Mikael Wiehe: ”Vi är individer som möts i natten”
Mikael Wiehe är ute på sin sista turné. I snart trettio år har jag följt honom som fotograf och skribent. Det här är bilder och samtal från vägarna - en berättelse om drömmar, gemenskap, kamp och att åldras.
(2017)
Det fanns en period när Mikael Wiehe kände sig som nederlagets berättare. Hans sånger handlade om skepp som sjönk, kråkor som dog och lindansare som inte kunde gå på lina. Med "En sång till modet", som han skrev i slutet av nittiotalet, ville Mikael sjunga om något annat.
”Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det hon vill”
– När jag var trettio kunde jag vara kritisk, negativ och ilsken. Fyrtio år senare kan jag fortfarande vara arg och ha en massa synpunkter, men nu kanske det viktigaste för mig inte är att hoppa på socialdemokraternas misslyckade samhällsbygge utan att istället försöka ingjuta någon sorts tro på att det finns en framtid i huvud taget.
Vad ser du som uttryck för mod i samhället i dag?
– Dels det individuella modet, men även i form av ungdomar som går ihop och ockuperar Ojnareskogen på Gotland, familjer som tar emot flyktingar och barnmorskor som säger upp sig för att arbetsförhållandena är olidliga - det är modigt! Att sätta sin tillvaro på spel är mod. Det måste inte vara med livet som insats, att förlora sitt jobb kan vara illa nog.
Hur upplever du det nu i jämförelse med hur det var på sjuttiotalet?
– Jag kan inte påstå att vi riskerade vår tillvaro då, inte här i Sverige. Det krävdes väldigt mycket mod av dom som gjorde motstånd i Latinamerika eller Vietnam eller Sydafrika, men här i Sverige hade vi medvind. Här var det inne att vilja förändra världen. Sedan dess har samhället flyttats många steg högerut. Idag krävs det betydligt mer mod för att sätta sig på tvären.
I sången "Det vackra" fortsätter sökandet efter det hoppfulla i tillvaron i en på många sätt hemsk och orolig värld.
”Medan fångar som forslas till främmande länder
där frihet försvaras med glödande tänger
sprattlar som fiskar i bödlarnas händer
betraktas som skyldiga tills dom bekänner
och justitieministrar svajar och kränger
fladdrar som kappor när vindarna vänder
tiger och blundar och tvår sina händer
ska jag söka det vackra…”
– Den sången är ett sätt för mig att säga att det finns någonting bättre, att jag mitt i allt helvete fortfarande söker efter det vackra.
Vad är det vackra, tycker du?
– Det vackra i världen är människors samvaro med varandra. Jag är helt övertygad om att man kan ge människor möjlighet att ge uttryck för sina godare sidor i ett samhälle som är jämlikt och kärleksfullt och där man respekterar andra. Och det är klart att man kan skapa ett samhälle där människor är egoistiska och klättrar på varandras ryggar. Det vackra är att inte bara våga älska sin nästa utan att också kunna lite på henne, att känna sig glad och trygg och ohotad tillsammans med andra. Kanske till och med älskad? Det är nog det vackraste, att kunna älska och ta emot kärlek.
(1993)
Mikael betraktas - med rätta - som en politisk sångare. Som ung på sjuttiotalet och en del av den svenska progressiva musikrörelsen växte han upp med en tro på att allt kan förändras. För Mikael är den övertygelsen fortfarande stark och han använder ofta sin musik till att säga ifrån.
Han kopplas också ofta samman med Malmö. Men Mikael är född i Stockholm, den 10 april 1946. De första åren växte han upp i Köpenhamn. Och som sexåring flyttade han till Malmö tillsammans med sin mamma och sin två år yngre bror. Där blev han sedan kvar.
I tioårspresent fick han en akustisk gitarr. Sex år senare hittade han en altsaxofon på sin morbror Göstas vind. Båda instrumenten har varit viktiga.
– Första gången jag stod på scenen och tjänade pengar var som altsaxofonist i ett jazzband. Vi spelade på många olika ställen, men ett tag på sjuttiotalet var det roligt att framhäva att vi också spelade på högerns ungdomsförbunds tedanser på söndagseftermiddagarna.
(1999)
Musikaliskt har Mikael alltid sökt nya vägar; från jazz, blues och rock till syntexperiment, visor och konserter med stråkorkestrar och körer. Hoola Bandoola Band spelade tillsammans i sex år. Det är en förhållandevis kort period i Mikaels liv, ändå förknippas han ofta med sjuttiotalet.
