Long time, no see

Hur hinner någon med att:

1. Skriva i en egen blogg ...
2. Läsa andras bloggar ...
3. Finnas på Facebook, Twitter etc. etc..

Jag känner mig passé ... Men! Idag har jag registrerat min egen domän på webben. Tack vare gratisgrejen Weebly.com har jag inom loppet av några timmar kunnat skapa en egen hemsida. Och sen kunnat registrera min domän sawantphotography.com. Eftersom jag är lite "past my prime" så är sidan dedicerad för svart/vit fotografi. Och så har jag inte lärt mig en massa om Flash m.m. Men det kanske kommer.

Besök min sida www.sawantphotography.com och ge mig feedback, please.

Senaste bilden på sidan visar jag här:

Vad är egentligen en bra bild ?

Här på FS publiceras dagligen en mängd bra fotografier. Goda naturfotografer går det 13 på dussinet av. Motiv typ brygga, väg, stenar etc. som sträcker sig i motljus mot horisonten av mycket hög teknisk kvalitet och där all kompositionslära är omsatt i praktiken bara dräller det av. Älgar, rävar, och fåglar, fåglar, fåglar är väl avporträtterade och artdokumenterade till max. Och?

Gäsp!!!

Jag blir trött.

När jag ser ännu en fantastiskt fint bildbehandlad bild av ett motiv som jag sett tusen gånger tidigare, och som gjorts av andra för "hundra år sen", infinner sig en stor leda. Vad är poängen med alla dessa miljarder fotografier som antingen är trivila upprepningar av vad som antingen tidigare har gjorts (oftast bättre) eller bara är intetsägande avbildningar av "verkligheten" där inget finns att söka under ytan? Många verkar mer följa en föreställning om vad som är "vackert" när de fotograferar, än att söka efter det egna uttrycket. Som jag är övertygad om att alla kan hitta, bara man kapar förtöjningarna...

Är detta en "bra" bild eller inte? Jag gillar undertonerna som förstärks genom beskärning och bildbehandling. För mig har denna bild ett större och mer beständigt värde än merparten av de fågelbilder, vackra himlar, vattenspeglar, blommor etc. som publiceras här på FS

Pretentious?

Moi?

Non, non!

(Tillägg efter fem kommentarer:) Ett förtydligande. Min poäng är den att bilden ovan, oavsett dess ftografiska kvaliteter, oavsett om just du gillar den eller inte, är ÖPPEN för tolkningar, till skillnad alla dessa mer eller mindre schablonmässigt plåtade och PS-behandlade "vackra" och tekniskt fulländade fågel-, natur- etc. fotografier som florerar på FS. Men var och en ska ta de bilder som man själv gillar och vill ta. Det är emellertid trist, tycker jag, om det man vill begränsas av etablerade föreställningar om "den bra bilden"...

En gräsandsbild som är ganska originell och mer öppen för olika läsningar än den rent artavbildande, tycker jag. Bra eller inte? Tja, det är naturligtvis en smakfråga. Men jag gillar den - den är i mitt tycke mycket "andig".

Är det nån som verkligen TITTAR på en bild?

Jag är en vän av bilder där poängen (eller vad man ska kalla det) inte så att säga framträder på en gång, utan först efter en stunds betraktande. Kolla t.ex. den här:

The Empty Chair

Eller den här:

Six Young Women in a Confined Space

Oavsett om du uppskattade fotografierna eller inte - upptäckte du mannen bakom gallret? Och alla sex flickorna? (Bägge bilderna finns i min Portfolio, album Mixed Pictures)

Hör sitter mannen bakom gallret. Det är lite "Blow Up"  över det hela ...

När antalet bilder bara växer och flimrar föbi i en ständig ström så kanske vi sällan hinner stanna upp och försjunka in i en bild med allt vad den innehåller. En bild som "skriker högt" är den som uppmärksammas medan en bild vars budskap framförs som en "viskning" riskerar att aldrig höras (synas) ... Eller?

Oj! Snabba reaktioner ...

Tre kommentarer på mitt första blogginlägg ramlade snabbt in. Kolla in dem + mina kommentarer. Här vill jag bara lyfta fram tre intressanta reflektioner som kommentarerna väckte hos mig.

