Maläjlyckan

Maläjlyckan ligger i Norra Misterhult, utmed byvägen till Exhult. Här har det under slutet av 1800-talet tillverkats pottaska och det har också legat en backstuga på åkern, där det lär finnas rester kvar av grunden. Närmsta grannhuset Lillgården, använde åkern för att odla potatis. I början av andra världskriget (krigsvintrana 1939-1942) hade militären läger här, och för sanitära behov fick man låna Lillgårdens utedass. Krigsvintern var mycket kall, i södra Sverige uppmättes köldrekord, på över 30 grader.

"Maläj-Swännen" (Sven Persson, 1806-1870) bodde i en jor`stu`a. Där fanns en stor sten som de hade till bord. Ungarna brukade sitta uppklättrade på den. Mor talade om, att när de gick till julottan vid fyratiden på juldagsmorgon, då låg "Maläj-Johannesen" (Johannes Pettersson, född 1851) och brände pottaska i "Bögehåltet".   

Pottaska
Pottaska användes vid tillverkning av såpa, glas, krut, färgämnen och läkemedel och gav för utmarksbönderna ett välkommet tillskott i kassan, lönsammare än tjärbränningen. Pottaska ska ha använts redan av egyptierna 1000 f. Kr. vid tillverkning av glas. Det är också ett mycket gammalt rengöringsmedel och betmedel vid växtfärgning. Tillverkningen i Sverige spelade lokalt en ekonomiskt viktig roll för bönderna, men påverkade skogen genom mycket stora uttag av lövträd. Skogsskövlingen av asp- och björkskogarna var omfattande. Enligt några uppteckningar sägs det att 1 000 kilo virke gav ungefär 1 kilo pottaska. Finns även uppgifter om, för att framställa 185 kg pottaska behövdes ett hektar 70-årig björkskog. Många har hävdat att skogen därmed tog stor skada.

Textavsnitt från "Lyckan", av Ivar-Lo Johansson
”De gamla talade ibland om hur det var, när det skulle tvättas på slottet, sa jag. Kvinnorna beskrev hur det gick till, när de skulle börja med friherrinnans tvätt. De fyllde björkaska i linnepåsar och hängde påsarna i den stora, immande tvättgrytan. Sen kokade de lut av björkaskan. De skulle skrubba tvätten klockan ett på natten. Tidigare hade de lagt i blöt i två stora bykbaljor och efter det skulle de dra upp tvätten och låta den vattenrinna. De hängde påsar med aska i tvätten, medan den låg i blöt, också då i små linnepåsar. Björkluten skulle vara så stark att en fjäder knorrade sig. De hällde björkluten över byken flera gånger, sen skrubbade de i asklut och använde hemkokt såpa. Fyra pipor och fyra extra kvinnor från godset var kommenderade till tvätten, som började klockan ett den första natten. De höll sen på i tre dagar. Männen bar byken upp på en vagn, och kvinnorna följde efter ner till dammen för att klappa. Om vintern slog de hål på isen. Kvinnorna måste sno halmband om benen ända upp till knäna för att skydda sig mot kylan. Men ibland måste de resa sig upp och hoppa och slå händerna mot varann för att kunna behålla något av värmen kvar”.

Textavsnitt från "Markernas visdom" av Nils-Erik Landell
"Bönderna högg ned skogarna, lät dem ligga och torka något år för att sedan bränna. I dessa svedjeland odlades rovor och råg. Virke höggs, även för export. Men under 1700-talets två sista decennier var värdet av exporterad tjära dubbelt så stort som exportvirkets. Mängder av lövskog användes för att framställa kaliumkarbonat, som kallades pottaska därför att askan av träden urlakades i lerpottor. I söder avverkades bok och i norr björk. Men bara en procent av vedens torrvikt gick att nyttiggöra som aska, vilket användes för färgning och glastillverkning. Ändå var under en tioårsperiod från 1738 den årliga exporten  av obehandlad aska 776 ton och av pottaska 1 500 ton!"

Maläjlyckan, ligger utmed byvägen i Norra Misterhult, där pottaska tillverkades en gång i tiden. 

Maläjlyckan.

Källor
Nils-Erik Landell, Markernas visdom, 1990
Lars Lundberg, Mormor Berättar, 1982
Vera Melin, Norra Misterhult, 2020
Jämshög
Stockholms universitet
Shenet