”Vi ska skapa vår egen musikkultur
för människor och gudar och växter och djur
Här är vi
Vi är samma sort som ni”
– Jag träffade Björn Afzelius och Peter Clemmedson i en annan orkester. Jag var känd för att vara en hård och skoningslös kapellmästare som kunde få resultat och dom frågade om jag ville leda deras repetitioner. Men det blev ingen ordning. Det slutade med att jag, Björn och Peter satt och spelade Crosby, Stills and Nash-låtar i rummet intill. Så började Hoola Bandoola Band, som en gitarrtrio som lirade låtar på engelska. Då hade jag gjort en del låtar som vi började spela. När vi sedan blev erbjudna att vara med i ett radioprogram,"Midnight Hour”, utökade vi med bas och trummor. Det var två killar dom andra kände men inte jag. Så vi var inget kompisgäng från början, men blev det så småningom.
Vad ville ni med musiken?
– Vi ville spela, sjunga och ha kul. Det var en lärorik tid, både musikaliskt och politiskt. Vi blev anammade och sedan en viktig del av musikrörelsen. När vi pratade om demokrati och medbestämmande påverkade det orkestern. På första skivan var jag kapellmästare. Så småningom mjukades det upp och vi blev mer jämlika. Det ledde bland annat till att Björn började skriva sånger - och det får man väl säga var ett väldigt positivt resultat av tidens politiska åsikter. Jag tror inte Björn gjort det annars. Med åren blev vi allt mer tydliga politiskt, men i själva musiken handlade det om att vi ville ha kul. Det var vad det handlade om i första hand.
Varför dröjde det innan ni började sjunga på er egen dialekt?
– När jag var tio, år 1956, var det fortfarande i stort sett förbjudet att prata dialekt i radio. Du skulle prata rikssvenska. Så det är klart att jag började sjunga på engelska och sen på nån slags uppsvenska, för steget till att sjunga på skånska var alldeles för långt. Det tog ända till 1975 innan jag började sjunga på min egen dialekt.
(2020)
– Vissa människor hör ihop. Och det kan döden inte göra någonting åt.
Mikael pratar om sin vänskap med Björn Afzelius. Dom var nära vänner i 29 år, spelade tillsammans och umgicks privat. För publiken blev Afzelius och Wiehe ett. Som Hasse och Tage, Magnus och Brasse eller Lennon och McCartney.
Mikael berättar en historia om en man som medans Björn levde kom fram och frågade: ”Är det du som är du eller är du den andre?”
– Vi var väldigt förknippade med varandra. Om det kom 200 till en konsert med mig och 400 till en konsert med Björn drog vi det dubbla när vi stod på scen tillsammans.
”Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har tror på samma löften
Vi har stått på samma sida”
Efter att Hoola Bandoola Band splittrades 1976 inledde Björn och Mikael ett samarbete igen 1982, som höll på fram till Björns död 1999.
– Vi såg våra duo-konserter som ett hobbyprojekt vid sidan av våra egna orkestrar. Vi tyckte det var kul att umgås och tillsammans kunde vi spela in pengar till sådant vi tyckte var viktigt, men våra egna projekt stod i centrum. Efter Björns död har jag börjat fundera på om inte vårt duo-samarbete egentligen var huvudprojektet.
Vad handlar vänskap om, tycker du?
– När du frågar mig det tänker jag att det finns tre olika positiva förhållanden man kan ha till en annan människa; förälskelse, kärlek och vänskap. Förälskelsen är en uppflammande glöd som falnar efter olika lång tid. Eller kanske övergår i vänskap, men min erfarenhet är att förälskelsen sällan övergår till vänskap direkt. Jag tror vi ofta behöver en paus emellan för att skapa den distans som gör det möjligt att ta nästa steg. Sedan har vi kärleken, som är ett slags djupare känslomässigt engagemang i en annan människa. Jag kan inte säga att jag har älskat Björn. Inte heller att jag varit förälskad i honom. Men vi har varit nära vänner. Vänskap är att kunna tala med varandra om viktiga saker, sådant som är viktiga för den ena, för den andra eller för bägge två. I en vänskap kan saker också bli viktiga eftersom man är kompisar, om min vän har problem blir jag en del i det. Det finns även en tidsaxel, som handlar om att man känt den andra så pass länge att man accepterat olikheterna och kan förenas i det gemensamma. Då växer ju vänskapen med tiden. Det är kanske det vänskap handlar om, att man också delvis står ut med att höra den andra berätta samma sak för hundrade gången?
Hur utvecklades er vänskap med tiden?
