från skador på min utrustning tidigare.

Väl hemma granskade jag kameran ytterligare. Jag insåg att det fanns en god chans att skadorna, trots att de såg omfattande ut, faktiskt kunde vara begränsade just bara till bottenplattan.

Och så var det. Zieger bytte bottenplattan till en kostnad av cirka en tusenlapp. Och kameran fungerar lika bra som tidigare. Jag kan kallt konstatera att jag hade tur i oturen.

Kamerahuset hade säkerligen klarat ett fall från denna lilla höjd alldeles utmärkt om det inte varit för stativet som förhindrade kameran att "fjädra" tillbaka från underlaget. Istället fick huset absorbera hela smällen.

Så iakttag extra försiktighet när du  använder stativ. Gör inte som jag.