Ja, jag blev oerhört glad

Från prisutdelningen på Ulriksdals Slott i Stockholm. Till vänster WWF:s generalsekreterare Håkan Wirtén.

Jag är kanske inte någon stor anhängare av idén om monarkin, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag blev oerhört glad att jag i år fick utmärkelsen Årets Pandabok för den nya boken "Bevingat. Magiska möten i fågelmarker". Och att priset delades ut av WWF:s svenska ordförande. Att kronprinsessan Victoria och vårt statsöverhuvud är engagerade i våra viktiga miljö- och klimatfrågor tror jag betyder något.

Utmärkelsen betydde rentav mer för mig på ett personligt plan den här gången än de två tidigare gångerna. 

Priset betydde mer därför att jag även skrivit huvuddelen av texten den här gången (Erik Hansson har skrivit ett mycket läsvärt efterord) och för att boken handlar om något som är livsviktigt för mig, fåglarnas livsmiljöer som tyvärr på många håll ligger risigt till.

Fågelmarker som ligger risigt till

Amerikansk gråhäger i skyfall.

Våtmarkerna har minskat med närmare två tredjedelar under de senaste hundra åren. Men trots att vi är medvetna om detta minskar de faktiskt i dag i snabbare takt än någonsin.

Min nya bok "Bevingat" handlar om fåglar i olika fågelmarker, och om vad som håller på att hända med en del av dessa marker. Ett kapitel handlar om våtmarkerna, ett annat om havet och havsfåglarna, ytterligare ett par kapitel handlar om barrskogen allra längst upp i norr och om löv- och blandskogarna längre söderut. Ett fjärde avsnitt behandlar bergens och slätternas städpatruller, alltså gamarna.

Äggrethägrar, USA. 

I dag är jordens befolkningstillväxt en av orsakerna till vad som händer med flera av jordens viktiga fågelbiotoper. Inte så konstigt när jordens befolkningen ökat från 2,5 miljarder år 1950 till en bra bit över 7 miljarder i dag. Större delen av jordens befolkning bor dessutom nära kusterna, och tillsammans med industrialisering och farliga giftutsläpp längs inte minst Asiens kuster leder det till exempel till att våtmarkerna minskar.

För hundra år sedan var hattmodet ett av de största problemen för många arter. Bara i USA fanns det 1901 inte mindre än 83.000 modister, alltså tillverkare eller utsmyckare av damhattar. Man räknar med att ungefär 5 miljoner fåglar dödades varje år för att fjädrarna skulle kunna användas för att pryda de utstuderade hattarna. Ägretthägern närapå utrotades i landet liksom den helvita och mindre snöhägern. Rosenskedstorken och ibisstorken decimerades kraftigt och den senare anses fortfarande ligga risigt till. 

Även havsfåglar som albatrosserna drabbades hårt av fjäderindustrin vid samma tid. Hela arter närapå utrotades.

Vad som stoppade det? Ja, i boken berättar jag kort om den tebjudning som i Nordamerika ledde till slutet på hattmode-eländet. Att det var två societetsfruar i Boston som låg bakom det är kanske inte så välbekant, men så var det. Och deras tebjudning ledde också till vad vi i dag kallar bevaranderörelsen.

Vit ibis, tidig morgon. För mitt öga syntes inte det färgade första gryningsljuset, allt var i det närmaste becksvart, men på displayen såg jag gryningsfärgen. ISO 25.600, 1/4 sekunds exponering.

Natthäger poserar.