– Jag kan inte säga att Hoola Bandoola Band var en förälskelse, men efter splittringen spelade jag och Björn inte tillsammans i Sverige på sex år. Den perioden när vi inte spelade ihop behövdes kanske på samma sätt som när förälskelsen ska övergå i vänskap? Jag var storebror i förhållande till Björn i början. Hoola Bandoola Band var mitt band, men när Björn sedan skapade sin egen karriär blev vi vänner och allt mer jämlika. När vi gjorde vår gemensamma platta 1986 var Björn rädd för att bli överkörd av mig. Men jag tyckte han hade de starkaste låtarna på den plattan och vi tog fram det bästa hos varandra. Jag hade inte kunnat göra en så bra platta själv och det hade inte Björn heller om vi inte gjort det tillsammans.
(1993)
Den 1 maj 1976 läggs Hoola Bandoola Band ned. Två år senare ger Mikael ut ett album med en av sina mest kända sånger, ”Titanic”. När Sverige två år senare skulle rösta om kärnkraften användes sången av kärnkraftsmotståndarna som ett exempel på hur opålitlig tekniken kan vara.
”Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
vi förstod inte riktigt orsaken till
att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste
osänkbara skepp”
– Som en del andra låtar kom den till på inspiration. Den skrev sig själv, kan man säga. Det gjorde en hel del låtar i början. Nu är det lite mer sällsynt. "Mitt hjärtas fågel" är en annan sång som också kom på inspiration. Plötsligt så var den bara klar. Det där är lite obehagligt för en. Jag vill gärna se mig själv som en man som går ner till sitt kontor och arbetar hårt och framställer sånger - och så kommer sånger hoppande utan att man har nån kontroll över det. Och det jävliga är att dom sångerna ofta är de som blir bäst. Det finns nånting där som är klart. Då kan man ju trösta sig med att det kanske har att göra med nåt förarbete, men jag är inte riktigt säker på det där.
Genom Mikael Wiehe och Kabaréorkestern började även din solokarriär.
– Det där med solokarriär…
Om vi säger Mikael Wiehe i eget namn…
– Njae… Jag hade fasta orkestrar fram till 1985. Men… Ja, jag hade mitt eget namn med. Det är sant. Jag visste vad jag ville göra, det kan man inte göra själv. Det måste man ha andra till hjälp för att kunna förverkliga. Och trots allt var mina låtar i centrum, utan dom hade det varit ett annat band. Jag inser nog det klarare och klarare.
Mikaels åttiotal var spännande. Han skrev flera av sina kändaste låtar. Experimenterade med musikstilar och syntar. Översatte Bob Dylan. Blev förälder. Återförenades med Björn Afzelius. Tog initiativet till ANC-galan, med två konserter på Skandinavium i Göteborg och tolv miljoner kronor till kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika.
”Res dej ur askan
av det som var förbränt
Stig ur dimma, stig ur rök
Höj dej ur gruset
av det som gick i kras
stolt som dagen när den föds”
Fågeln Fenix. Som en duva. Mitt hjärtas fågel. Du verkar ha en förkärlek till fåglar.
– Det är sant (skratt). Finns det inte fler? Gökungen. Och det figurerar en gam nånstans i en tidig Hoola-låt. Jag vet inte varför. Det finns också rätt så mycket hav, båtar och vindar. Men det blev lite mycket pippifåglar upptäckte jag nånstans 1986, så de senaste åren har jag försökt undvika fågeln som symbol.
Fåglar, hav och vindar är ganska tydliga metaforer för frihet.
– Det låter som en sång om Prips blå (skratt).
Du brukar ofta kallas för en politisk sångare och låtskrivare.
– Ja. Det finns låtar där jag tycker saker och formulerar mig. Men det gör ju dom flesta människor. Dom flesta pratar inte bara om sitt känsloliv. Det är inte så att man på jobbet bara berättar om hur man har det med sin fru, sin förde detta fru eller sin blivande fru. Man pratar om allt möjligt; fotboll, Ingvar Carlsson, invandringen och vädret. Det är snarare konstigt att man just när det gäller sångtexter ska tvingas begränsa sig. Där ska man bara tala om sin fru, sin förde detta eller sin nästkommande.
(2017)
Den senaste tiden har det diskuterats mycket om den svenska ensamheten, att ofrivillig ensamhet är ett växande hälsoproblem. Mikael har skrivit flera sånger om ensamhet som kan uppstå då vänner försvinner, kärleken falnar och samhället förändras.
”Ensamheten
Ensamheten i drömmarna
Ensamheten
Ensamheten när hjärtat brinner
Ensamheten i natten
Ensamheten vid nattens slut
Ensamheten
Ensamheten när livet flyr”
– Jag kan också känna mig ensam. För mig är det stor skillnad mellan då jag i trettioårsåldern tillbringade mycket tid till kulturpolitiskt arbete tillsammans med andra människor och hur mitt liv ser ut idag.
Känner du en gemenskap med din publik?
