UR FOKUS
Istid
Efter två långa veckors mörker dök så idag solen återigen fram. Återseendet var efterlängtat. Kameran rastades under en stilla promenad blandad med ett visst inslag av krypande.
Mossorna stod som vanligt vid denna årstid för det dominerande inslaget av färg i den annars gråbruna miljön. De tilldrog sig magnetiskt min blick och min slutare rasslade en kort stund innan jag påminde mig ett löfte från förra vintern. Jag skulle ju inte fota mer mossor eller lavar heller för den delen........... Fy mig.
Istället gick jag ner till min lilla mörka tjärn. Resterna av ett tunt istäcke dröjde sig här stilla kvar. De kristallina strukturerna flöt halvsmälta i det mörka vattnet. Gränserna mellan vatten och is var diffusa.
Mina värmestövlar räckte inte riktigt till för att jag skulle komma ut till det vackrast skimrande partiet. Istället nöjde jag mig med att vada runt lite i strandkanten. Denna gång lyckades jag dra mig därifrån utan vatten i stövlarna eller en suspekt blöt bak.
På hemvägen tittade jag närmre på de små frusna vattenpölarna längs med grusvägen. En del av dem förevigades.
Så sällan jag får soliga dagar när jag väl är ledig.
Konsten att krossa en kamera
Lång tid passerar mellan blogginläggen.
Inte nog med det, mina misstag har jag inte skrivit om på väldigt länge.
Nu är det dags att bikta mig.
Jo, jag krossade min kamera.
På kvällen den nionde augusti hade jag lyckats få tummen ur och pallrat mig ner till Barkeströmsdammen. Dammen är omgiven av naturliga, gräsbevuxna åsryggar. Att fota makro just i sluttningar underlättar sökandet efter den rätta bildvinkeln. Det brukar också bli betydligt lättare att få till en mjuk eller enfärgad bakgrund.
Vid ankomsten inledde jag med att stillasittande betrakta grässlänten i svagt motljus. Det första jag såg var en ängstrollslända som i ensamt majestät gjorde en halv loop och fångade en fluga i detta underbara ljus. Jag tillbringade en halvtimme med min jakt på dessa ängstrollsländor som visade sig sitta lite överallt. Resultatet var klent.
Istället började mina ögon söka efter de vid denna tid på året ganska slitna blåvingarna.
Inledningsvis gjorde jag det klassiska misstaget att lägga alltför lång tid på det första objektet jag fann. Blåvingen i sig var vacker, men den satt i ljungen som omöjliggjorde en estetiskt tilltalande bild.
Slutligen gav jag upp och insåg i samma ögonblick att det satt ytterligare en blåvinge på ett grässtrå en meter bort, just på åsens krön. Gammal och sliten var denna fjäril där den obekymrat satt i solens sista strålar. Följaktligen kunde jag positionera mitt stativ med kamera precis som jag ville utan att blåvingen flög sin väg.
Många exponeringar senare fick det till sist vara nog. Jag kände att jag i alla fall hade någon vettig bild med mig på minneskortet. Kvällen var räddad.
Utan prestationsångest vandrade jag vidare ett par meter till. Där satt en ängstrollslända lite längre ner i sluttingen. Jag ställde ifrån mig mitt stativ med kamera bakom mig och böjde mig framåt för att titta närmare på sländan. Den var som väntat vacker. Skönhetsupplevelsen avbröts av en rörelse i ögonvrån. Det var mitt stativ som föll. Jag sträckte ut en arm, men stativet stod för långt bort. Fallet skedde från en låg höjd, då stativet var minimalt förlängt. Inget ljud hördes när utrustningen gick i marken. Den oro jag ändå kände riktades mot det 180mm makro som satt på kameran. Jag lyfte upp stativet och granskade makrot. Det verkade intakt.
Jag pustade ut och gick tre meter till. Där satt en blåvinge helt perfekt. Jag positionerade mitt stativ och skulle just ta en testbild när jag insåg att kameran var strömlös. Jag lösgjorde den från stativet och tittade på husets undersida. Två stora sprickor gick genom bottenplattan. Två tomma skruvhål syntes i sprickorna. Inte bra, inte bra.
