Vändpunkten

Det här är egentligen inte något att visa upp. Men det var fint tänkt och ett magiskt ögonblick på en magisk plats.

Men den visade sig ändå bli en vändpunkt för mitt fotograferande.

För att förklara varför så kan en blick på nästa bild vara en ingress:

Man behöver inte titta särskilt noga för att se att den är oskarp eller kanske mer sanningsenligt SUDDIG! Inget photoshoppande i världen kan göra det minsta åt detta.

Jag är uppvuxen i journalist/redaktionsfamilj och lärde mig i stort sett att fotografera med en 1000F. Tri-X, D76, kameraväskan och stativet på cykeln.

Alla i familjen skrev texter och pappa såg alltid till att han fick med sig bilder hem och i den tradiotionen växte jag upp.

Harvade i många år på med en Pentax S1a, den första automatikkameran blev en Nikon FG, den första digitalkameran en liten Canon S50. Sedan en Nikon D70 när den kom och sedan för en 8 år sedan en D90.

Jag har skrivit en del för facktidningar och i samband med det gjort som far min lärde mig, jag har sett till att ta de bilder jag behöver för texten och flera hundra har publicerats tryckts under årens lopp.

Under ett par år har jag inte just skrivit så mycket och det har heller inte blivit mycket fotograferat.

Några gånger har jag fått hem rent obegripligt suddiga bilder och jag har trott att jag blivit slö, loj, lat och automatikförgiftad, dvs jag har utgått ifrån att jag inte upptäckt att kameran har varit fel inställd.

I somras var vi iväg på en resa som varit länge planerad, en resa på en engelsk "narrowboat" på lika smala kanaler och denna gång hade jag lovat att skriva ett reportage. Inför detta tog jag fram kameran och gick ganska noga igenom alla inställningar och kontrollerade också att autofokusen fungerade. Jodå.

Så iväg. Lättast möjliga packning, 16-85-zoomen och en surfplatta för att kolla mail, ingen dator.

Någon dag in i resan satt jag och tittade på bilder och insåg med förfäran att detta var ju ren katastrof. Se bilden ovan. Zoomade in på något långt bort och kameratn hittar blixtsnabbt perfekt fokus, siktade på något när och satt lika bra.

Zoomade in och gjorde samma sak och insåg så småningom att på något märkligt vis var brännvidd och fokusavstånd kopplade, så när jag kortade brännvidden så ställde den också fokusen närmare. Inte litet heller, på 16 mm så låg objektivet helt fel.

Det var bara att gilla läget och jag tänkte att jovisst, men jag kan ju det här och jag stänger bara av autofokusen och kör manuellt.

Natten efter vaknade jag till i båten och såg att månen lyste trolskt genom dimälvorna och tänkte att detta måste jag ta en bild av.

Men det var inte så lätt. Att se till att kameran kunde hållas still gick att ordna och i någon liten mån så insåg jag där i mörkret att jovisst hade jag blivit litet automatikförslöad. Det var med andra ord inte helt självklart att hitta knappar och funktioner jag sällan använt, ställa om ISO, ställa in manuell exponering, komma ihåg vilket hjul som gör vad.

D90 hade ju när den kom ofantligt mycket bättre sökarbild än D70. Men likväl är den ju inte alls gjord för manuell fokusering. Inte heller objektivet. Att ställa in oändlighet kan väl inte vara svårt? Nej, inte alls, om den finns. Mina gamla manuella objektiv vrider man bara så långt det går. Men 16-85-zoomen går "förbi" oändlighet, ganska långt till och med.

Resultatet finns överst i detta inledande inlägg.

Jag insåg sedan på morgonen efter att tricket ju är att gå över i live view, förstora bilden och fokusera på månen och sedan tillbaka utan att röra zoom eller fokus.

Otroligt smidigt ;-(

Det ordnade sig ganska bra resten av resan, det fanns både andra kameror och andra fotografer i sällskapet.

Men för min egen del bestämde jag mig där och då att nu var det dags att göra ett par saker, dels att se över utrustningen och dels över om jag skulle unna mig lyxen att ta bilder för helt min egen skull.

Hemkommen så rotade jag fram alla kameror jag hade och konstaterade:

• Pappas gamla Rolleicord var felfri. Tillverkad före 1949.
• Min gamla Pentax S1a, i stort sett 50 år gammal var kry, litet opålilig på långa tider visserligen.
• Min D90 var frisk, men 16-85:an sjuk.
• Min resereservkamera, en liten, liten Sony HX90V (eller vad den heter), där allting är för litet utom zoomomfånget vänder bildskärmsbilden uppochner. Tydligen ett vanligt fel som beror på att en magnetswitch för "selfieläget" hänger sig.

Jag frågade mig hur jag ville att en kamera vara funtad för att jag skulle tyckt det varit trevligt den där natten mellan slussarna under månen?

Den frågan var glasklar att besvara. Pentaxen. En ratt för tid, B och T, fokusring och bländarring som går som smör mjukt och exakt.

ungefär då läste jag testen på dpreview om Fuji T2:

Hmm, jämförde med Pentaxen och tänkte som så att attans, här är det någon som har tänkt till.

Jag har dessutom tillräckligt mycket elektronikingenjörshjärna mellan öronen för att vara helt övertygad om att framtiden rimligen måste vara spegellös.

En DSLR har ju tre parallella strålgångar som alla måste var noggrannt kalibrerade: objektiv/sensor, objektiv/spegel/mattskiva och objektiv/hjälpspegel/avståndsmätare och då måste det ju vara mycket enklare att använda enbart sensorn som sensor och se den bild som man ju faktiskt avser att ta.

Jag funderade länge, gammal sur Linuxgubbe som jag är, på M4/3 som en "plattformsoberoende" standard, vilket är vackert.

Men den litet större APS-C-sensorn och som sagt, Fujis användargränssnitt, fällde avgörandet.

Fortsättning följer...