– Jag får mycket kärlek av folk som kommer fram och tackar. Det finns en politisk sympati, men jag tycker inte vi är en del av en rörelse längre. Det är inte så att jag har fullt med politiska kompisar som jag träffar ute på vägarna. Vi är individer som möts i natten bara. När jag spelat klart för kvällen går jag tillbaka till hotellet och lägger mig. Jag saknar gemenskapen vi hade.
Den som lyssnar igenom Mikael Wiehes produktion kan följa samhällets utveckling. Vissa sånger har förändrats med tiden. En sång som skrevs i en viss situation kan få en annan innebörd långt senare. "Flickan och kråkan" upplevde Mikael själv som skrämmande och desperat när den skrevs. Med tiden har den fått en annan mening.
”Och hon springer med tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet att det är sant,
det som pappa har sagt
Finns det liv är det aldrig för sent”
– Jag tillägnade den under många år ”dom galna mödrarna”, vars barn försvann under militärdiktaturen i Argentina. Tack vare deras kamp har nu Argentina en gendatabank, som gjort att en massa kidnappade och bortadopterade argentinska barn kunnat återförenas med sina biologiska familjer. Då har sången fått en annan betydelse för mig, kanske lönar det sig för den här flickan att springa och springa och inte ge upp?
I vilken utsträckning kan du som låtskrivare styra hur en låt uppfattas av lyssnaren?
– Jag tycker textförfattaren i första hand har ett ansvar gentemot sig själv: Att så hederligt och uppriktigt man förmår försöka uttrycka det man vill ha sagt. Ibland kan det bli väldigt konkret, typ "Stoppa matchen" eller raden "Jag ska pissa på er grav" i "Ni som tjänar på krig". Ibland blir det mer abstrakt som i "Hon kommer över ängarna", som egentligen bara är en stämning. Ibland är det sorgligt, ibland glatt. Men hur det uppfattas av mottagaren kan man aldrig styra och heller inte ta ansvar för, utom i rena propagandalåtar. Det är klart att man i viss mån kan försöka styra tolkningsmöjligheterna, men säker kan man aldrig vara.
(2022)
Vi träffas under den sista turnén. Mikael vill avsluta medans han fortfarande har hälsan, kommer ihåg texterna och hör publikens applåder. Han ska strax fylla 76 år.
Vi pratar om kriget i Ukraina och om läget i landet. Det är valår. Mikael testar något han vill säga på scenen samma kväll, apropå Liberalernas låga stöd i väljarundersökningar: ”Nyamko Sabuni säger att det beror på att dom inte lyckas nå ut med sin politik. Men det kanske är just det dom gjort?” Det är veckan innan Nyamko Sabuni avgår som partiledare.
Jag tar en bild på Mikael när han sitter i det nybyggda kulturhuset i Skellefteå. Det är första, och sista, gången han spelar här. Han skickar bilden till sin fru.
Vi pratar om fotografi.
– När jag var liten skulle pappa alltid fota oss barn. Då tyckte jag och min bror det var jobbigt. Nu i efterhand är jag förstås tacksam.
Jag följer med under dagen. Det är nästan trettio år sedan vi sågs första gången. En kvinna kommer fram till mig och berättar att hon såg Hoola Bandoola Band på sjuttiotalet. Det betyder mycket för henne att se Mikael på scen en sista gång.
Bandet vill spela fler hits. Mikael tvekar. Han vill ha något viktigt att säga till varje sång. Ungefär en tredjedel av Mikaels konserter brukar vara prat. En yngre kvinna berättar för mig att hon uppskattar precis det med Mikael, att han är en artist som har något viktigt att säga. ”Det är för få som gör det idag”, säger hon.
Konserten är inte sentimental. Han spelar flera låtar från nya skivan. Men det känns att det är ett avsked. Applåderna hörs länge när Mikael lämnar scenen.
”Det är en resa som inte har nåt slut
Och våra drömmer
Våra drömmar har vi kvar
på livets hav, på livets stora hav”
©️ Emil Tjärnström
Från intervjuer gjorda mellan 1993-2022.
Citerade sånger: "En sång till modet", "Det vackra", "Dansmelodi", "Den, jag kunde va", "Titanic”, ”Fågel Fenix”, ”Ensamheten", "Flickan och kråkan” och ”Livets hav" (text: Mikael Wiehe)
Se fler bilder på Mikael här
Mikael Wiehe och jag står rätt långt ifrån varandra ren formellt politiskt, men saker och ting är ju inte entydiga här i världen - det är inte ristat i sten, det handlar faktiskt inte om att höra till ett fotbollslag. Massor som Mikael har satt på pränt och i ton, har gripit tag i mig under åren, och fått mig att tänka till.
Alltså - ett stort grattis stil den gamle rabulisten, till en enastående karriär!
Hälsningar Lena