En fotoupplevelse

Fotografin bygger på två grundläggande företeelser vilket kanske inte är obekant för de flesta fotografer. Den en a är linsens förmåga att alstra en bild av ett föremål och vissa ljuskänsliga ämnens sätt att reagera när de träffas av ljus.

Den moderna kameran har utvecklats från hålkameran, camera obscura vilket ordagrant betyder mörkt rum.

Redan under antiken kände man till att ljus som passerar genom ett litet hål i till ex. en vägg eller fönsterlucka till ett mörkt rum bildar en upp och nedvänt bild på den motsatta väggen i rummet av någonting som fanns utanför luckan.

Den italienske fysikern och naturforskaren Giovanni Batista della Porta beskrev fenomenet i en bok som utkom 1558 hur man kunde använde en konvex lins för att förbättra den uppkomna bilden. På 1600-talet använde man transportabla versioner av camera obscura som bars omkring av flera personer.

Låt oss säg att det antagligen i stora drag var så det började. Det finns mycket, mycket mera att berätta från 1600-talet och fram till 2006 och digitalkamerans definitiva övertagande. Många av oss ser med viss vemod att den analoga kamerans tid är ute.

Är man inbiten fotointresserad är det fantastiskt spännande att botanisera i historien.

Och nu till min fotografiska upplevelse.

Jag har sedan 10-årsåldern varit mer eller mindre intresserad av fotografi och har alltid tycke att det var spännande och mystiskt hur det kunde bli en bild inne i en låda som hade en liten glasskiva i ett hål som riktades mot ett tänkt motiv. Med tiden accepterade jag mystiken och fotade sporadiskt med min lådkamera.

På 1960-talet blev jag mera seriös och började skaffa mig en del böcker och intresset väcktes på nytt.

En dag hittade jag en bok som hette KAMERAN. Den boken köpte jag naturligtvis och i det första kapitlet står det beskrivet om camera obscura och om hålet i väggen som jag beskrivit här ovan.

Jag tyckte det var en intressant och vettig förklaring även om jag inte förstod varför det kunde bli så.

Min andra hobby består i ett djupt engagemang i Karlskoga Brukshundklubb har fört mig ut på  många äventyr.

Som instruktör och utbildare av räddningshundar fick jag vid ett tillfälle vara figurant för några hundekipage som skulle tränas i att hitta bortkomna människor. Oom figurant var jag placerad i en källare till ett rivet hus. Rummet där jag låg var ca 2x3m men en dörr mot söder och en liten lucka på ca12x 15cm mot norr. Runt ruinen fanns en massa bråte och träd och buskar hade hunnit överta området, alltså en riktigt öde plats.

Utanför var det växlande molnigt och blå himmel. När jag i lugn och ro låg däe och väntade på att en hund skulle hitta mig såg jag helt plötsligt en liten bild som under några sec.  Rörde sig över den ena väggen som var vitgrå. Man kunde klart och tydligt se två personer i blått och rött som passerade förbi utanför. Samtidigt hörde jag deras röster. Det var som att uppleva fotografins födelse på riktigt.

Nu hade jag fått klara bevis på att det faktiskt var sant den som Giovanni beskrivit på 1500-talet.

Jag tycker det är fantastiskt. Andra tycker kanske det är skit det samma… vem vet?

Vad tycker du?