Batteriluckan hade öppnat sig lite. Jag tryckte tillbaka den och insåg till min glädje att kameran vaknade till liv igen. Kameran sattes återigen på stativet och jag genomförde min lilla session med blåvingen i kvällens absolut sista ljus.
Promenad hem följde under grubblerier. Till min förvåning var jag inte så förbannad på mig själv som jag kunnat förvänta. Istället konstaterade jag att jag faktiskt varit lyckligt befriad från skador på min utrustning tidigare.
Väl hemma granskade jag kameran ytterligare. Jag insåg att det fanns en god chans att skadorna, trots att de såg omfattande ut, faktiskt kunde vara begränsade just bara till bottenplattan.
Och så var det. Zieger bytte bottenplattan till en kostnad av cirka en tusenlapp. Och kameran fungerar lika bra som tidigare. Jag kan kallt konstatera att jag hade tur i oturen.
Kamerahuset hade säkerligen klarat ett fall från denna lilla höjd alldeles utmärkt om det inte varit för stativet som förhindrade kameran att "fjädra" tillbaka från underlaget. Istället fick huset absorbera hela smällen.
Så iakttag extra försiktighet när du använder stativ. Gör inte som jag.
Pentax släpper ringblixt och K2000 i oktober/november
ÄNTLIGEN händer det något på ringblixtfronten. Pentax ist D var den sista systemaren Pentax släppte som var fullt kompatibel med en ringblixt. Sedan dess har det varit tyst från Pentax. För oss Pentaxanvändare fanns det länge ett spirande hopp i form av ett löfte från Sigma att släppa EM-140 DG Macro Flash för Pentax. Men så en dag var Pentax namn borta på Sigmas hemsida.....
Någon annan tillverkare (minns inte vilken) utlovade full kompabilitet för Pentax med sin ringblixt, men erkände sedan att vissa problem inte alls blivit lösta.
Så, väntan har varit lång men nu kommer den! Tjoho!!!!!!!!!!
Makrohälsningar
Klas
(Hm, de släpper lite annat också-kolla länken:)
http://www.pentaximaging.com/footer/news_media_article?ArticleId=10541097
The Humbug in Hongkong
Så var det dags igen. Inte för att jag har gjort någon speciellt underhållande dunderblunder sedan sist jag skrev, men som sagt det finns lite att ösa från. Jag får också passa på att tacka alla som läst och kommenterat mitt förra (första) inlägg. Det blir faktiskt roligare att syssla med detta terapiarbete om någon annan också intresserar sig lite för det.
Dagens titel är väl något så när självförklarande. Jag tar mig därför friheten att hoppa över det eventuellt spänningsuppbyggande momentet och går rakt på sak.I våras drabbades jag av svåra vårkänslor och trånade efter ett större och snabbare minneskort. Dumsnål (Smålänning) som jag är köpte jag ett SanDisk extreme tjosanhoppsan 4Gb från Hongkong på Ebay. Kortet kom snabbt på posten som avtalat och jag var nöjd och glad.
Denna glada känsla varade nog i en hel vecka eller så tills min kamera under en fotosession gav mig dubbla budskap. Den lilla displayen visade att jag kunde ta minst 999 kort. Den stora sa att minneskortet var fullt. Och inte satan hände det något när jag tryckte på avtryckaren….Uppkopplad mot datorn visade denna att kortet (enligt ”egenskaper”) var på 4Gb. Antalet bilder som i realiteten fick plats tydde snarare på att jag råkat ut för ett 1Gb kort märkt som ett 4Gb.
Jag hade blivit blåst.
Men, so far so good - tre hundra spänn hit och dit kan man väl leva med. Speciellt sugen på personlig hämnd blev jag inte heller. Hongkong ligger för långt bort för att man ska känna sig motiverad att leta upp bedragaren och slå denne på käften (även om det säkerligen kunde ha varit tillfredsställande samt blivit ett spännande bildreportage). Någon havsörn hade jag ju i alla fall inte bommat på grund av min dåliga affär.
