Åter till brottsplatsen

Jag alternerade mellan att bo i Nyköping, Stockholm och Högsjö under mina första elva levnadsår. Berodde på mammas och pappas arbetssituation. Min morfar bodde på Heleneborgsgatans korsning till Varvsgatan på Söder och var pensionerad varvsarbetare som utfört sin dagliga gärning på varvet strax nedanför hans bostad. Där bodde jag i längre perioder, men större delen av barndomen var Nyköping "hemma".

P g a pappas arbete skedde en flytt Småland och Ljungby i Kronobergs län. Inte förrän 2001 besökte jag Nyköping igen. Normalt sett hade jag och familjen bara åkt förbi Nyköping på väg till Stockholm där min fru har sina rötter i Alvik. Men den här gången stannade vi till ordentligt och beskådade gamla Nyköping.

Nu var jag yrkesfotograf och jag ville naturligtvis återvända till "brottsplatsen" där mitt fotointresse väckts, d v s Södermanlands Nyheters kåk där jag bott på andra våningen med utsikt över ån. Kåken var vitare än jag mindes den. Berodde sannolikt på att det brann i den och kåken rökskadades med påföljande sanering. Blev faktiskt räddad av OS-mästaren i kanot Gert Fredriksson som då jobbade som brandman i Nyköping. Kommer ihåg hur han bar mig genom det rökfyllda trapphuset i byggnadens torndel. 

Redaktionen var fortfarande verksam vid besöket och är väl det fortfarande, men den gamla charmiga bakgården var borta liksom de gamla träkåkarna på andra sidan av S:t Annegatan rivna

Därtill blev min fru så förtjust i Nyköping att vi hyrde en pytteliten etta där för att kunna besöka hennes sjukliga föräldrar i Stockholm oftare när vi var lediga. Men också för att njuta av skärgårdsliv igen.

Nåväl, jag plåtade kåken med en Nikon 1D på" hela 2,7 mp" från andra sidan ån, d v s vid Kvarnbron där jag ofta stått och metat till mammas fasa. Bara ett par meter från kraftverkets turbintunnlar.

EFTER BRANDEN

Våningen i tidningsbyggnaden blev obeboelig under renoveringen så mina föräldrar tog sin son och övriga inventarier och hyrde en våning i en vacker kåk på Fruängsgatan. Där fick jag ett eget rum för första gången i mitt liv. Hyran var billig, men vid återbesöket i vuxen ålder lär lägenheten kosta en hel skjortfabrik att hyra.

I MITT rum vilade faktiskt Agfakameran i sitt äkta plastfordral i läderimitation ganska länge till förmån för modellbygge. I våningen bredvid bodde en gammal rådman som snällt men oförståndigt lånade ut sitt salongsgevär till mig. Det borde han inte gjort då det fick vissa konsekvenser som inte nämns här. Övrig tid fiskade jag mycket i ån och levererade abborre till rådmannen. Hur någon nu ville äta den fisken som togs i den då kraftigt förenade ån. Vill minnas att jag fick någon krona för varje leverans och rådmannen levde när vi flyttade.

Ångrar att jag under detta år inte fotograferade. Å andra sidan skulle jag nog inte hitta negativen eller kopiorna idag.

Men den här kåken flyttade vi in i och bodde kvar där tills det vilda Småland kallade på faderskapet.

Har för mig att jag plåtade denna kåk med min första digitalkamera som jag skaffade privat sommaren 1999. En Nikon Coolpix 950 med så få pixlar att men inte trodde det skulle bli annat än taggiga konturer. Men den fungerade och gick att göra printar som nästan täckte ett A4 med. Iso var hela 80:):)

Fotograferade den kameran med min Nikon 1D (som jag fick i dec 1999 och började konstra med bilden i Photoshop. Bara att byta bakgrund och skära ut motiv i lager var en ny upplevelse. Sedan dess har jag knappt rört en analog kamera.

Tror faktiskt jag ska fortsätta berätta framöver om vilket intryck ens födelsestad ger när återser den efter flera decennier. Fast då med bilder på platser som betytt mycket för mig och förändrats eller är sig lika. Fast sedan kommer jag nog att göra ett hopp i tiden. IGEN!

Mitt öde att bli fotograf?

Jag föddes in i fotografins värld och framlevde mina första levnadsår i en våning belägen vägg i vägg med Södermanlands Nyheters redaktion. Ovanför rummet jag sov låg tidningens mörkrum och dålig ventilation gjorde att lukt av fixermedel ibland kändes i sovrummet.

Under golvet låg tryckeriet och enligt min mamma kunde jag inte somna förrän den stora rotationspressen satte igång. Detta trots att rummet och resten av våningen vibrerade och ljudnivån liknade en tunnelbanas.

Min pappa var journalist på blaskan och hade ett visst besvär med att hålla mig borta från redaktion, mörkrum och tryckeri. Med milt våld fick han ta ifrån mig en Rolleiflex Planar f/2.8 som jag "hittat" utanför mörkrummet.

Jag var helt fascinerad av den och redan som fyraåring fick jag vara med den snälle fotografen som visade hur det blev bilder av rullen som togs ur Rolleiflexen. Jag fick t o m trycka på avtryckaren och min första bild blev en vy över Nyköpingsån som flöt bara ett stenkast från vår balkong. Fick vara med och framkalla filmen, kopiera min bild (med hjälp) och blev helt tagen av papperskopian jag fick i min lilla näve. Sedan dess var jag fast i fotografins värld.

Vid åtta års ålder hade jag sparat ihop till en Agfa Isola och smyglånade mörkrummet. Rädd för att bli upptäckt var jag, men jag vet i efterhand att det skedde med fotografernas goda minne så länge jag inte störde deras arbete.

 Att fotografering lägre fram i livet skulle bli mitt levebröd hade jag ingen aning om då, men fröet såddes här till stor del. Men också av att jag så länge jag kan minnas oftast i hjärnan omvandlade mina tankar till svartvita bilder. Men skolgång, ett intresse för rockmusik (som stal en massa tid från skolgången och rätteligen ska benämnas skolk) och efter en  studentexamen (som då benämndes "gymnasiekompetens") med lite tvivelaktiga betyg samt jobb inom andra branscher sköt på det slutliga yrkesvalet många år. I själva verket kom fotot i skymundan under en lång period, men likväl fortsatte jag att tänka i bilder. Kanske var "dömd" att bli fotograf till sist?

 Nåväl, den här bloggen kommer inte att följa någon kronologi eller vara inriktad på fotot som yrke utan mer en filosofisk betraktelse och hastiga tankar om vad bilder och fotoprylar gör med mig och likasinnade i livet.