Jag Läste Gunnar Stalands blogg .Varför tas inga sådana bilder längre?
En orsak att vi inte ser sådana bilder beror nog på att det inte finns intresse, och att bilderna ofta döms ut som spekulativa.
Att ta den här typen av bilder är en balansgång. Det är oerhört svårt, att veta, skadar bilden eller kan det visa sanningen, kan den beröra?
Vill vi se sanningen? Många vill inte det. Jag personligen kan inte låta bli att ta den här typen av bilder, men hoppas att som Björn skriver, att inte de här bilderna ska uppfattas tagna för eget syfte. Hur kan man låta bli!? Är vi så vana att se folk som far illa så vi tycker varför ska vi visa sådant? Det ser vi ju på stan, men gör vi verkligen det? Kanske är det så som poeten Kjell Höglund sjunger i visan./Man vänjer sig. Märkligt nog när riktigt kända fotografer delvis tar den här typen av bilder fylls Fotografiska och andra etablerade utställninglokaler. Här på fotosidan har jag märkt att de flesta undviker bilder på utsatta människor, kanske är det bra, eftersom det är så känsligt, och kan bli så fel, men de utsatta finns.
Intresset på fotosidan är större för det tekniska, komposition diagonaler, ljus skuggor och det klassiska gatufotot i HCB anda.
I en kort blogg är det naturligtvis svårt att fördjupa sig i den här typen av bilder, men jag måste ändå visa det jag ser när jag dagligen går på stan och ser händelser jag blir berörd av.
I går gick jag ner till Stureplan. Där satt de här kvinnorna och tog ett glas vin, och en drink, innan kanske? Lunchen serverades.
Tjugofem meter därifrån satt en annan kvinna. Så kommer mina tankar, ska jag visa en sådan bild? Eller ska jag som alla de de andra, vid lunchtid bara gå förbi?
Jag måste helt enkelt ta bilden.
Här de två vänninnorna.
Tjugofem meter därifrån.
En tidigare bild som jag tagit,kändes också som ett måste att visa. Bilden togs på Drottninggatan. (Bilden har visats tidigare.)
Jag tror den talar för sig själv.
Överhuvud taget skulle jag vilja att vi kollade lite mer vad bilden vill berätta, och inte bara gå på det estestiska, och formen.
Några tankar så här på kvällssidan. Gårdagens bilder från Stureplan passade till Gunnars intressanta blogg, bild och text och,fråga. Varför tas inga sådana här bilder längre..
/Bengt H.
/ Bengt H.
Många är så snabba med att fördömma och påtala vad som är olämpligt. Själv har jag lite svårt att fota människor på stan, känner mig obekväm.
Bild två här, blir extra smärtsam att se med iprenasken i hennes hand. Verklighet som berör och gör ont.
Ha det bra
/ Bengt h.
Det svåra är när jag frågar mig Vad gör jag då? Är det fel att dricka ett glas vin till lunch en tisdag om man träffar en kompis? Eller ha kräftskiva med barn och barnbarn? Borde jag ha skänkt dom pengarna till mer behövande? Det tror jag inte, men frågan är, gör jag tillräckligt? Ger jag tillräckligt? Tillräckligt med pengar, tillräckligt med mänsklighet? Möter jag alla med respekt? Jag tvekar och svarar njaaaa.....Tillräckligt - nej! Och var går gränsen mellan detta att skapa ett innehållsrikt och glädjerikt liv för sig själv och kanske sina efterkommande och att dela med sig till alla som nästan ingenting har och behöver mer av allt - mat, pengar, sjukvård, mänsklighet och respekt? Jag vet inte. Men så här bra bilder ställer frågor, och det var nog det Gunnar menade. Kanske mitt svar till Gunnar kan uppfattas som aningen cyniskt eller arrogant, men under finns funderingen Vad gör vi - jag - för att verkligen hjälpa? Medkänsla och empati är nog en förutsättning, men sen då? Väldigt bra blogg och mycket bra bilder! Hälsningar/ Björn T
Det vi kan göra är väl att vara på politikerna, och ställa frågan hur långt är ni beredda att gå innan något åtgärdas.
Ha det bra. / Bengt H
Du träffar väldigt rätt och gör en bra sammanfattning av vad jag var ute efter i min blogg. Men ingen av de tre personerna som figurerar i de två första bilderna är bildmässigt utlämnade. Två är inte identifierbara och den tredje, den blonda med drinken är inte återgiven på något anmärkningsvärt sett. Det extra bra med dina bilder är att de polariserar så effektivt. ”Mellanrummet” mellan bilderna blir så tydligt laddat. Den polariserande metodiken var för övrigt mycket omhuldad i det sena sextiotalets och sjuttiotalets bildundervisning.
Ett bekymmer med den här typen av misärfotografi är kanske det att fotografen stannar vid att vara en iakttagare. Men sällan finns den där kommunikationen mellan den utsatte och fotografen. Att komma dit är nog en tidskrävande process full av tillitsbygge.
Det finns de som vill förbjuda både fattigdom och utsatthet.Vi förbjuder bort problemet. Inte helt sällan sker det i kommuner och sammanhang där de flesta själva är väldigt långt från fattigdom.
Så nog finns det en uppgift för duktiga, empatiska fotografer med gott om tid. Om man nu tror att man är kapabel till någon slags liten, liten human insats.
Ha det bra
/ Bengt H.