Vad är poängen?
Är mitt inne i senaste numret av Black & White Photography och läser en intervju med fotojournalisten Harriet Logan. Utgångspunkten är hennes reportage om kvinnor i Afganistan 1997. Klassisk dokumentärfotografi i svart/vitt. Föregående nummer innehöll en artikel om visitkortsflugan i det viktorianska England. När jag förra veckan besökte min fotoaffär var den - som vanligt - full av kunder som hämtade mängder av beställda papperskopior, köpte kameror, minneskort m.m. Tips och trix flödar i fotopressen om hur man kan utnyttja olika digitala verktyg för att skruva till häftiga effekter.Under mitt korta besök i Shanghai för några veckor sedan, var det ibland svårt att över huvud taget ta en bild utan att någon som också var i fototagen fastnade på sensorn. På bussar och tåg, i vänthallar och på gatan fotograferar ungdomar varandra med mobilerna som sedan går laget runt under skratt och stön. På Fotosidan finns flera medlemmar som är oerhört skickliga att skapa fantastiska bilder med hjälp av Photoshop (t.ex. Sven Prim) och effektmakarna i dagens filmer är än värre (bättre).
Pierre Bourdieu skrev tidigt en essä om amatörfotografen (om jag inte minns fel publicerad i boken Kultursociologiska texter, Lidingö: Salamander, 1986). Är det inte dags för en sociologisk studie av vad fotografering betyder för människor idag? För såväl amatörfotograf, motiv, förutsättningar och innebörderna av själva fotoakten har förändrats sedan Bourdieu skrev sin text. Om du känner till en sådan studie, tipsa mig om den i så fall.
Vad jag vill ha sagt med mitt inledande blogginlägg kan kokas ner till följande fråga: Harriett Logans foton från Afganistan är betydelsefulla på samma sätt som t.ex. Robert Capas bilder för 60 år sedan - men vad är egentligen poängen med att vara amatör-fotograf idag?
Förutom det så tror jag att mycket av allt fotograferande vi ser idag är ganska omedelbar konsumtion. Jag menar att massor av bilder som tas med t ex mobilkameror aldrig är tänkta att sparas. De ska skrattas åt och skickas till kompis som skrattar och sen raderar. Typ.
/Jocke
Peranders kommentar synliggör att själva fotandet idag fyller flera olika funktioner - såväl privata som sociala - tack vare teknikutveckling och tillgänglighet. Är intressant att fundera vidare på, tycker jag.
Joakm lyfter fram amatörfotografens personliga förhållande till sitt objekt - i hans fall den egna familjen. Det viktiga är att det är han själv som finns bakom kameran. Jag uppfattar den hållningen som näraliggande den "klassiska familjefotografen". Skillnaden mellan igår och idag ligger väl i att det fotoalbum som förr var privat idag är publikt. Alla som går in på Fotosidan har tillgång till Joakims (fotografiskt mycket bra) familjefotografier. Och vad betyder den upplösningen av gränsen mellan privat och offentligt för amatörfotografens sätt att fotografera?
Joakims kommentar är pang på rödbetan och i all sin enkelhet djupt filosofisk - måste allt vi gör ha en mening utanför sig själv så att säga? Räcker det inte med att fotografen upplever det sitt fotande som meningsfullt för att motivera det hela? För mig är svaret inte givet. Personligen vill jag att de bilder jag publicerar på Fotosidan också ska ha en mening för den som tittar på dem. Inte nödvändigtvis den mening jag läser in eler vill kommunicera, utan en mening som uppstår i mötet mellan bild och betraktare. Här är en prettovarning på sin plats, men ändå.
Hur som helst - tack för inläggen!
Mvh Patrik
Hälsningar, FiCa1