Fotograferandets multipla funktioner

För det första slog det mig att eftersom teknikutvecklingen medför att alla idag har med sig en kamera i fickan vart än de går. Knäppta bilder är också tillgängliga direkt och kan mångfaldigas och skickas vidare utan några större kostnader. Detta gör att själva fotograferandet på ett helt annat sätt än tidigare kan vara spontant och tillfälligt. Fotoalbumets permanens har bytts mot bildskärmarnas flyktighet. Samtidigt som det som lagts ut på nätet får ett evigt liv ... Ingen speciellt originell reflektion, ok -  men vad betyder detta för amatörfotografin?

Gränsupplösning mellan privat och offentligt

Förr klistrades familjefotona in i album eller placerades i diabildsmagasin. Bilderna visades sedan i familje- och vänkretsen - de var privata. Idag läggs familjefotografierna ut på nätet, t.ex. via Fotosidan. Det privata bilr publikt. Annorlunda uttryckt: gränsen mellan det privata och det offentliga upplöses. Inte heller detta är en originell reflektion - fenomenet är ett av det postmoderna, eller senmoderna, samhällets karaktäristika - men vad betyder denna gränsupplösning för amatörfotografens förhållandetill sitt objekt?

Subjektiv vs objektiv meningsfullhet

Amatörfotografen kan utöva sitt intresse av rent personligt subjektiva skäl. Man har kul. Bilderna betyder något för en själv oavsett hur andra ser på dem. Fotograferingsakten och bildernas subjektiva innebörder, gör fotograferandet meningsfullt för amatörfotografen själv. Det är ett sätt att se på amatörfotografin idag. I ett annat perspektiv blir amatörfotografens arbete meningsfullt först om det lyckas förmedla innebörder till en publik. Poängen med fotografin är då att det i mötet mellan bild och betraktare, ska uppstå nya meningar, innebörder, betydelser eller vad vi nu vill kalla det. Om amatörfotografens bilder inte lyckas göra det, så är de objektivt sett meningslösa. Jag hävdar inte att det ena synsättet nödvändigtvis måste utesluta det andra, eller att det ena skulle vara mer "riktig fotografi" än det andra. Däremot menar jag att den amatörfotograf på Fotosidan som ansluter sig till det subjektiva synsättet, rimligen borde fråga sig varför man är med på FS. Ok, man kan vara med för att man vill utveckla sin fototeknik m.m., men knappast för att diskutera bildbudskap. Eller...?

Vad är poängen?

Är mitt inne i senaste numret av Black & White Photography och läser en intervju med fotojournalisten Harriet Logan. Utgångspunkten är hennes reportage om kvinnor i Afganistan 1997. Klassisk dokumentärfotografi i svart/vitt. Föregående nummer innehöll en artikel om visitkortsflugan i det viktorianska England. När jag förra veckan besökte min fotoaffär var den - som vanligt - full av kunder som hämtade mängder av beställda papperskopior, köpte kameror, minneskort m.m. Tips och trix flödar i fotopressen om hur man kan utnyttja olika digitala verktyg för att skruva till häftiga effekter.Under mitt korta besök i Shanghai för några veckor sedan, var det ibland svårt att över huvud taget ta en bild utan att någon som också var i fototagen fastnade på sensorn. På bussar och tåg, i vänthallar och på gatan fotograferar ungdomar varandra med mobilerna som sedan går laget runt under skratt och stön. På Fotosidan finns flera medlemmar som är oerhört skickliga att skapa fantastiska bilder med hjälp av Photoshop (t.ex. Sven Prim) och effektmakarna i dagens filmer är än värre (bättre).

Pierre Bourdieu skrev tidigt en essä om amatörfotografen (om jag inte minns fel publicerad i boken Kultursociologiska texter, Lidingö: Salamander, 1986). Är det inte dags för en sociologisk studie av vad fotografering betyder för människor idag? För såväl amatörfotograf, motiv, förutsättningar och innebörderna av själva fotoakten har förändrats sedan Bourdieu skrev sin text. Om du känner till en sådan studie, tipsa mig om den i så fall.

Vad jag vill ha sagt med mitt inledande blogginlägg kan kokas ner till följande fråga: Harriett Logans foton från Afganistan är betydelsefulla på samma sätt som t.ex. Robert Capas bilder för 60 år sedan - men vad är egentligen poängen med att vara amatör-fotograf idag?