Så varför gräma sig? Jo, det finns anledning…. Read and weep.En kort tid senare hade jag årets mest fantastiska fotodag. Högtrycket hade parkerat rätt över Kalmarkusten och hela naturen vaknade upp på en gång. Egentligen var jag ute för att fota sandödlor, men fann mig plötsligen i ett underbart vimmel av djur. Blodsbin, guldvingar, små vårtbitare, kärrhökar, sandjägare, sorgmantlar, sandödlor, en huggorm och flera skogsödlor omgav mig i det starka solskenet där jag kröp omkring. Efter att ha plåtat som en galning i två timmar upptäckte jag rörelser i det lite högre gräset en bit bort.
Rörelserna kom från ett antal snokhannar som uppvaktade en hona. Jag intog bukläge och började krypa mot gänget utan någon direkt förhoppning att lyckas ta mig fram obemärkt. På två meters avstånd började en del av snokarna att resa sig upp för att hålla mig under stadig uppsikt. Trots detta lyckades jag ta mig ytterligare närmre utan att skrämma ormarna. Omgiven och utstirrad av snokarna började jag fota.
Minneskortet tog snart slut och jag blev tvungen att byta ut det mot det enda kort jag hade på mig.
Kortet var inte tomt och det kom från Hongkong.Det kändes nu som att snokarna, även honan, började acceptera min närvaro något. Slutaren rasslade och många hannar blev exponerade i och genom en ridå av gräs. Efter en stund började även honan att röra på sig - i riktning mot mig. Jag fick ett par bra bilder av henne genom gräset. Sen stannade hon till, reste sin kropp och stirrade på mig.
Medan hon som paralyserad mötte min blick kröp en hanne upp på henne. Han la sitt huvud försiktigt ovanpå hennes, såg sedan rakt på mig och stelnade till.
Frenetiskt sökte jag stöd från marken för att undvika vibrationer samtidigt som jag mjukt pressade av avtryckaren. Någon av dessa bilder bara måste bli bra tänkte jag. Inte för en stund lämnade mitt högra öga sökaren och det andra höll jag stängt. Slutaren och bländaren sjöng redan en intensiv duett då ytterligare en snokhanne uppenbarade sig i sökaren. Även denne kröp hela vägen fram till honans huvud och positionerade sig perfekt vid hennes högra kind. Med tre huvuden i samma skärpeplan började jag nu dregla kraftigt. Fan, det här händer inte, tänkte jag. Det kunde inte bli mer perfekt.
Men så tystnade kameran plötsligen. Jag tvingades sänka kameran för att titta på LCD-n. Budskapet som dök upp här var något i stil med att ”bilden kunde inte sparas”. Jag tänkte då att minneskortet just blivit fullt. Men meddelandet försvann plötsligt bara för att direkt dyka upp igen, för att sedan försvinna, för att sen dyka upp igen, för att sedan………
En till synes oändlig stund senare avslutade kameran sin monotona monolog. Snokarna poserade inte längre och jag tryckte kallsvettig på knappen för visning av senast tagna bild. Bilden visade en hanne med sitt huvud ovanpå en hona.
Fan, det här händer inte, tänkte jag. Det kunde nästan inte vara värre.
De sista 15-30 bilderna (jag vet inte säkert hur många) hade inte fått plats på minneskortet som ju inte heller på något sätt varnat mig för att det var slut. Så beter sig inte ett riktigt kort.Problemet gav sig tydligen bara till känna under intensiv fotografering.
Det kunde visst gå åt helvete fastän man kör jpeg.Så varje gång jag ser på bilderna av hannen och honan tillsammans minns bilden av hur det såg ut i sökaren ett ögonblick senare.
Och nu är det dags att dra dagens lärdomar. Köp inte minneskort från vem som helst. Kopiorna ser ut som originalen och det finns ingen större anledning att riskera att köpa ett piratkort. De äkta korten är inte så mycket dyrare.
Men om du nu är en snål och dum djävel som just har upptäckt att du givetvis blivit lurad, ja inse då att du inte för en sekund kan lita på det satans kortet och släng det!
Gör inte som jag.
